- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
05 okt kl 13:46, 2011
Igår kväll var det dags för Humanisternas ordförande Christer Sturmark att ånyo gästa S:ta Katharinastiftelsen på Sturegatan i Stockholm. De som flankerade honom var direktor Madeleine Åhlstedt, prästen Gunnar Kärrbom samt pater Dominik Terstriep från Katolska kyrkan.
Samtalet handlade om varför det uppfattas som så provocerande att vara ateist och humanist. Christer Sturmark lyfte fram en rad exempel ur samtidens uppskruvade debattläge på osakliga angrepp på Humanisterna.
Om man är profilerad och har starka åsikter, möter man också starka reaktioner, ja, även extrema, det måste man vara beredd på, menade Katolska kyrkans representant Dominik Terstriep. Han kände även igen den minoritetssituation Sturmark beskrev: misstänkliggörandet och det osakliga angreppen.
Direktor Madeleine Åhlstedt lyfte flera gånger fram prästen Margit Sahlin och hennes gärning, samt pekade på hennes metod för att möta angrepp: att oförtrutet fortsätta att arbeta vidare för det man tror på. Madeleine Åhlstedt menade också att samtal mellan kristna och ateister är viktiga, för det håller våra tankar - och vår tro - fräscha.
Prästen Gunnar Kärrbom kommenterade att det är provocerande med religionskritiker, inte minst mot bakgrund att man inom Svenska kyrkan kan uppleva att man krymper i medlemsantal och ställer sig många frågor om sitt uppdrag och sina mål. Då kan de som är kritiska uppfattas som hotfulla.
Sturmark fick inte riktigt gehör för allvaret i debattens tonläge (där bland annat epitet som "främlingsfientlig" frikostigt och grundlöst delas ut, något även kristen opinion drabbats av). Men frågorna han ställde inledningsvis fortsätter att vara viktiga. Varför blir man provocerad av ateister? Hur ska vi kunna tala sakligt om religionskritik och laddade frågor i offentligheten om debatten stängs genom epitet som "främlingsfientlig"?
Självklart har alla ett ansvar för samtalsklimatet, även Humanisterna, och samtliga deltagare i panelen uttryckte en önskan om konstruktiva, sakliga och differentierade samtal. Det bådar gott inför framtiden.
S:ta Katharinastiftelsen har antagligen Stockholms stifts - och även säkert ett av Svenska kyrkans - mest intressanta och genomarbetade program. Här finns teologiskt djup såväl som bredd. Man väjer inte för de stora teologiska frågorna och kompromissar inte med vare sig nivån eller värmen i den atmosfär man vill skapa.
Stiftelsen uppbär sedan ett antal år endast organisationsbidrag från Stockholms stift. Man stöttar alltså inte denna plats för reflektion om kyrkans och samhällets kärnfrågor mitt inne i Stockholms city genom att som tidigare finansiera exempelvis en heltidstjänst. kristen opinion sätter stora frågetecken i kanten för hur det kan vara möjligt att denna verksamhet inte anses viktig att stödja.
Annika Borg
Copyright © 2008 kristen opinion. All Rights Reserved | Designed by Free CSS Templates
Template modified by Passagen | Powered by Roller Weblogger 4.0.
jag har en stark känsla av att det ofta handlar om att den kritik som framförs - mot religiösa såväl som mot ateister - internt såväl som externt - är osaklig i sin grund, brister i respekt eller framförs med megafonteknik.
Vi skulle behöva mer av SAMTAL - lyssnande och eftertänksamma i ömsesidig respekt - internt såväl som externt.
Mindre av provokation och tillspetsning, och mera av en gemensam vilja att hitta en väg framåt.
Skrivet av P-A Rudberg den 05 oktober, 2011 kl. 14:52 #
Sturmark igen !
Tjaa kristenheten vet inte till sig hur angelägen man är att i tid & otid låna ut sina predikostolar till mediala affischnamn. Det är väl snarare ett fattigdomsbevis att inte Sturmark & Co. finns med bland vanliga syndare i kyrkbänken, men ständigt åtnjuter jämbördiga predikostolar. Vem tillgodoses av detta - kyrkbänksnötaren eller... ?
Skrivet av Nils den 05 oktober, 2011 kl. 15:56 #
Nils! Tre av fyra i samtalet var representanter för kristendomen. //Annika Borg
Skrivet av Annika Borg den 05 oktober, 2011 kl. 18:31 #
För vardagsateister och vardagshumanister är påhopp knappast ett problem. Hur många känner du som sagt "Nä men jag tror nog inte på något speciellt, tycker om medmänsklighet ändå" - och fått skit för det?
Tvärtom, du kan räkna med att få betydligt större påhopp om du kallar dig kristen, speciellt om du är katolik. Saker jag ofta får höra om någon undrar och jag säger att jag är troende:
"Men kyrkan vill ju bara styra ditt liv!"
"Blev du skadad under din uppväxt?"
"Jag vet många kristna som inte gillar homosexuella. Är du en sån eller?"
Att vara troende i Sverige i dag är att - inte alltid, men för ofta, vara lite på defensiven.
Anledningen till att Sturemark får kritik är att han gör ideologi av en annars mönsterlivsstil i Sverige. Det är helt enkelt lite fult att dra på stora trissor om att man är ateist. Troligtvis därför att det delvis uppfattas som suspekt: vem orkar att lobba om sekularism i ett land där folk går till kyrkan endast under födsel och död? Delvis anses det nog lite ohippt: Hur kul är verkligen en kultur som kallt avvisar historia, fantasi, dogm och social gemenskap?
Vi har jättedåliga och för få debatter om tro och religion i Sverige. Journalisterna är själva ultrasekulära och vill inte ta i frågorna, och för få människor läser Dagen - eller Kristen opinion för den delen ;)
Skrivet av Anders den 06 oktober, 2011 kl. 18:12 #