Johanna Andersson
Två livmodertransplantationer har nyligen genomförts i Göteborg. I båda fallen handlar det om mödrar som donerat livmödrar till sina döttrar. Operationen genomfördes för att ge möjlighet för kvinnorna att föda egna barn. En av dem var född utan livmoder, den andra hade fått sin bortopererad på grund av en tumörsjukdom.
Naturligtvis är det fantastiskt för dessa två kvinnor att de nu får möjlighet att själva bli mödrar. Och de två mammorna som gav sina livmödrar till sina döttrar gläds väl stort över möjligheten att bli mormödrar.
Själv inser jag att jag nog haft ett något romantiskt och sentimentalt förhållningssett till detta organ. Tanken på att en kvinna ska bära ett barn i samma livmoder som en gång burit henne själv svindlar.
Här gäller det nog att som de sakliga kirurgerna betrakta livmodern som en muskel med en viss funktion och försöka skala av en del av dess våldsamma symbolik. Livmoderdonation mellan mor och dotter är kanske inte konstigare än att donera en njure.
Det ska bli spännande att se vad Romersk katolska kyrkan säger, de brukar ju ha en sammanhängande etisk reflektion kring denna typ av frågor.
Jag är inte katolik men har ändå en åsikt:
Så länge vi inte har pengar till att bota sjuka människor skall vi inte lägga pengar på sådana här kostsamma operationer.
I det första fallet var det ett experiment, som icke belastade den ordinarie budgeten. Då har jag förståelse för att läkarna vill forska och föra vetenskapen framåt.
Skrivet av Eilert den 19 september, 2012 kl. 15:42 #
Skulle väl snarare se det tvärtom - vad FANTASTISKT att få den möjligheten kan det bli tryggare än så???
Sen är själva grejen vansinnig i mitt tänk. Men så har jag aldrig förstått vikten av att "själv bära min avkomma". Vaddå? Ett barn är ett barn är ett barn. Om någon annan föder det men jag får förtroendet och äran att ta hand om det så är det ju DET som räknas, inget annat. ;-)
Skrivet av LilJones den 20 september, 2012 kl. 18:39 #