kristen opinion

Under rubriken ”Det hoppas vi av nästa år” låter nu Kyrkans Tidning sina ledarskribenter blicka framåt. Det hela blir en något förvirrande läsning eftersom de flesta i huvudsak ägnar sig åt att sammanfatta året 2011. Men både tillbakablickarna och framåskådandet visar sig vara lika svartsynt som förutsägbart. Efter genomläsningen kommer jag mest av allt att tänka på Krösamaja. Att de dystra återblickarna helt dominerar över framtidshoppet är tydligt.

Några andra övergripande reflektioner kan också göras. En är att massmorden i Oslo/Utöya spelar en central roll bland kristna svenska ledarskribenter, större än både den arabiska våren och den ekonomiska krisen. Klimathot, den kyrkliga identitetskrisen och ett hårdnande samhälle är andra återkommande teman.

Anders Ahlberg skriver om "massmördaren Anders Breiviks terrorattack", trots att Breivik fortfarande är diagnostiserad som psykiskt sjuk. Tills Breivik är förklarad tillräknelig bör man väl, inte minst på en kristen tidnings ledarredaktion, vara varsam med denna typ av omdömen om en sjuk människa som lever instängd i sin egen föreställningsvärld? 

"Vi måste inse att jorden kan gå under", skriver Britta Häll, under vad som måste anses vara den mest dystopiska rubriken. Det handlar om misslyckade klimatmöten, spänningar mellan religion och politik, och vapenhandel. Häll kommenterar också Breivik och dessutom kristendomens roll i denna tragedi. Jag minns hur det under ett skede i höstas, när nyhetsredaktionerna började vara i behov av nya vinklar på tragedin, drogs stora växlar på att Breivik var kristen och frimurare och småföretagare. Jag undrar vad dessa ”guilt by association-övningar” förväntas tillföra förståelsen av det som hänt.

Lennart Koskinen anslår en betydligt mer sorglös ton, särskilt när det gäller Svenska kyrkan och ekonomin. ”Vi är ingen förening enbart till för den krympande skaran betalande medlemmar", konstaterar han. Det är svårt att förstå varför han uttrycker sig så raljant om dem som solidariskt är med och ekonomiskt möjliggör kyrkans verksamhet. Vad menar Koskinen att Svenska kyrkan ska göra när denna ”förenings” skara krympt tillräckligt mycket?  Sedan påpekar han, inte utan rätt, att det är mer gnäll än glädje i kyrkan. Till sist landar också han i klimathotet.

Maria Küchen skriver om diakonernas ställningstagande i samhällsdebatten, inte minst rörande sjukförsäkringspolitiken. Var det ett ställningstagande som kyrkan inte borde göra, frågar hon sig och svarar själv: "Ja, om man frågade representanter för alliansen och vissa sekulära samhällsdebattörer." Vilka återstår då i detta goda ställningstagande, sedan Küchen räknat bort de ovärdiga? Ja, det blir väl socialdemokrater, vänsterpartister…….? Kanske är det inte så konstigt att en viss kritik för politisering följt på denna debatt.

Hannah Kroksson skriver också om Utöya, denna gång ur ett ungdomsperspektiv som är färgat av stor rädsla för att fler ska utsättas för hot och våld. Hon skildrar denna oro på ett sätt som berör mig som läsare. Sedan skriver Kroksson mer om ungdomsperspektiv, mer om klimat och om antirasistisk projektledningsutbildning och mer om ungdomsperspektiv och det hela blir till sist en smula internt.

Anna Sophia Bonde är, inte oväntat, den ledarskribent som tydligast skriver om Gud och kyrkan och sätter in kyrkan i ett historiskt sammanhang. Detta faktum säger något om samtidens inomkyrkliga debatt, något som nog är ganska oroande. ”Tänk om det faktiskt – på fullt allvar! – är sådana otidsenliga saker som omvändelse, lydnad och stillhet inför Herren, som är vår räddning”, frågar hon. Bonde är också den enda som använder ordet ”konjunkturkänslig”, vilket känns välgörande bland alla klimatbetraktelser. Inte för det är något fel på klimatengagemang, naturligtvis inte. Men det kanske finns andra som är bättre skickade att göra detta? Om kyrkan kan förmå en bråkdel av sina sju miljoner medlemmar att klimatengagera sig - dessa må sedan vara krympande och betalande eller se sig som föreningsmedlemmar – så får detta ett större genomslag än aldrig så många klimatmötesklagomål från missmodiga ledarskribenter.

Helle Klein är, slutligen, den som flest gånger återkommer till Breivik. Han "må vara en sjuk människa men hans idévärld hör hemma i den antimuslimska rörelse som tyvärr drar som en löp­eld genom dagens Europa och blir till politik i regeringar och parlament." Ytterligare exempel på sin förenklade världsbild uppvisar Klein när hon skriver att debatten om kyrkans identitet under 2011: "visar att kampen återigen står mellan dem som vill göra ”det kristna” till ett murbyggeri mot andra och dem som ser att inkarnationens kyrka i alla lägen måste stå upp för Människovärdet och anser att identitet skapas i mötet med andra." Som vanligt är det de som tycker som Klein som är goda medan vi andra är onda. Så enkelt är det. Ibland frågar man sig med oro hur det står till i den svenska religionsdialogen när de som ägnar sig åt denna dialog har så synnerligen svårt att samtala med människor som inte tycker precis som de själva. Lustigt i sammanhanget är stavningen av Människovärde med stort M, konsekvent. Den typen av privata markeringar av värdeord har jag inte sett sedan jag fick anonyma pamfletter hemskickade från olika kvinnoprästmotståndare. Det var på den tiden dessa skrev på skrivmaskiner, alltid med trötta färgband. Apropå tillbakablickar.

Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan