Johanna Andersson
En höstpromenad på Prags nya judiska kyrkogård är en smärtsam vandring genom mörka delar av den europeiska historien. Där finns namn som Böhm, Schindler, Popper, Kantor och Kafka. Förfärande många har årtalen 1942, 1943 och 1945 som dödsdatum. Utan att kunna tjeckiska - och med synnerligen fragmentariska minnen av hebreiskan - känner jag ändå igen namnen på några av de stora förintelselägren som återkommer på gravstenar och minnesplattor.
Många av förnamnen är vanliga idag: Hanna, Hedwig, Johanna, Julie och Fanny. Isidor, Schmul och Amschel är väl mindre vanliga. Det senare namnet står på kyrkogårdens mest kända gravsten, den över Franz Kafka. Amschel var hans hebreiska förnamn.
Inskriptioner över kända män handlar om stora bedrifter och viktiga insatser. Påfallande många av kvinnorna tackas som självuppoffrande mödrar. "Hennes hem var hennes värld", står på en av gravarna.
En ledsen far skriver "sov mjukt" (sanft) på den 12:åriga dotterns grav. En annan flicka, död vid 19 års ålder, ligger i en grav utformad som ett litet tempel. På trappan till templet ligger en enorm rosenkrans av sten.
Över allt slingrar sig murgröna. Långsamt täcker den gravarna och träden. Många av gravarna är helt överväxta, murgrönan klättrar som lågor över de stenar ingen längre röjer rena. Det är mycket vackert och mycket vemodigt.
