kristen opinion

Många av oss som började vår bana som liturger med 1942 års kyrkohandbok känner en viss klockarkärlek inför denna ordning, särskilt om vi råkar ha ett ex av det vackra Gleerupska missalet i bokhyllan. Men utan att vara reaktionär i överkant kan det ändå med gott fog sägas att Svenska kyrkans liturgiska enhet försvann med 1942 års handbok. Innan dess kunde man i de flesta stift vara rätt säker på vad det var för gudstjänst som skulle firas när det stod "högmässa" eller "högmassa HHN" i predikoturerna. Vad prästen hade för teologiska profil fick komma till uttryck när det var dags för predikan, inte genom liturgiska hemsnickerier.

Idag - sedan åtminstone 1986 - är det annorlunda. En gudstjänst kan se mycket olika ut inom samma kontrakt. Eller, för all del, inom samma pastorat. Man kan ibland undra om man ens finns i samma samfund. Denna mångfald kan förstås ha sina poänger; där den gudstjänstfirande församlingen är väldigt liten kan en enklare ordning passa bättre än hela högmässans ordinarium. Och så talar man om den lokala förankringen - vilket emellertid nog i de flesta fall handlar om vilken ordning de lokala prästerna föredrar. Men det är samtidigt problematiskt på ett djupare plan. Gudstjänstens enhet är som sagt bruten. Det liturgiska experimenterandet är satt i system. Och som med alla smörgåsbord kan rätterna göra att man så småningom storknar och bara känner sig vilsen bland alla sillinläggningar.

Dock: värre lär det bli. kristen opinion har ögnat lite i det nya handboksförslaget, och där visar sig buffén i högmässordningen vara av oanade proportioner. Till inledningsord finns sålunda hela 17 alternativ, detta naturligtvis för att hela det teologiska spektrumet ska finnas med - från blommande poesiförsök till klassiska formuleringar. De flesta kan finna något att använda. Men någon enhetlig lilnje, något som talar om vad vi i Svenska kyrkan faktiskt tror, det är det mycket svårt att finna. Den liturgiska enheten är definitivt historia.

Till det mer besynnerliga hör alternativen till vad textläsaren kan säga efter läsningen av gammaltestamentlig text och epistel: "Så lyder Guds/Herrens/Bibelns ord." Kyrkan tar naturligtvis emot uppenbarelsen som Herrens ord - verbum Domini. Det hör till själva grundhållningen för lärjungen - det är något som Herren vill ha sagt och som vi får ta emot och tolka. Att säga: "Så lyder Bibelns ord", vad innebär det egentligen? Det säger bara att vi har läst en bibeltext, och det behöver vi ju knappast upplysa särskilt om. Det torde liksom framgå. Liturgiskt platt och intetsägande blir det, närmast grönköpingsmässigt. Men samtidigt ganska avslöjande.

Christer Hugo

MISSA INTE "Skillnaden är att man nu, istället för att använda sig av byråkratiska kvarnar och politiska processer, ägnar sig och direkta angrepp på onda enligt den egna världsbilden, och drar sig inte heller för vad man brukar betrakta som dålig retorik som guilt by association, dåligt definierade invektiv, förtigande och medvetna missförstånd." Läs Jacob Hjorts artikel apropå översikten av Seglora smedja. På CHURCHMILL.

Läs också om ordval, kritik och nyanser på bloggen Tant hu.