

12 jun kl 06:06, 2012
Den nya bloggen Religionsvetenskapliga kommenterar granskar aktuella händelser ur ett religionsvetenskapligt perspektiv. (Länk till bloggen här: http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/) Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, skriver på denna blogg att hon varit på konferens i Stockholm om islam som ”medelväg till dialog och samexistens”. Olsson skriver: ”Organisatörerna hade ansträngt sig att få deltagare från olika länder och en talare var t.ex. från Iran.”
I slutet av inlägget noterar Olsson att ytterst få kvinnor var inbjudna som talare under konferensen. Uppenbarligen hade alltså organisatörerna ansträngt sig mer för att nå god geografisk spridning bland de talande männen. Olsson skriver sedan följande tänkvärda rader: ”För övrigt kan jag tillägga att kvinnor deltog i konferensen och lyssnade på samtalen och de var engagerade och hade väldigt insiktsfulla kommentarer, men dessa hölls inom gruppen av kvinnor endast, vad jag lade märke till åtminstone.” Kvinnor kan alltså lyssna och vara engagerade och komma med insiktsfulla kommentarer? Och detta är så anmärkningsvärt att det förtjänar att särskilt uppmärksammas? Eller hur ska man tolka Olssons iakttagelser?
Det är svårt att tänka sig samma resonemang om man byter ut ”kvinnor” mot någon religiös eller etnisk grupp. Olssons slutkläm, som följer direkt på föregående citat, är lika käck som nedslående: ”Så förhoppningsvis får fler muslimska kvinnor tillfälle att tala vid nästa dialogkonferens! ” Enda rimliga tolkningen är att Olsson menar att fler kvinnor bör få tala vid nästa dialogkonferens eftersom de visade sig så insiktsfulla och engagerade vid detta tillfälle.
Den här typen av kommentarer, som lite nedlåtande uppmärksammar och särredovisar kvinnor i slutet av en i övrigt könsneutral rapport, är tack och lov ovanliga numera. Att det i detta fall rör sig om en text av kvinnlig skribent visar ännu en gång att jämställdhetskompetens inte följer automatiskt med kön.
Johanna Andersson