kristen opinion

Pågår det ett inbördeskrig inom Svenska kyrkan? En och annan kan kanske stöta sig på ordvalet, men låt oss hålla kvar den obehagliga metaforen en smula.

En organisation utan tydlig och närvarande ledning får med tiden informella ledare, nätverk och kotterier. Den exekutiva makten förflyttas successivt och sådant som ansvar, transparens och identifierbara bara mål och riktingar blir svåra att följa och överblicka.

Den inre kretsen, den lite vidare kretsen och dess ”hang-arounds” kan ha svetsas samman av specifika frågor, politisk samsyn eller särintressen. Metoden att behålla sin makt är att ständigt pröva vem som är inne och vem som är ute och utmäta straff för den eller dem som avviker på någon punkt vad gäller kretsens uppfattningar.

En viktig ingrediens är att kretsen ser sig själv som stående över de principer och spelregler som gäller. Att något är sant är en princip man kan kompromissa med så länge det gagnar den egna saken (som under de stora vackra orden handlar om det saken nästan alltid handlar om: makt och pengar).

Man kan konstatera några fakta vad gäller kyrkans ledning, utifrån det senaste årets debatter.

Biskoparna har inte gått in i rollen som ledande och samlande i de många stora diskussioner som pågått. Under den s.k identitetsdebatten i fjol gick ärkebiskopen ut när den nästan klingat av. Tidigare, som svar på en ledare i Kyrkans tidning, menade biskop Antje Jackelén att man minsann informerade media om sina göranden och låtanden och att all viktig diskussion inte förs offentligt.

På det sistnämnda frestas man svara: välkommen till ett offentligt uppdrag, välkommen till ansvaret och samtidens medieflöde. Det är bara att ta skeden i vacker hand och delta.

Ännu värre har det varit när bloggosfären, sociala medier och andra medier exploderat av stridigheter under det senaste halvåret. Inte ett ljud. (Och det chanser man haft att ge vägledning har man väjt för, kristen opinion har tidigare skrivit om domkapitlen som abdikerat).

Nej, organisationsfrågorna är viktigare. Klimatet och politiken går före.

Men kollegor beskjuter varandra. Det är inte trevligt. Lögner, känsloutspel, förtal, mobbing. Alla borde ta paus från gilla-knapparna på Facebook (även biskopar) – den feges debattform och lojalitetsförklaring.

Det finns många exempel på en obehaglig utveckling som skenar.

Ett är konsekvenserna för en präst i Skåne som tog sig för att skriva en debattartikel om kyrkans identitet, så som prästen själv såg på saken. Artikeln var väl den mest positivt kommenterade i Kyrkans tidnings historia. En stor debatt startade och många tog till orda. Och det hade väl varit alldeles utmärkt om åsikter fått brytas mot varandra. Men någon stans på vägen blev identitetsdebatten för besvärande.

Det som sedan skedde torde så småningom utforskas, men några tog sig i alla fall för att gräva upp ”skit” om prästen från Skåne. Om prästen hade en poäng eller inte med det artikeln handlat om, var inte längre fokus. Nej, nu skulle det bevisas att prästen var engagerad i det onämnbara partiet och därför ovärdig som debattör, präst och människa. Samband mellan den enskilda prästen och en rad andra (och Breivik också givetvis) skulle uppfinnas så att prästen framstod som härförare för främlingsfientliga trupper som man menade härjade inom Svenska kyrkan. Och så att man kunde straffa ut även andra misshagliga på samma bräde så att säga.

Den delen av kretsen som agerade här aktiverade alla sina mediekontakter så skåneprästen pekades ut i riksmedierna som toppen på ett främlingsfientligt isberg. Prästens namn spreds över medievärlden. Fast bevisen på partibok i det onämnbara partiet framkom aldrig riktigt. Däremot andra bevis på närhet. Det må så vara eller inte. Det är inte poängen här.

Poängen är istället att det är oetiskt att låta en kollega och människa löpa gatlopp på det sättet. Det är oetiskt att iscensätta – för det var precis vad som skedde – ett drev mot en enskild person, som inte på något sätt är en makthavare i kyrkan eller i samhället. Rätt till privat livets helgd och åsiktsfrihet har faktiskt även den vars åsikter jag inte delar.

Kyrkans tidnings ledarsida var en del i drevet (en famös – och oväntat hätsk - ledare av Maria Küchen visade väl att botten var nådd), Aftonbladet hakade på och Svenska Dagbladets kultursida blev på något sätt förda bakom ljuset och publicerade en rent lögnaktig artikel om händelserna i kyrkan av etikern Susanne Wigorts Yngvesson. Elin Grelsson krokade på med en krönika i GP.

Det är ju inte så att nätverket är dolt för någon längre.

Nu är prästen i fråga omplacerad. Skälet tycks vara deltagandet i debatten. Och att gå i offentligt svaromål och bemöta det som påståtts har prästen inte fått göra.

Så är det. Kollegor emellan. Kretsen tycker möjligen att det är rättmätigt straff för skåneprästen, och ser sig ju själva som rättmätiga domare.

Nå, vad är det egentligen att orda om? En dysfunktionell organisation behöver man egentligen inte göra så mycket åt, för den snurrar sönder sig själv småningom.

Men under tiden spirar det annat. Kontaktytor breddes, nya riktningar stakas ut. Och de som tror att evangeliet aldrig kan gå förlorat då det inte är avhängigt organisationen fortsätter att tro just detta.

Annika Borg