Av Johanna Andersson
”– När jag kom till S:ta Clara fanns det en liten skara, kanske trettio deltagare vid en högmässa. Min första veckomässa hade fyra deltagare. Jag fick veta att vad jag gjorde här var S:ta Claras sista chans. En biskop hade till och med föreslagit att kyrkan skulle byggas om till badhus. Vändpunkten kom genom en kvinna från Sydkorea. Hon såg situationen, och hon sade: "Ni ber för lite här." Jag svarade: "Jag kan samla medarbetarna på måndag." Hon sade: "Varför på måndag? Varför inte i morgon?" Jag blev först irriterad, men sedan insåg jag att hon hade rätt. Vi började dagen efter, och sedan har vi fortsatt. Den dagliga bönen på morgonen och eftermiddagen är ryggraden i allt som sker och har skett i S:ta Clara.”
Orden är Carl-Erik Sahlbergs och står att läsa i tidningen Världen idag. Den krympande och nedläggningshotade församlingen föranledde Sahlberg att reflektera kring vad som bygger en kyrka. Han kommer fram till att det handlar om bön och diakoni. Arbetet med diakoni tog sin utgångspunkt i att en person hörde illa och tolkade ett nej som ett ja: ”En av våra vänner, en frälsningssoldat med starkt nedsatt hörsel, ville att vi skulle engagera oss för de prostituerade på Malmskillnadsgatan. Jag försökte göra klart för honom att jag varken kunde eller ville, men han uppfattade mitt nej som ett ja. Och så var vi där en kväll med kaffe och bullar, och ur de kontakterna har utvecklats ett arbete, där mycket förnedrade kvinnor har blivit upprättade.” '
När Carl-Erik Sahlberg nu går i pension och lämnar St Clara församling i Stockholm väntar nya uppgifter.
”– Jag och min hustru Overa ska förestå ett barnhem vid foten av Kilimanjaro. Barnen kommer bland annat från aids-drabbade familjer. Min grav är redan utsedd på Kilimanjaro. Den pekar mot Jämtlands län, Jerusalem och S:ta Clara.”
Intervjun med Sahlberg ger anledning till en rad reflektioner. En dyster tanke rör storleken på en församling. Kvällsmässor med fyra deltagare är ingen ovanlighet i storstäderna. Inte alla församlingar skulle räkna 30 personer på en högmässa som ”en liten skara”. Vi är vana att tala om att antalet inte är viktigt, att det är de som kommer som räknas, det regnar idag, solen skiner idag, det är lov, det är mitt i terminen osv osv. Då känns det befriande med någon som rakt på sak uttrycker sin oro för att det kommer för få personer till våra gudstjänster och sedan försöker göra något åt saken. Särskilt som åtgärderna då inte består av olika sammanslagningar eller inbjudna kändisar utan av något så traditionellt som bön och diakoni.
En annan reflektion rör just talet om bön och diakoni. Det känns nästan ovanligt med en kyrklig företrädare som inte talar om utrikespolitik eller klimatmål utan som istället talar just om bön och diakoni. Tänk om det är detta en kyrka ska tala om och på så sätt rusta människor att gå ut och engagera sig i frågor som utrikespolitik och klimatmål?
En sista reflektion handlar om viktiga platser i ett liv. Jämtlands län, Jerusalem och S:ta Clara, nämner Sahlberg, i denna ordning. Det är något vackert med denna trilogi. Kanske borde vi någon gång utse de viktiga platser i våra liv mot vilka våra gravar ska peka?
Sahlberg lämnar nu S:ta Clara och Stockholms stift. Det går inte att låta bli att fråga sig var Svenska kyrkan hade kunnat vara idag om personer som Sahlberg fått ta ett ännu större ansvar för att bygga kyrka med bön och diakoni.
