kristen opinion

På onsdagskvällen äntrade professor Richard Dawkins scenen på ett fullsatt Rival i Stockholm. Hans öppningsreplik var: ”Science is the poetry of life” .

Dawkins beskrev sig själv som en sentimental person som älskar just poesi. Så sentimental att han grät av rörelse första gången han besökte CERN-laboratoriet. (En teologisk motsvarighet skulle kunna vara en av kristen opinions skribenters tårfyllda reaktion inför Luthers predikstol i Wittenberg.)

Richard Dawkins är en av världens mest kända forskare inom evolutionsbiologi. Han har ägnat sitt liv åt att göra forskning och kunskap tillgänglig för en bred allmänhet. Mycket av hans föreläsning kretsade kring den nya boken ”Verklighetens magi”, som förklarar i stort sett allt (såsom vad är solen, varför händer dåliga saker och varför finns dag och natt, t.ex) och riktar sig till ”unga i alla åldrar”.

Dawkins nämnde religion endast i några satser på slutet av sitt föredrag. Trogen sin förtjusning i poesi var han när talade han om odödligheten: molekylerna är dödliga, men DNA-informationen är odödlig.

Kvällens fokus, och således även Dawkins, var kunskapens och vetenskapens storhet och ”magi”. Hela eventet var en hyllning till upplysningstänkandet och arrangörer var Kungliga Vetenskapsakademin och Fri Tanke Förlag.

Flera forskare, men även statsrådet Sabuni, hade inlett kvällen med korta inlägg på scenen om sina forskningsområden.

Forskaren och författaren Lone Frank, som nyligen utkom med boken ”Mina vackra gener”, gav svindlande exempel på modern genforskning och potentiell framtida. Hon talade om hjärnas plasticitet och förmåga till förändring. Hjärnan påverkas av vad vi ser, läser, äter. Våra gener är ingen tvångströja, utan mer som en ylletröja vi kan forma, sade hon. Med det följer en fördjupad insikt om människans ansvar. Vi är inte determinerade.

Vetenskapens insikter och landvinningar skapar imperativ för hur vi lever våra liv och organiserar våra samhällen. Att det inte finns någon genetisk determinism öppnar för förändring och ansvar. Kunskap förändrar vår världsbild.

Fysikern Sara Strandberg, verksam vid CERN-laboratoriet, orienterade engagerat publiken om såväl higgspartikeln som mörk materia. Skälet till att higgspartikeln kallas gudspartikel beror på en nervös redaktör, fick vi veta. Forskarna som upptäckte partikeln kallade den ”goddamn”-partikeln för att den varit så svår att upptäcka. Men detta kunde kanske vara stötande för en del läsare när forskningsresultaten publicerades ansåg redaktören och ändrade namnet till gudspartikeln. Synd. Goddamnpartikeln är mustigare.

Nyamko Sabuni talade om kunskapen som garant för demokratin. Genom kunskap utvecklas, växer och fördjupas demokratin. Sverige och Israel är de länder i världen som lägger störst del av sin BNP på forskning och utbildning.

Professor Nils Uddenberg talade även han om demokrati: ”Medborgarna behöver grundläggande vetenskapliga kunskaper för att demokratin ska fungera”, sade han.

En av kvällen många oneliners levererades av professor Staffan Ulfstrand: ”Individer har inte gener, det är gener som har individer”.

Magisk musik saknades inte heller. Pianisten Anders Widmark inledde med psalm 199. Musikalartisten Gunilla Backman (som just nu repeterar Jesus Christ Superstar) sjöng två sånger, en signerad Andersson/Ulveaus och en signerad Legrand.

Döm om vår förvåning när vi senare i sociala medier såg kommentarer från kollegor (som inte ens var på plats) om varför vetenskapsakademin hade haft den dåliga smaken att bjuda in Dawkins och från kollegor som var på plats som påstod att Dawkins oemotsagd fick angripa religion. Men detta var ju ett föreläsningsprogram, ingen debatt, och ämnena var inte alls religion. (Och för övrigt: varför skulle man inte få angripa religion?) Det är ju alldeles riktigt att Dawkins inte är religiös. Men varför göra några korta meningar om religion, under en tre timmar lång hyllning av kunskapen, till fokus? Och vad är det för provocerande med att Dawkins slår fast att världens olika skapelseberättelser inte är vetenskapliga fakta om verkligheten?

kristen opinion hade i all fall en magisk kväll som fortsatte med mingel i samma anda: öppenhet och fascination inför tillvarons storhet.