kristen opinion

AV ANNIKA BORG OCH CHRISTER HUGO

I journalistkretsar kan man då och då stöta på ungefär följande uppmaning: ”Läs inte mellan raderna, för det står ingenting där!”

Man ska alltså uttrycka sig klart och tydligt så långt det är möjligt - och veta vad man vill ha sagt. En bra uppmaning.

Och kristen opinion kommer att tänka på den när vi tar del av några av Svenska kyrkans läronämnds uttalanden. Ta till exempel det om religionsdialog från 2011 (med hänvisningar till tidigare uttalanden). (Läs HÄR.)

Religionsdialog är ju en fråga som länge intresserat kristen opinion; så många frågor om teologi, identitet och inte minst kvinnosyn blir nämligen särskilt synliga just i denna. Religionsdialog - och kyrkans mer eller mindre officiella ställningstaganden om dialog - fungerar som ett lackmuspapper.

Nu är ju blomsterspråk, otydlighet, klyschor och vackra ord inte något som är unikt för kyrkans sfär, inte alls. Men vi vågar nog påstå att det blommar särskilt mycket just i de kyrkliga sammanhangen.

Nå, vad står det då i uttalandet om religionsdialog? Precis. Vad står det?

I bästa fall är läronämnden välmenande och i värsta fall stänger den faktiskt dörren för kritisk diskussion om religion. Glädjekalkyler är, som våra läsare vet, inte riktigt kristen opinions element, så vi borrar i det sistnämnda:

”I mötet med människor av olika tro är det angeläget att vinnlägga sig om kunskap och respekt. Det är utgångspunkten för en konstruktiv, kritisk och självkritisk dialog. Till förutsättningarna för en sådan dialog hör att både beskriva andra så att de känner igen sig själva, vara medveten om mångfalden inom de olika religionerna och vara villig att dela med sig av det som man själv har funnit.

En sådan dialog är inte bara förenlig med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, utan även ett sätt att ge uttryck åt denna tro.

Religionsdialogen kan ta sig olika uttryck: att mötas i vänskap, arbete och bön, att föra teologiska samtal, att ta gemensamt ansvar för samhälle och värld.”

En ren självklarhet torde väl vara att möta andra människor med respekt; behöver det verkligen påpekas av läronämnden? Men det finns faktiskt sådant i den egna och i andras tradition som man inte kan – och inte ska - respektera. Andeutdrivning på barn eller plågsam slakt av djur t ex. Är det verkligen kyrkans lära att man ska respektera allt? Förvisso har man klämt in ordet ”kritisk”, men vad betyder det då i sammanhanget?

Man ska vidare beskriva andra så att de känner igen sig. Hoppsan. Det är väl en nästintill omöjlig uppgift och inte heller kompatibel med det lilla ordet ”kritisk”. Själv ska man vara villig att dela med sig av det som man funnit. Här finns en märklig obalans mellan det egna och andras. Dessutom handlar väl kristen tro om att sprida evangeliet och inte om något så vagt som att man ska vara villig att dela med sig. Det förstnämnda är ju istället en utgångspunkt som inte heller den behöver påpekas av en läronämnd.

Och så ska man mötas i bön. Till vem, undrar vi. Till vilken gud?

Allt detta är således uttryck för Svenska kyrkans tro, menar läronämnden. Det är starka ord. Starka ord omringade av en besvärande otydlighet.