kristen opinion

kristen opinion fortsätter sin serie om motiv med kristen anknytning i uppmärksammade filmer. I denna del 3 teman kring offer och förnedring i von Triers "Breaking the Waves" och "Dogville".

3. Förnedring, kärlek och tjänande

När Lars von Triers film Breaking the Waves visades på biograferna för femton år sedan var diskussionerna om filmens religiösa teman många och intensiva. Huvudrollsinnehavaren Emily Watson gör ett skakande porträtt av en ung kvinnas religiositet och offer i en omgivning där Gud är den hårde domaren. Många såg Bess´ ställföreträdande lidande och förnedring – en förnedring i huvudsak av sexuell karaktär – som en gestaltning av Kristi lidande. Filmen lovprisades inte minst för denna gestaltning av det som uppfattades som det kristna ställföreträdande lidandet. Den förnedrade och självdestruktiva kvinnan blev en kristusgestalt - en symbol för den segrande kärleken - och något många uppfattade som uppbyggligt, även om det naturligtvis också fanns kritiska röster i debatten.

von Trier sade själv i en intervju att han aldrig förstod varför filmen blev så populär och tolkad på det sätt den blev. Han hade blandat alla klichéer han kunde komma på och kunde inte begripa hur filmen hade kunnat tas på ett så stort allvar. Ett verk är ju naturligtvis alltid större än dess upphovsperson, men von Triers fråga är intressant. Hur kunde filmen tas på ett sådant allvar? Hur kunde den långt drivna förnedring i Breaking the Waves bli en symbol för Kristi lidande? Bess gör efter sin makes olycka och på dennes begäran - och p.g.a. sina egna intrasslade och religiöst färgade skuldkänslor  -  sin kropp till var mans egendom, för att sedan komma hem till Jan och berätta vad som gjorts med henne. Frågan hänger kvar, så här långt senare. Att kvinnors förnedring och självdestruktivitet blir en symbol för den kärlek som segrar och för en kristen lidandes väg, visar att man ständigt behöver skärskåda tolkningsramar. Istället kan man se denna lidandes historia – om man i motsats till von Trier vill ta den på allvar – som en historia om vad som händer när den kristna berättelsen om lidande, död och upphöjelse  kollapsar i en repressiv verklighet och hur farligt det mönstret kan bli när den oproblematiserat läggs som ett raster över kvinnors utsatthet.

Men självklart finns i filmen också annat:  lysande rollprestationer och de (inledningsvis) laddade, lekfulla och starka scenerna mellan Emily Watson – Bess - och hennes make Jan, spelad av Stellan Skarsgård.

I von Triers Dogville är det Nicole Kidman som gestaltar den förnedrade och självdestruktiva kvinnan, Grace. Jagad kommer hon till staden Dogville och invånarna ska pröva om hon kan få stanna där. Grace ska bli invånarnas tjänarinna, och hon får aldrig säga nej till något man ber henne om. Det är priset hon ska betala för att få invånarnas beskydd. Även här drivs kvinnan in i sexuell förnedring. Filmen visar – återigen - hur den kärlek (och det tjänande) som bär allt och uthärdar allt, kan bli förödande.

Lars von Trier har sagt att han utforskar underordningen, inte nödvändigtvis kvinnors underordning menar han, utan människans. Att - och varför - det sedan i de flesta fall är kvinnor som underordnas och förnedras i hans filmer kan förklaras på olika sätt. Men man kan inte komma ifrån de dikotomier som associerar kvinnor med underordning och svaghet och män med överordning och styrka. De sitter inte bara i våra" egna huvuden" eller i vår personliga historia, utan är långt mer komplexa och stabila än så. 

Vikten av att reflektera kring förnedring, olydnad, offer och kärleken som lider, bär och uthärdar och hur vi tolkar detta, är ständigt aktuell.

Annika Borg