kristen opinion

”Du blir rädd när Du tänker på döden?” frågar Franz Kafka vännen Milena Jesenska år 1920. Då var döden ännu långt borta och sjukdomen inte mer än ett orosmoln vid horisonten.  ”Jag är bara fruktansvärt rädd för smärta”, fortsätter han. ”Men annars kan man våga döden. Man har helt enkelt blivit utsänd som en av duvorna i Bibeln, inte funnit någon grönska och slinker nu åter in i arkens mörker.”
Franz Kafka tillbringade sina sista veckor på ett sanatorium i Kierling utanför Wien 1924. Hans älskade Dora Diamant var med honom dygnet runt, så även vännen Robert Klopstock som avbrutit sina medicinstudier i Berlin för att vara med och vårda den döende Kafka. De tre kallar sig ”den lilla familjen”, Kafka skriver i den mån han orkar om dagarna. Han hoppas fortfarande att han ska bli starkare, kanske få lämna sanatoriet och leva tillsammans med Diamant. I ett brev till hennes far har han anhållit om hennes hand. Fadern svarade nej. När vännen Max Brod kommer på besök en av de sista dagarna är detta ”nej” det stora samtalsämnet i den lilla familjen. Kafka är ledsen och tolkar faders svar som ett illavarslande tecken. Diamant viskar till Brod att hon ser en uggla utanför Kafkas fönster varje natt. Det är hans dödsfågel, säger hon, hans tid är snart slut nu.
Kafka tänker under denna sista tid mycket på sin far och beskriver sin bardoms badutflykter för de andra. Känslan av underlägsenhet inför fadern följer Kafka under hela livet. Han målar upp bilden ”den jättelike mannen med det lilla ängsliga benranglet vid handen”. Men främst minns han nu måltider och hur han och fadern drack tillsammans. Han mindes hur de drack vatten och öl, allt i stora klunkar, han mindes smaken av öl och känslan av att kunna svälja en stor klunk kallt vatten. Kafka led svårt av törst som döende, hans av tuberkulos angripna struphuvud gjorde det ytterligt plågsamt för honom att svälja.
Dagen innan Kafka dog hade Klopstock köpt hem smultron och körsbär, Kafka hade luktat länge på bären och njutit av dofterna. Han bad vännerna att dricka vatten medan han såg på, de skulle ta djupa klunkar. På något sätt lindrade det hans törst att se dem dricka.
Under natten fick han svår andnöd och läkare tillkallades. Smärtorna blev outhärdliga, som tidigare nämnts fick han först inte smärtlindring i den omfattning han behövde. När han till sist fick de efterlängtade sprutorna blev han trött och hade svårt att skilja på personerna i rummet. När Klopstock lämnade sängen för att rengöra en spruta bad Kafka honom att inte gå bort. Jag går ju inte bort, svarade Klopstock. ”Men jag går bort”, sa Kafka, väl medveten om att döden nu närmade sig. Sedan trodde han att Klopstock var hans systrar Elly, han blev orolig att smitta henne för hon stod så nära honom. ”Kom inte så nära, Elly, inte så nära”, sa han. När Klopstock flyttade sig en aning sa Kafka, ”Så, så är det bra”. Det var hans sista ord.
Kafka dog den 3 juni, eller, för att använda hans egen bild: han återvände in i arkens mörker.
Dagen efter dödsfallet skrev Klopstock ett brev som Max Brod citerar i sin biografi över Franz Kafka. I brevet, som bär tydliga spår av att vara skrivet av en människa i chock, beskriver Klopstock den döde vännen: ”Mildheten i hans mänskliga tillvaro är borta, blott hans oförlikneliga ande formar ännu hans stela kära ansikte. Så skönt är det som en gammal marmorbyst.”
Enligt Klopstock är Diamant helt förtvivlad, kan inte sova, upprepar gång på gång samma ord och vill hela tiden gå tillbaka till bårhuset. Hon plågas av att tänka på att Kafka är ”så ensam, så fullständigt ensam” och ”ligger där borta ensam i mörkret, naken”. Och så följer i brevet de kända orden: ”Den som känner Dora, blott den kan veta, vad kärlek vill säga.” De orden står ingraverade på Dora Diamants gravsten i London. Hon dog 1952.
Franz Kafka begravdes på den judiska kyrkogården i Prag-Straschnitz den 11 juni 1924. Hans föräldrar begravdes senare i samma grav.

Johanna Andersson