kristen opinion

Är den kristna kyrkans uppgift att göra världen bättre? Det menar många, inte minst inom Svenska kyrkan, och den uppfattningen tar överhanden i takt med att blicken för kyrkans andliga uppdrag fördunklas. Nedmonteringen av klassiskt missionsarbete inom Svenska kyrkan bär syn för sägen.

På sin blogg den 20 febr ger domprost Mats Hermansson i Visby besked om vad han och många med honom anser vara mission: "Målet för Guds mission, som kyrkan verkar inom, kan alltså sammanfattas med att jorden ska bli en bättre plats att leva på - ett mänskligare klot."

När Hermansson ska svara på de välformulerade frågor han får i kommentarfältet återkommer - bland somliga mera svårfångade resonemang - också det som är centralt för dem som tänker som han beträffande mission, nämligen nedvärderandet av missionsbefallningen i Matt 28:18ff. Där säger ju Jesus till sina lärjungar (och alltså till oss i kyrkan): "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." Den befallningen avslutar Matteusevangeliet. Den är kyrkans arbetsinstruktion.

Men denna, så tydlig och klar den är, räcker liksom inte. Nej, säger Hermansson till och med: "Det är vilseledande att säga att missionens syfte är kyrkans tillväxt, att det främst skulle handla om att inkludera så många som möjligt i kyrkans liv och organisation." Vilseledande - Hermansson uttrycker sig faktiskt så. Helt på tvärs mot Jesu ord i missionsbefallningen.

I stället är uppdraget, enligt domprosten, att "i ord och handling visa på evangeliet om Guds befriande och gränsöverskridande kärlek och... att påminna människan om sitt medarbetarskap för en bebolig (sic) värld - för alla människor. Det är", fortsätter han, "att lägga ribban för lågt om vi tror att kyrkans mission i världen främst skulle handla om att värva medlemmar."

Till detta är att säga att vi faktiskt inte behöver fundera på var ribban ska läggas. Det är ett tecken på kyrkans inre sekularisering och identitetskris när vi i stället för att ta Herren på allvar upplever att vi måste börja hitta på egna projekt för att få något att göra och vara betydelsefulla. Naturligtvis ska kristna medverka till att barmhärtighet och godhet sprids - vår dagliga gudstjänst gör vi i tjänsten för medmänniskan. Den springer ur hjärtan som är upplivade av att Gud så rikligt tjänar oss med ordet och sakramenten. Men kyrkans unika uppgift är att förkunna evangeliet om vad Gud i Jesus Kristus har gjort för oss och alla människor och att genom detta enastående budskap göra människor till lärjungar. För evigheten. 

Sedan tror vi att Gud även upprätthåller världen, intill den dag då han gör allting nytt. Men världen styrs inte genom evangeliet och kan inte styras genom evangeliet. Ett sådant projekt är dömt att misslyckas. I världens sammanhang måste orätt straffas och rätt belönas - genom goda samhälleliga ordningar, genom polis och försvar etc. I världens styrelse och för att hindra ondska och våld att ta överhanden kan kristna samarbeta med poliser, jurister, socialarbetare, myndighetspersoner, engagerade vanliga medborgare osv av alla möjliga övertygelser och trosuppfattningar. Det bör gå alldeles utmärkt. Erfarenheten visar dessutom att det väldigt ofta gör just det.

Samtidigt gäller den bibliska realismen. "Världen", säger Luther, "är som en drucken bonde till häst. Lyfter man upp honom i sadeln från ena sidan, faller han ner på den andra." Inget blomsterspråk kanske. Men mycket realistiskt.

Christer Hugo