kristen opinion

AV ANNIKA BORG

En genomläsning av några av höstens motioner till kyrkomötet ger anledning till ett antal suckar och höjda ögonbryn, men också instämmanden.

Den mest aparta motionen är den om ett enklare och mer logiskt kyrkoår (2012:33). Motionären menar att det inte går att hålla reda på vilken söndag det är även om man själv jobbar med gudstjänst. Om denna motion har Dag Sandahl skrivit utförligt och underhållande på sin blogg.

Anders Roos, kyrkoherde i Stockholm, har hakat på trenden med FN:s barnkonvention. Men det är svårt att av motionen (2012:46) förstå vad han vill att kyrkomötet ska göra med den. Fast pudelns kärna är väl att Roos vill att man ska ta entydig ställning om hur man (Svenska kyrkan alltså) ska se på barnkonventionen. (Men man tycker väl att den är alldeles utmärkt redan, eller?) Man ska ta ett samlat grepp om barn och ungas situation och ge kyrkostyrelsen i uppdrag att återkomma i frågan. Bakgrunden är dels flyktingärenden som berör barn och unga, samt – givetvis – frågan om omskärelse av småbarn. Antagligen mest det sistnämnda. Yvigt och oprecist så det förslår. Nu är väl inte heller vare sig kyrkomötet eller kyrkostyrelsen de bäst rustade för att uttolka konventionstexter.

En motion (2012:28) av det tydligare slaget är Lennart Sacrédeus förslag om att kyrkans liv och opinionsbildning i högre grad behöver synliggöra solidariteten med förföljda medkristna i världen. Att Svenska kyrkan inte gör några avtryck när det gäller detta är en gammal sanning. Desto högre tid att göra något åt det. Kristet solidaritetsarbete vill man höra och se mer av. Motionen av Margareta Viklund om en internationell konferens om kristnas situation i världen (2012:6), i synnerhet i Mellanöstern, lyfter också den dessa frågor.

Ett antal motioner tar upp de numera bekännelsenära frågorna om miljön. Åtgärder för den biologiska mångfalden i av kyrkan ägd skog samt utbildning av kyrkans medarbetare i bland annat ekoteologi är på förslag (2012:8, 2012:9). Gott så. Men det som saknas är vardagsgreppet. Såväl i det egna livet som i församlingens liv. Det myckna konferensåkandet och konferensätande, smörgåsarna och bullarna till kyrkkaffet, lunchen på medarbetardagarna, energislukande tekniska prylar, allt detta handlar om miljön. Fast det är givetvis enklare att tala om klimathot och annat förstås, och fortsätta att flyga på konferens i andra delar av världen och inte bry sig om varifrån frukostägget kommer. Utbildning i alla ära, men blir det inte aningen skevt om kyrkans medarbetare ska sändas på nischade kurser i såväl miljö som hbtq, samtidigt som prästernas grundläggande teologiska utbildning tycks rustas ned? (Följ t.ex. debatten om språkkravet för präster HÄR.)

Flera intressanta motioner har Håkan Sunnliden m.fl. lämnat in. En (2012:24) handlar om hur kyrka, stift och biskopar tar hand om – eller snarare inte tar hand om - de präster och diakoner som av olika skäl inte har församlingstjänst. Man understryker att kyrkan har ett ansvar för att följa upp dessa personer och även kanske föreslå andra tjänster, som forskning.

Ytterligare en handlar om domkapitlen (2012:26). Förslaget är pang på rödbetan kan man säga: avskaffa domkapitlen. kristen opinion har tidigare skrivit om domkapitlens märkligheter och instämmer i den analys av läget Sunnliden m.fl gör. I domkapitlen finns bristande kompetens, godtycke och de är rättsosäkra på en rad olika punkter. Här behövs uppstramning, tillförsel av kompetens samt tydliggörande av vilka uppgifter och mandat ett domkapitel har, anser även kristen opinion. Inte minst måste man göra något åt vänskapskorruptionen, jävssituationerna i övrigt samt det sammelsurium av oklarheter kring vad man överhuvudtaget håller på med i domkapitlen.

Jur dr Kerstin Berglunds rapport, skriven på ÄB:s initiativ, om hur domkapitlen brister i hanteringen av anmälda sexuella oegentligheter är inte bara en varningsklocka, det är ett öronbedövande brandlarm. Det behövs instanser för prövning, men nuvarande system måste utredas i grunden och ses över.

Sven Kragh (2012:38) bidrar med en motion för att öka åsiktsregistreringen i Svenska kyrkan. Präster som avsagt sig vigselrätten ska redovisas för kyrkomötet tydligare än vad som görs idag. Man ska även få veta vilka stift de kommer ifrån, menar motionären. En återvändsgränd, menar kristen opinion. Motionen ger en obehaglig eftersmak.

Rafflande så det förslår är det alltså icke, men en och annan diskussion av intresse kan kanske kyrkomötet bjuda på.