Av Johanna Andersson
Onsdagen den 24 oktober invigdes ett nytt minnesmärke över nazismens offer i Berlin. Minnesmärket hedrar de romer och sinti som mördats i olika koncentrationsläger. Beslutet om att bygga en minnesplats fattades redan 1992. Att det tagit 20 år innan monumentet nu är på plats har resulterat i del kritik mot byråkrati och tröga processer.
Uppdraget gick till den israeliska konstnären Dani Karavan och är – av
bilder att döma – enastående vackert. Och sorgligt. Konstnären själv
beskriver detta som en plats nära riksdagshuset i Berlin, men ändå avskild från stadens larm. Men hur gestaltar man en sådan plats? Är det möjligt att skapa tomhet, en intets plats? Orkar jag, frågade han sig, skapa en plats där inget finns? Inga ord, inga namn, ingen metall, ingen sten. Bara tårar, bara vatten, omgiven av de som överlevde, de som känner sorgen. Och de, som inte känner sorgen. (Fritt översatt och sammanfattat.)
Karavan har skapat en damm där alla kan spegla sig. Vatten, tårar, djup. Vattnet som speglar himlen. I vattnet finns en enda sten som stiger upp och sjunker, varje dag. Och varje dag läggs en blomma på denna sten.
Berlin har flera minnesmärken som påminner om ett mörkt förflutet. Bebelplats, där en liten glasruta mitt på det stora torget låter den som tittar ner se tomma bokhyllor efter bokbålen. En bit bort finns minnesmärket över alla judar som mördats. Stenblocken gestaltar mörker och förvirring. En labyrint att gå vilse i och sjunka ner i. Nära ligger också minnesmärket över förföljda homosexuella där en filmsekvens visar en kyss, om och om igen. Och inte långt borta ligger nu romernas blanka damm. Historien är nära.
Varför lägga ned så mycket pengar på ett minnesmärke över de som dog för 70 år sedan. Ytterst få av deras anförvanter lever i dag.
De pengarna kunde användas till att göra livet lite lättare för dessa människor i dag.
Skrivet av Eilert den 24 oktober, 2012 kl. 21:29 #
Eilert: jag ser ingen motsättning utan tror det hör samman. Hedrar vi de döda blir det svårare att inte samtidigt stödja dem som lever idag.
Johanna Andersson
Skrivet av 83.248.201.149 den 25 oktober, 2012 kl. 19:11 #
Minnesmärken som dessa är livsviktiga, i "goda tider" glömmer vi så lätt vad vi människor kan dras med i tänker jag.
Skrivet av Marie Fredin den 25 oktober, 2012 kl. 21:02 #