kristen opinion

Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) och adjungerad i Socialdemokraternas verkställande utskott och partistyrelse, har makt. Vad han säger och vad han gör har betydelse.

På onsdagen anordnade ABF i Stockholm ett samtal mellan honom och Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. kristen opinion var på plats.

Här kunde man – med ett nutida uttryck – IRL vara med om raljerande, förminskade och personangrepp. Från kristet håll.

I sitt inledningsanförande efterlyste Weiderud mer djupgående förståelse av religion. Inte minst vad gäller att religion är en livshållning och identitetsskapande. I samhället, i ”det sekulära kontraktet”, behöver man fördjupa insikten om vad religion är. Weiderud pekade på religionen som en god kraft i samhällsutvecklingen, men utan att för den skull bortse från att den också kan vara destruktiv.

Sturmark å sin sida lyfte fram att den sekulära humanismen inte ser religiösa urkunder som kunskapskällor och att människans moraliska utrustning är just mänsklig och inte relaterar till någon gudomlighet, samt att Guds existens inte går att bevisa med vetenskapliga metoder. Inget nytt eller märkligt, utan klassiska religionsfilosofiska frågor och livsåskådningsdebatt.

Båda konstaterade att de var överens om att en sekulär stat och ett sekulärt samhälle värnade livsåskådningsfriheten/religionsfriheten.

Men sedan - och plötsligt - bytte samtalet tonläge.

Peter Weiderud hävdade att den svenska humaniströrelsen var omogen (men kunde mogna), att Sturmark (ömsom ”du”, ömsom ”ni”) var raljant, arrogant, aggressiv, hade religionsfobi, ingen respekt för religion och inte var mottaglig eller öppen för religion eller dialog.

Detta kom som en blixt från en klar himmel. Det var för publiken oklart vad i det som sagts som utlöste denna tirad.

Weiderud hade ju till exempel istället kunnat utveckla sin syn på vägar till kunskap och förhållandet mellan tro och vetande. Ger tron kunskap? I så fall vilken och hur förhåller den sig till annan kunskap? Är tron ett försanthållande? Om inte, hur förhåller man sig till olika troslärors sanningsanspråk?

Istället tog Weiderud ett exempel. Tron handlar inte om att bevisa Guds existens (här kan man väl påpeka att detta sysselsatt såväl teologer och filosofer i årtusenden och knappast är en perifer fråga) eller om att välja reflekterande från ett smörgåsbord. Nej, tro är tillit. Ungefär som att man tror att Zlatan ska göra mål. Man har tillit till honom. Det är detta humanisterna inte förstår, menade han.

Nu finns det ju minst ett problem med den parallellen. Om vi ska utgå ifrån och lita på vad vi övrigt vet om tillvaron är det ju faktiskt så att vi kan bevisa att Zlatan existerar. Man kan ju förvisso ha filosofiska invändningar mot detta, men låt oss ändå utgå ifrån att de flesta är överens om att Zlatan existerar - och om de metoder vi har för att konstatera hans existens. Med Gud är det liksom lite annorlunda.

Efter att ha lyssnat till Peter Weiderud kan man dra en tråkig slutsats: det är sådan här retorik och nedvärdering av andra som odlas inom vissa kristna kretsar. Istället för att reflektera intellektuellt kring kniviga religionsfilosofiska frågor och trosfrågor går man till angrepp.

Det var som att trycka på en knapp. En inövad ramsa.

Det är slappt. Och det är obehagligt.

Annika Borg