kristen opinion

Igår, den 1 augusti, invigningstalade den transsexuelle mannen Thomas Beatie på Pride. Beatie är också känd som den gravide mannen. Han föddes som kvinna, blev man men behöll samtidigt livmoder och äggstockar. Det gjorde att han genom insemination kunde bli gravid. Nu har han fött tre barn. Och är galjonsfigur för nya fronter för HBTQ-rörelsen.

Beatie är amerikan. I Sverige är det ju som bekant inte tillåtet för transsexuella män att behålla sina reproduktiva organ sedan de bytt kön. Detta innebär - menade Amanda Brihed, styrelseledamot i HBT-liberaler, på Brännpunkt i SvD igår - att transsexuella "berövas... rätten till sina egna kroppar, sin sexualitet, reproduktion, hälsa och självbestämmande". 

Resonemanget aktualiserar en bred arsenal av frågor, frågor som Brihed förstås undviker att problematisera i sin artikel. (För övrigt för hennes text mer tankarna till en kurs i svenska för politruker än ett liberalt inlägg.)

För det första detta med rättigheter och likvärdig juridisk behandling: Är det självklart att likhet inför lagen och lagstadgad frihet från diskriminering även principiellt innebär obegränsad rätt till samhällets begränsade sjukvårdsresurser?

För det andra: Är det verkligen en mänsklig rättighet att få barn? Har alla "rätt" till barn ungefär som alla har "rätt" till folkpension?

För det tredje: Manlighet och kvinnlighet är förvisso begrepp som kan definieras olika. Det är utmanande att tänja på gränserna och ofta också nyttigt. Men har vi inte lämnat vardagsnivån fullständigt och gjort det omöjligt att föra ett förnuftsmässigt samtal om kön om vi säger som Amanda Brihed?:

Manligheten återfinns inte i anatomin i sig själv utan i identiteten och omvärldens tolkning av densamma.

De klassiska kategorierna "manlighet" och "kvinnlighet" är trots allt inte helt godtyckligt tillyxade utan bygger på observation och beprövad erfarenhet. Om man säger så. Man får vara bra extrem även som queerteoretiker för att inte erkänna det.

För det fjärde: Är det givet att det blir oproblematiskt i framtiden för barnen till en pappa med livmoder och äggstockar när de får klart för sig att de har legat i pappas mage?

För det femte: Är det självklart att samhället ska bejaka en inställning till tillvaron som betyder att i princip alla upplevda behov kan och ska tillfredsställas, kosta vad det kosta vill? Ska vi då kapa friska ben eller armar hos den som känner sig "främmande" för sina extremiteter eller utfärda hindersprövning för vigsel mellan en kvinna och t ex Eiffeltornet? (OBS att dessa exempel inte är påhittade i kristen opinions fäbless för svart humor utan sådant man kan lära sig om i TV 4 Faktas dokumentärer).

För det sjätte: Om någon säger: "Jag vill inte välja, jag vill ha alla möjligheter öppna; jag vill bli man men samtidigt kunna föda barn" - är det verkligen uttryck för frihet och inte för egoism och det högteknologiska välfärdssamhällets storhetsvansinne? Eller i-världens, om man så vill?

För det sjunde: Om man både vill vara man och samtidigt kunna föda som en kvinna, är det säkert att det då är medicinsk och juridisk hjälp man i första hand behöver och inte psykoterapeutisk?

Tyvärr kommer nog de frågorna inte upp på Pride i år heller.

Christer Hugo