kristen opinion

Att det handlar om religion kan ursäkta det mesta i dagens svenskkyrkliga debatt. Den som kritiserar religiösa bruk och sedvänjor gör - heter det gärna - skillnad på människor och har inte respekt för den andre. Religionen framstår, när man läser tongivande teologer i Svenska kyrkan, närmast som en frizon, där egna lagar får och ska råda. (Försåvitt det inte gäller samkönade vigslar och ämbetsfrågan, naturligtvis.) För ett internationellt exempel på samma linje kan man tänka på ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams som härom året ideologiskt öppnade upp för sharia-domstolar i Storbritanninen.

Därför kan det vara på sin plats att påminna om att själva religionsbegreppet inte är oproblematiskt i klassisk kristen teologi. Det vill säga: det är för kristen teologisk reflektion inte självklart att religion i allmänhet är något i sig positivt. Den synen har djupa rötter i såväl Gamla som Nya testamentet. Att Moseböckernas författare och Israels profeter knappast hade en positiv religionsteologi á la Teologiska institutionen i Uppsala kan man lätt konstatera. Men Jesus och aposteln Paulus hade också en del att säga om religion i allmänhet som inte är så lättsmält för en kyrkligt korrekt samtid.

I luthersk dogmatik kan visserligen religion i allmänhet ses som ett uttryck för människans behov av Gud, hennes gudslängtan. Men man avvisar samtidigt att det egentligen skulle vara meningsfullt att tala om ett gemensamt genus för världens religioner.

Med ett allmänt religionsbegrepp av religionshistoriskt eller religionspsykologiskt slag fördunklar man, menar de klassiska lutherska dogmatikerna, att det i religionens värld principiellt bara handlar om två slags religion: lagens religion respektive evangeliets. Lagens religion innebär människans ansträngningar, tankar osv att nå Gud. Evangeliets religion är Guds sätt att nå människan. Det kan inte finnas någon kompromiss mellan dessa två varianter av religion. Antingen gäller den ena, eller så gäller den andra.

Det är intressant att se hur detta resonemang också går igen hos Karl Barth, visserligen med något annorlunda accent men likafullt. Barth kan helt enkelt tala om religion som otro i sin kyrkliga dogmatik. Religion är människans ivriga sätt och ansträngning att syssla med gudsfrågan ooh ta sig till Gud. Men genom religionen når människan aldrig kontakt med Gud. Genom religionen finner människan i själva verket bara på substitut till ett verkligt förhållande med Gud, eftersom detta bara kan skänkas genom Guds uppenbarelse. Allt hänger på Guds uppenbarelse i Kristus. Utan den ingen gudskontakt. Och uppenbarelsen sker på Guds initiativ, utan samarbete med människan - av nåd allena. Det är den beska religionskritik som Barth levererar. Och detta, nota bene, inte alls enbart till de icke-kristna religionerna, utan också till den kristna religionen, om det är så att kristendomen börjar lita till sina egna förjänster, sin teologi, sin kyrka, sina ämbeten, sin höga moral, sin gudstjänst osv och inte till Guds oförtjänta nåd. Karl Barth skriver i Church Dogmatics:

No religion is true. It can only become true, i e according to that which it purports to be and for which it is upheld. And it can become true only in the way in which man is justified, from without --- Like justified man, true religion is a creature of grace. But grace is the revelation of God. No religion can stand before it as true religion.

Som sagt: allt hänger på Guds uppenbarelse i Kristus. Allt hänger på Guds nåd. När kyrkan glömmer det - som den gjort och alltjämt gör ideligen - är den illa ute. Den kritiken från Barth tar. Eller borde ta.

Christer Hugo