kristen opinion

kristen opinion har funderat i efterdyningarna av kyrkomötesbeslutet att knyta vigselrätten till prästämbetet. (Som bloggens läsare vet anser kristen opinion att beteckningen "vigningstjänst" är en osnygg språklig skvader som på svenskkyrkiska numera ska beteckna kyrkans ämbete - det är möjligen biskopen som kan anses ha en "vigningstjänst", eftersom han/hon viger präster och diakoner.)

Hursomhelst. I funderingarna har läsning av andra bloggar ingått, till exempel domprost Åke Bonniers blogg, som numera finns på Svenska kyrkans bloggportal. Åke Bonnier menar bl a att det blir svårt för den som inte kan tänka sig att viga samkönade par att bli präst i Svenska kyrkan i framtiden. Och att nu aktiva präster som skickar tillbaka sitt vigselförordnande till kammarkollegiet bör avkragas av domkapitlen.

Argumentet är att handbok och ordningar ingår i Svenska kyrkans bekännelse. Domprosten skriver (den 26 oktober):

Att helt avsäga sig rätten att viga är att säga att "det finns ordningar i vår kyrkohandbok som jag inte kan ställa upp på". "Därmed finns det (med kyrkohandbokens status som en del av bekännelseskrifterna) en del av Svenska kyrkans bekännelse som jag inte delar". Den typen av ställningstagande kan inte vara förenligt vare sig med Svenska kyrkans ordning eller Svenska kyrkans lära.

Detta är ganska uppseendeväckande och föranleder några reflektioner med vidhängande frågor:

I slutet av 1800-talet fördes en intensiv kyrkomötesdebatt om bekännelseskrifternas omfattning och ställning i Svenska kyrkan. Härnösandsbiskopen Martin Johansson förfäktade - om kristen opinion nu minns rätt från kyrkohistorien - ståndpunkten att bekännelsen egentligen borde inskränkas till Augsburgska bekännelsen men att prästerna i gengäld skulle vara ordagrant förpliktad till denna. Biskop Gottfrid Billing argumenterade däremot för att hela Konkordieboken även fortsättningsvis skulle vara norma normata för Svenska kyrkan men att den skulle tolkas "evangeliskt". Med ett modernt uttryck: alltså inte fundamentalistiskt. Det har varit Svenska kyrkans hållning. Bland dem som intresserar sig för de skrifter som utgör Svenska kyrkans bekännelseskrifter i klassisk mening, dvs Konkordieboken, kan man därför hitta olika tolkningar av dess innehåll och hur det ska tillämpas. Och det är inte säkert att alla som tillhör Svenska kyrkan vill vara lika rakt på sak när det gäller vederdöparnas villoläror som exempelvis Konkordieformeln är eller vill uttrycka sig lika oförblommerat mot arianerna som den athanasianska trosbekännelsen gör. Vi läser "evangeliskt", som biskop Billing ville. 

Frågan är nu om denna evangeliska läsning endast gäller de gamla skrifterna och inte de nya? Ska vi läsa 1986 års psalmbok fundamentalistiskt så att vi ordagrant kan stå för varje ord? Finns det inget tolkningsutrymme när det gäller den kommande kyrkohandboken, såsom det gör för till exempel Schmalkaldiska artiklarna? Läs som det står, tro som det står, gör som det står - är det vad som gäller i den nya och alla nyaste (och bästa?) delarna av Svenska kyrkans bekännelse men inte för de gamla? En selektiv fundamentalism, alltså.

Eller - om alla delar av bekännelsen är lika väsentliga - är det faktiskt så, som domprosten skriver, att det för en präst inte går att säga att det finns vissa delar av Svenska kyrkans bekännelse som jag inte delar? Då måste nästa fråga bli: Hur tillser domkapitlen att prästkandidaterna är så ordentligt inlästa på, säg, Augsburgska bekännelsens apologi och Konkordiefomeln att de vet vad de lovar att ställa upp på?

Christer Hugo