

01 jul kl 16:19, 2011
Med en rösts övervikt fick oppositionen och Sverigedemokraterna igenom sina förslag om sjukförsäkringarnas utformning.
Det där med sjukförsäkringar, regler, arbetsförmedlingens krav och ersättningsnivåer är inte helt enkelt att reda ut.
Det florerar en rad myter som kan få en att tro att arbetsförmedlingen, försäkringskassan - eller alliansen, som haft för avsikt att rätta till det i systemet som inte fungerat - är ondskan personifierade.
Eftersom det nu inte är så enkelt att reda ut de olika välfärdssystemens beståndsdelar, har den allmänna debatten om sjukförsäkringarna ofta kommit att handla om den personliga nivån: den eller den människan har farit illa eller hamnat mellan stolarna.
Då blir man ju givetvis omedelbart identifierad som "ond" om man börjar tala om siffror och om det faktum att om du inte försörjer dig själv - oavsett vilket skälet till oförmågan är - måste någon annan göra det.
"De personliga mötenas" retorik präglade även diakonernas/Svenska kyrkans/Sveriges Kristna Råds upprop mot sjukförsäkringarna. Man kan självklart sympatisera med reaktionerna inför människor som har det svårt, och känna igen sig i dem.
Men blev det inte en lite väl ensidig bild? Det finns ju exempelvis människor som går igenom tuffa behandlingar, men som ändå vill arbeta så mycket det bara går. Även om det är ett par timmar i veckan. Arbetet blir ett sätt att normalisera tillvaron, upprätta struktur och känna att man fortfarande är den man varit, och inte bara sin sjukdom. Detta är en hjälp när man befinner sig i kris. Sedan kan ju någon också tycka att arbete är viktigt och har ett värde i sig.
Det finns således en människosyn i botten på den vanligt förekommande retoriken som antagligen skulle må bra av att synas mer i sömmarna.
Man kan också tycka att det blir aningen besvärligt när kyrkorna så tydligt tar partipolitisk ställning. Säkert har oppositionen tjänat på att kopplas samman med de institutioner i samhället som så starkt förknippas med engagemang för utsatta - kyrkorna. Under Almedalsveckan har tidningen Axess ett frukostseminarium om detta som säkert blir intressant. Den 6 juli ställs frågan om man måste lämna kyrkan om man inte är vänster.
Men nu var det alltså endast en rösts övervikt. Det är en knölig parlamentarisk situation.
Och så är det detta med Sverigedemokraterna. Man kan förmoda att det nu blir en indignerad debatt om att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern får igenom sina förslag med hjälp av Sverigedemokraterna. Eller uteblir den kanske? Är Sverigedemokraterna liksom "the good guys" nu? Eller ska man helt enkelt tala tyst om saken?
Annika Borg