kristen opinion

När man blir trött på trams och tassande kring de stora frågorna är det skönt att Nietzsche (1844-1900) finns inom räckhåll. Med honom i bokhyllan har man alltid möjlighet att höra någon säga något väsentligt, något ärligt och sanningssökande. Ofta dessutom på ett vackert språk, diktarens språk. Och med en god portion humor. Det är inte säkert att man håller med honom, men det kräver han inte heller. Bara det känns välgörande.

Friedrich Nietzsches verk är klassiker både inom filosofin och litteraturen, ständigt föremål för nya tolkningar och läsningar. Hans programmatiskt osystematiska filosoferande har förvisso öppnat upp för monumentala misstolkningar, inte minst utifrån systern Elisabeth Förster-Nietzsches ideologiskt kantrade förvaltning av broderns litterära kvarlåtenskap. (Nietzsche var exempelvis inte alls antisemit; man skulle ibland närmast kunna kalla honom filosemit). Nietzsches tragiska sinnessjukdom, som till sist drev honom in i total isolering och fullständigt beroende av systern, har också ibland satt sin prägel på den senare receptionen av hans böcker. Men sprängkraften och livskraften i hans tankar upptäcks ständigt på nytt som något unikt. Hans röst liknar ingen annans. Som Horace Engdahl skrev i DN om Den glada vetenskapen: "Oaktat sina ursinnigheter är den mera samtida än de flesta böcker som råkar vara skrivna nu."

Själv fick han sorgligt nog aldrig uppleva någon framgång medan han var frisk. Georg Brandes introducerade Nietzsches tankar för en större allmänhet i föreläsningar år 1888 - inte ens ett år därefter, på nyåret 1889, inträffade Nietzsches definitiva sammanbrott. Hans liv var även dessförinnan kantat av motgångar av olika slag, kroppens och själens svaghet liksom omgivningens oförståelse. Gripande är berättelsen om när Nietzsche som rekordung (24 år) professor i filologi i Basel höll sin föreläsning om grekernas och romarnas retorik och bara två studenter dök upp. Två.

Den som pojke välartade och lydige prästsonen Friedrich (han kallades "den lille pastorn" av skolkamraterna) har varit svår att hantera i många kristna sammanhang. Inte undra på. Nietzsche kunde känna sympati för Kristus själv; mot kyrka och kristendom med dess morallära ("slavmoral" enligt honom) var han dock oförsonligt polemisk. Men han ställer alltjämt obekväma - och obesvarade - frågor och utmanar, när man slöat till och förslappats, till att tänka ett stycke ytterligare. Som exempelvis när han i Den glada vetenskapen gör denna provokativa och fortfarande högaktuella reflektion om det intellektuella samvetet:

Jag gör gång på gång samma erfarenhet och värjer mig också lika ofta mot den, jag vill inte tro att det är sant fastän det är så påtagligt: det stora flertalet människor saknar intellektuellt samvete. Ja, det har ofta förefallit mig som om man med kravet på ett sådant i de folkrikaste städer stod ensam som i öknen.

Christer Hugo

 kristen opinion anser

 Missa inte Annacarin Leufstedts krönika om omskärelse i Blt/Sydöstran HÄR

 Mer av sommarprataren och mellanösternkorrespondenten Magdi Abdelhabi vill vi höra i SR. Ge Cecilia Uddén långledigt? Lyssna på hans sommar HÄR

 Ship to Gaza aktivister verkar inte klara kritik. De som protestdemonstrerade när skeppet skulle avsegla häromdagen blev t.ex. omnämnda som "sionisthoror". Hatet mot Israel blir inte mer rumsrent för att skeppet heter Estelle. Läs Nima Dervish blogg HÄR