Av Johanna Andersson
Nya numret av Signum lever upp till högt ställda förväntningar. Det rymmer artiklar om så vitt skiljda företeelser som yttrande- och religionsfrihet, Hildegard av Bingen, kunskapsskolan och en ny svensk översättning av Chrysostomosliturgin.
I artikeln ”Gränsdragningar i livets slutskede – om etiskt godtagbara förhållningssätt i dödens närhet” skriver Hanspeter Schmitt: ”Att döda eller låta sig dödas istället för att stegvis möta den egna döden hör till skapandets och producerandets värld, i vilken man emellertid alltid förblir sluten mot tillvarons grundläggande erfarenheter – att älska, att hysa tillit till varandra, att våga hoppas, att utgå från att det finns en mening etc.”. Författaren för sedan vägledande resonemang kring sex olika frågeställningar, bland dem om man ska döda på begäran, behandla patienter med låg medvetandegrad och när det är rätt att inte ge vård.
Schmitt, som är professor i teologisk etik vid Theologische Hochschule Chur i Schweiz, företräder en traditionell katolsk uppfattning i dessa frågor, naturligtvis, men lyfter in nyare företeelser som palliativ sedering och ”livsslutsdirektiv” i detta sammanhängande etiska tankesystem.
Angående hur giltigheten av ett livsslutsdirektiv ska bedömas skriver Schmitt: ”Föreställningen om en skriftlig viljeyttring redo att tillämpas utan vidare tolkning är en fiktion som hotar att förstärka eller i varje fall gå hand i hand med vår kulturs låga syn på de faser av livet som präglas av lidande, som emellertid på intet sätt undergräver en människas värdighet.”
När vi dör ska vår död vara inbäddad i en ”kultur där de döende inte är ensamma.” Schmitt avslutar sin artikel ett resonemang om hur kristna kan vara med och bidra till en sådan kultur. Han uppmanar oss dels att sluta sprida ”den vitt spridda idealföreställningen om en fulländad, handlingskraftig individualitet”. Vi ska istället erkänna vår ofullkomlighet ”som ett kännemärke för mänsklig normalitet och ta den på allvar”.
Det är som sagt vägledande, tydligt och sammanhängande på ett sätt som jag inte sett någon motsvarighet till i Svenska kyrkan när det gäller dessa etiska frågor. I alla fall inte i en form som vänder sig till en intresserad allmänhet. Jag blir mycket tacksam om någon vill visa att jag har fel på denna punkt.
