kristen opinion

AV CHRISTER HUGO

Lutheraner är kristna som diskuterar och debatterar den lutherska bekännelsen. Det är en rätt bra definition. Den tydliggör fokus samtidigt som den tillåter en stor öppenhet när det gäller åsikter och tolkningar. Den visar att lutherska kristna har en alldeles särskild kontext på samma gång som den kan problematisera denna kontext. En verkligt luthersk position!

kristen opinion har redan från början haft sökarljuset särskilt inställt på identitetsfrågorna för den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Det har, om man säger så, inte varit helt okontroversiellt. Vi menar alltjämt att de frågorna är viktiga att lyfta fram, inte minst i den religiösa och livsåskådningsmässiga mångfald som är Sverige av idag. I en ny serie inlägg vill vi därför reflektera lite extra kring just vad en luthersk identitet kan betyda i vår tid och i vår kultur. Vi välkomnar givetvis en livlig diskussion kring dessa tankar i kommentarsfältet! 

Vad betyder det att leva med ett lutherskt arv? Och: Är det lutherska något fruktbart för framtiden - eller är det rent av något som vi borde befria oss ifrån? 

Först några grundförutsättningar. Martin Luther själv var ingen systematisk teolog. Den som scannar av hans skrifter kan hitta de mest disparata yttranden. Om man så vill, kan man lägga tyngdpunkten vid antingen den unge, den mogne eller den gamle Luther och därmed få ganska olika resultat. Ju större besvikelsen hos honom blev över att den romerska kyrkan inte tog intryck av hans reformatoriska budskap, desto bittrare blev tonen i det han skrev. Hans sena hatiska utfall mot judarna, eftersom även de höll fast vid sin gamla tro, är gräsliga och oförsvarliga. Och att magproblemen han led av ibland påverkade skrivsätt och formuleringar är ingen djärv gissning.

I de lutherska bekännelseskrifterna finns däremot en omfattande teologisk systematik, inte minst signerad Philipp Melanchthon. Och går man till Konkordieformeln märker man snart att dess fäder inte var tillbakadragna när det gällde att dra upp de dogmatiska skiljelinjerna; ingen behöver tveka om vem som är renlärig och vem som är villolärare. De mest polemiska utfallen är intressanta som tidsdokument men är knappst något som vi vill ta efter eller citera högtidligt i vår tid. Såväl inför dessa skrifter som inför Luthers skrifter i övrigt är det därför viktigt att den knäsatta tolkningsprincipen i Svenska kyrkan är den s k evangeliska, det som var biskop Gottrid Billings segrande linje i bekännelsedebatterna i kyrkomötet i slutet av 1800-talet. Svenska kyrkan har alltså officiellt en evangelisk, öppen och - kan man till och med kalla det - kritisk syn på sitt bekännelsedokument Konkordieboken (den skriftsamling som kallas Svenska kyrkans bekännelseskrifter). 

Med ett modernt ord: vi behöver inte läsa 1500-talets skrifter på ett fundamentalistiskt sätt. Rättare sagt bör vi inte göra det. 1500-talsmänniskans världsbild är på många sätt så helt främmande för oss. Det är en världsbild fylld av mytologiska och förvetenskapliga ideer om hur verkligheten är beskaffad. Gud ses självklart av alla inblandade i de reformatoriska striderna som en allsmäktig härskare, överordnad och auktoritär som vilken renässansfurste som helst. Och Guds motståndare djävulen föreställer man sig som en påtaglig, konkret ond makt som strider med Gud om herravärldet över människan. Förhållandet mellan Gud och människa beskrivs oproblematiskt som förhållandet mellan härskare och undersåte, vilket slår igenom inte minst i försoningsläran. Luther är väldigt tydlig på denna punkt. Han var ett barn av sin tid, präglad av sin tids världsbild, hade sin tids frågor att brottas med. De går inte att enkelt översätta. Vi kan inte låtsas som om inget egentligen har hänt på femhundra år.

Samtidigt träder Luther faktiskt ut ur sin tid på ett unikt sätt. Han aktualiserar frågorna om vad det är att vara en kristen, vad det är att vara kyrka, vad det är att vara ansvarig människa osv, och han gör det med en sprängkraft som han inte själv kunde anat i förväg och som har haft återverkningar på områden långt utöver teologins och kyrkans. Att ständigt bearbeta de grundläggande frågorna, att gå i clinch med dem, att radikalt ställa dem på nytt och inte slå sig till ro med att "så har vi alltid gjort" eller "så har vi alltid trott" eller "så har vi alltid tänkt" eller "så säger den kyrkliga överheten" - det måste vara fundamentalt i en luthersk identitet. Låter det som en truism? Både historien och nutiden visar att det faktiskt inte är det. Det är en hållning som måste återerövras, hela tiden.