- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
02 sep kl 12:51, 2012
AV CHRISTER HUGO
Del 1 av denna serie publicerades i fredags, den 31 augusti. Läs HÄR.
Ordets absoluta särställning - primat, skulle man kunna säga - i kyrkans liv är utmärkande för reformatorisk och luthersk kristendom. Men vad betyder ordets primat? Det hör förstås samman med Bibeln, men att enkelt och okvalificerat identifiera ordet med Bibeln är att göra det för lätt för sig.
Låt oss igen gå till Luther själv för lite input. Han hade förvisso i mycket en traditionell syn på Bibelns inspiration och innehåll. Han bar i hög grad helt enkelt med sig sin samtids ärvda syn på Bibeln. På samma gång var han förvånansvärt fri i sitt förhållande till de bibliska skrifterna. Fundamentalist eller biblicist av modernt snitt var han knappast. Utifrån sin upplevelse av evangeliets frigörande kraft hade han ett centralt tolkningskriterium, och det var uppdelningen mellan lag och evangelium, dvs vad Gud fordrar och vad Gud skänker. Det var tolkningsnyckeln par préférence. Det avgörande i Skriften enligt Martin Luther är alltid was Christum treibet, det som driver Kristus.
Hela Bibeln är således inte lika viktig. Luther kunde avfärda en hel bibelbok som "halmepistel" (Jakobs brev), helt enkelt därför att han inte fann något evangelium där. Och Uppenbarelseboken var han också mycket tveksam till. Det dög inte för motståndarna att enkelt citera ur Bibeln och säga "Guds ord". Luther föll inte i farstun inför sådana deklarationer. Så här sade han i en predikan:
Det räcker inte bara med att gasta och ropa: Guds ord, Guds ord. Det måste också bli fråga om vem han har sagt det till. Gud talar väl också till änglar och fåglar och djur av alla slag, men det angår inte mig.
De som i generationen efter Luther utvecklade den lutherska identiteten var - i reformatorns efterföljd - ovilliga att låsa sig vid hur omfattande den bibliska kanon är, alltså vilka böcker som ska erkännas som rättesnören. Därför finns det i de lutherska bekännelseskrifterna heller ingen uppräkning av vilka böcker som ingår i Bibelns kanon. Både på romerskt-katolskt och reformert håll har man gjort sådana avgränsningar och kataloger. Men det gjorde alltså inte lutheranerna. Det är inte oviktigt. Tvärtom. Det ingår i en luthersk identitet att räkna med en öppen kanon. En betydelsefull principiell vink även för våra dagar.
Ordet finns i Bibeln. Men det är inte identiskt med Bibeln. Guds egentliga verk (hans opus proprium) och därmed kyrkans viktigaste budskap, det är evangeliet om Kristus och Guds nåd. Och det finner vi förmedlat genom Bibeln. Men också i kyrkans levande förkunnelse som bär vidare Jesu evangelium. Även predikan är Guds ord, försåvitt den för fram evangeliet. Och inget får tillåtas hindra den fria förkunnelsen av evangeliet, varken påvar eller furstar eller gamla hävdvunna traditioner eller nya förordningar. Om evangeliet hindras, då måste de kristna protestera och till sist ta avstånd från den som hindrar evangeliet. Därav söndringen från Rom på 1500-talet. Den utgjorde verkligen inget egenvärde för reformatorerna. Augsburgska bekännelsen (skriven av Philipp Melanchthon 1530) var ju också till sitt syfte en ekumenisk bekännelse.
Ordet konstituerar kyrkan. Inget står över ordet - det är en evangelisk-luthersk grundförutsättning. Det innebär som sagt inte någon fundamentalistisk bibelsyn. Inte heller betyder det att vi ska försöka imitera Luthers egen syn på Bibeln. Dels var det ju aldrig Luthers egen intention att människor i framtiden skulle efterlikna honom - han vände sig starkt emot att någon skulle kalla sig för "lutheran". Det var Kristus han ville att människor skulle följa. Men dels fungerar det helt enkelt inte om vi som lever idag skulle pröva att återuppliva 1500-talets dogmatik - därmed förstås inte sagt att det inte finns somligt att hämta därifrån.
Vi kan inte tänka bort Galilei, Descartes, upplysningen, Wollstonecraft, Schleiermacher, Schweitzer, Bultmann, Käsemann etc. Och varför skulle vi vilja ägna oss åt sådana oförnuftiga krumbukter? Det som är sant i vetenskaplig, objektiv mening måste också vara sant för en kristen, även om det handlar om att konstatera att Mose inte har skrivit Moseböckerna eller att Nya testamentets eskatologi (läran om de yttersta tingen) ställer fler frågor än den ger svar.
Dessutom: Gör man budet om Guds ord viktigare än budskapet som Guds ord förmedlar, löper man då inte stor risk att blanda samman lag och evangelium? Det som man enligt Martin Luther inte får göra.
Jag har kontakt med en man som är medlem i en frikyrka och han söker hela tiden stöd för allt i Bibeln. Skulle den ståndpunkten vara fel enligt Luther, eftersom, om jag fattat det rätt, alla böcker inte är giltiga som rättesnören.
Jag tänkter nu inte konfrontera honom med Luther, utan funderar för egen del.
Skrivet av Christer Eliasson den 02 september, 2012 kl. 16:08 #
Christer! Luther var i jämförelse med sin samtid som sagt påtagligt fri i sin bibelanvändning, men han hänvisade samtidigt ständigt till enskilda bibelställen för att avgöra olika frågor, dock inte gärna från de omstridda bibelböckerna. Vi vet mer såväl om skapelsen som om Bibeln och dess tillkomsthistoria än vad Luther gjorde. Vi har en helt annan tolkningshorisont. P g a vetenskapens framsteg kan vi inte ha en lika okomplicerad hållning till bibelordet som tidigare generationer, vilket vi ska vara tacksamma för. Att alltid söka bibelstöd för allt möjligt går därför inte - ja, det kan t o m bli väldigt fel. Hälsningar kristen opinion
Skrivet av kristen opinion den 02 september, 2012 kl. 18:05 #
Jag är tveksam till påståendet att den lutherska delen av reformationen inte räknade med någon bibelkanon, eftersom det inte nämns någon sådan i bekännelseskrifterna. Detta kan ju också bero på att man inte hade någon avvikande mening i frågan. Man accepterade alltså gällande kanon, och hade då ingen anledning att ta upp frågan i skrifter som antecknade avvisande lära.
Därför behöll man också, i motsättning till de reformerta, apokryferna i sina bibelöversättningar, så t.ex. i Carl XII:s bibel. Det var först med 1800-talets bibelutgivningar, stödda av det reformerta internationella Bibelsällskapet, som de försvann (innan de nu har återkommit i Bibel 2000).
Att man ger olika bibelavsnitt olika tyngd när man formulerar lära och bekännelse gäller alla kyrkotraditioner.
Skrivet av +Göran Beijer den 02 september, 2012 kl. 18:08 #
Göran! De reformerta bekännelserna Confessio Fidei Gallicana (1559) och Confessio Belgica (1561)innehåller bägge noggranna uppräkningar över vilka som är Bibelns kanoniska böcker. Det romersk-katolska tridentinska konciliets dekret om Skriften likaså; då ingår förstås apokryferna, men de är ju inte apokryfer för Katolska kyrkan. Konciliet uttalar också sitt anathema över dem som inte erkänner alla dessa böcker som heliga och kanoniska. "Den andre Martin", Martin Chemnitz, går i sin minst sagt grundliga undersökning av Trientmötets dekret (Examen Concilii Tridentini) i kraftig polemik mot konciliets resonemang. Att förteckningar över kanoniska böcker saknas i de lutherska bekännelseskrifterna tyder alltså, enligt min mening, på en grundläggande inställning hos lutheranerna - en inställning som också återfinns hos den förste Martin själv. Hälsningar Christer Hugo, kristen opinion
Skrivet av kristen opinion den 02 september, 2012 kl. 19:54 #
Jag vidhåller min mening att reformationen, åtminstone i Svenska kyrkan, behöll allmänkyrklig bibelkanon. Uppsala möte säger att man skall hålla sig till "Guds rena och saliggörande ord, vilket i de heliga profeters, evangelisters och apostlars skrivelser författat är". Motsvarande formulering återfinns i 1686 års Kyrkolag (1§). Den bibelkanon man hade ärvt ifrågasattes inte.
Skrivet av +Göran Beijer den 02 september, 2012 kl. 20:19 #
Göran! Tack för intressant meningsutbyte, men "we have to agree to disagree" här. Inte heller Uppsala mötes beslut eller 1686 års kyrkolag räknar upp vilka böcker som ingår skriftkanon. Tolkat i den reformatoriska kontexten tror jag detta faktum inte är oväsentligt. Hälsningar Christer Hugo, kristen opinion
Skrivet av kristen opinion den 02 september, 2012 kl. 21:17 #
Luther var mest av allt en mycket konservativ katolik,"gammalkatolik", som ogillade påvens och den samtida kyrkans moderna påfund som t.ex. avlat m.m. Han ville tillbaka till den gamla Katolska kyrkan och dess tro. Inga nymodigheter som splittrade och förstörde den rena och klara katolska tron. Så bör väl den lutherska identiteten vara även i dag:tillbaka till källorna, ad fontes, till den gamla katolska tron, till Skriften och Bekännelsen! Inga nymodgheter och splittringsbeslut som förstör!!
Är du/ni med på detta,Christer, Annika och Johanna?
Skrivet av Roland Kristensson den 03 september, 2012 kl. 17:54 #
Roland! Tror faktiskt du underskattar Luthers nytänkande. Läser man t ex Om kyrkans babyloniska fångenskap, så är det ganska radikala grepp han förespråkar. Och det renässanshumanistiska fältropet "ad fontes" betydde knappast mera konservatism - man ville till källorna för att förändra och förnya det som blivit förstelnat. Hälsningar Christer Hugo, kristen opinion
Skrivet av kristen opinion den 03 september, 2012 kl. 21:17 #
Christer! Jag kan inte se något direkt nytänkande i KBF, snarare tvärtom. Det var papisterna som stod för nytänkandet, et radikala. Luther ville återvända till det centrala (ad fontes!), främst de två huvudsakramenten,dop och nattvard. Fångenskapen bestod i att kyrkan under påvens ledning genom sina nya ideer om avlat m.m. hamnat i en heretisk fångenskap "i Babylon", men Luther vill hem, tillbaka till det sant katolska och apostoliska. Förnyelsen eller "nytänkandet" hos Luther bestod alltså i en slags konservatism, ett återvändande till de urspungliga källorna, Skriften och även kyrkofäderna och den odelade Kyrkans tro och lära. I detta står den nutida rom-kat. kyrkan betydligt närmare Luther än SvKyrkan. Hälsningar Roland
Skrivet av Roland Kristensson den 03 september, 2012 kl. 23:07 #
Christer!
Det finns knappast någon som överträffar Luther och Konkordiefäderna då det gäller att ha en hög syn på Bibeln. Det framställs ibland från liberalteologiskt håll att Luther skulle haft en fri eller löslig syn på Bibeln. Ingenting kan vara mer felaktigt. Det är att försöka pressa på Luther sina egna uppfattningar. Den framstående Lutherforskaren Ingemar Öberg skrev i sitt sista mastodontverk "Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther" (Artos 2002): "Jag upplever det som anstötligt, att tankestrukturer från tider som Luther aldrig trodde världen skulle få uppleva får styra studiet och analysen av källmaterialet hos Luther" (s 9).
Att tala om en "öppen kanon" leder tankarna fel. Det var ju just Luthers h ö g a syn på Bibeln - att den står i en absolut särställning till alla andra böcker i världen - som gjorde att han var ytterst tveksam till huruvida Jakobs brev verkligen var en andeinspirerad, ofelbar bok (eftersom han inte kunde få Jakobs uttalanden om rättfärdiggörelsen att stämma med Paulus). Som du vet tillhörde ju den boken (liksom Uppenbarelseboken) under den äldsta kyrkans tid de s.k. antilegomena, de ifrågasatta böckerna. Luther gick alltså tillbaka på en lång kyrklig tradition då han ifrågasatte den bokens kanonicitet - inte därför att han ville ha en "öppen" kanon, utan därför att han hade en sådan hög syn på Skriften att endast det som man verkligen kunde veta var Guds Ord skulle erkännas som det.
Fortsättning följer...
Skrivet av Lars Borgström den 04 september, 2012 kl. 16:07 #
Den lutherska kyrkan iakttog - till skillnad från de reformerta och påviska - den gamla kyrkans åtskillnad mellan homologomena (de allmänt erkända skrifterna) och antilegomena. Att papisterna inte gjorde detta är anledningen till Chemnitz kritik i Examen Concilii Tridentini - inte att lutheranerna inte ville ha någon kanon överhuvudtaget. Chemnitz skriver i nämnda verk om antilegomena:
"Ingen lära som inte har en säker och klar grundval i de kanoniska böckerna bör hämtas ur dessa böcker. Inget kontroversiellt kan bevisas utifrån dessa böcker, om det inte finns andra bevis och bekräftelser i de kanoniska böckerna. Men vad som sägs i dessa böcker måste förklaras och förstås i enlighet med det som klart lärs i de kanoniska böckerna. Det råder inget tvivel om att detta var den gamla kyrkans mening."
Till sist: Se efter i avsnittet "Luther och den heliga Skrifts inspiration" i Pieper-Muellers "Kristen dogmatik" (s 107-118). Där finner du Luthers verkliga skriftsyn klart och redigt framställd. Dels får vi där en mängd Luthercitat som visar vad han verkligen hade för bibelsyn, dels förklaras i sitt rätta sammanhang de Lutherord som liberalteologer brukar anföra.
Vänligen
Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet
Skrivet av Lars Borgström den 04 september, 2012 kl. 16:07 #
"...endast det som man verkligen kunde veta var Guds Ord skulle erkännas som det."
Betyder detta, enligt Luther/dig, att resten av bibeln är "guds ord" och skall läsas och uppfattas som det är skrivet?
Hur vet man att något är "guds ord"? Kan Luther/du avse tro när du skriver vet?
Skrivet av LPA den 04 september, 2012 kl. 16:19 #
LPA!
Ja, Bibeln är Guds Ord och därför utan fel och brist. Så enligt Luther, mig och alla som tror på Bibelns vittnesbörd om sin egen status (2 Tim. 3:16, 2 Petr. 2:1).
20 av de 27 nytestamentliga skrifterna är utan tvivel kanoniska. De erkändes genast av alla församlingarna eftersom deras apostoliska ursprung var uppenbart. 7 skrifter har däremot från kyrkans äldsta tid varit omtvistade och p.g.a. att samstämmighet saknas ang. deras status bör vi vara lite försiktigare med dem, placera dem i en särskild kategori och säga om dem ungefär som Chemnitz yttrade sig i citatet ovan.
När det gäller vilka skrifter från gamla förbundets tid som är Guds ord (eller kanoniska) är Jesu ord vägledande: Han talade om "lagen, profeterna och skrifterna" som helig skrift, som Guds Ord, och med "lagen, profeterna och skrifterna" menade judarna de 37 gammaltestamentliga skrifterna.
När det gäller Nya testamentets kanoniska skrifter blir det dock svårare. Jesus har inte i efterhand sanktionerat de 27 skrifter vi har i vårt NT. Det enda vi vet är att han i förväg sanktionerade apostlarnas ord (Joh. 14:26, 16:13, Matt. 10:14 och - vilket inte minst Luther hänvisade till - Joh. 17:20). Men hur vet vi vilka skrifter som verkligen är apostlarnas ord?
Fortsättning följer
Skrivet av Lars Borgström den 04 september, 2012 kl. 22:24 #
Lars! Jag försöker inte pressa på Luther någon annan uppfattning om Bibeln än den han hade. OBS att jag skriver att han i mycket hade just en traditionell syn på Bibelns inspiration och innehåll. Det finns ingen anledning att mörka att Luther även var ett barn av sin tid. Samtidigt vidhåller jag att han inte var fundamentalist eller biblicist av modernt snitt, utan han gjorde i jämförelse med sin samtid frimodigt bruk av den tolkningsprincip han funnit, dvs lag-evangelium. Att lutheranerna inte skulle vilja ha någon kanon över huvud taget har jag heller inte påstått, däremot att de inte ville fixera den såsom Rom och de reformerta gjorde. Det vidhåller jag också. Och det är, menar jag, principiellt, viktigt. Hälsningar Christer Hugo, kristen opinion
Skrivet av kristen opinion den 04 september, 2012 kl. 22:25 #
LPA!
Ja, Bibeln är Guds Ord och därför utan fel och brist. Så enligt Luther, mig och alla som tror på Bibelns vittnesbörd om sin egen status (2 Tim. 3:16, 2 Petr. 2:1).
20 av de 27 nytestamentliga skrifterna är utan tvivel kanoniska. De erkändes genast av alla församlingarna eftersom deras apostoliska ursprung var uppenbart. 7 skrifter har däremot från kyrkans äldsta tid varit omtvistade och p.g.a. att samstämmighet saknas ang. deras status bör vi vara lite försiktigare med dem, placera dem i en särskild kategori och säga om dem ungefär som Chemnitz yttrade sig i citatet ovan.
När det gäller vilka skrifter från gamla förbundets tid som är Guds ord (eller kanoniska) är Jesu ord vägledande: Han talade om "lagen, profeterna och skrifterna" som helig skrift, som Guds Ord, och med "lagen, profeterna och skrifterna" menade judarna de 37 gammaltestamentliga skrifterna.
När det gäller Nya testamentets kanoniska skrifter blir det dock svårare. Jesus har inte i efterhand sanktionerat de 27 skrifter vi har i vårt NT. Det enda vi vet är att han i förväg sanktionerade apostlarnas ord (Joh. 14:26, 16:13, Matt. 10:14 och - vilket inte minst Luther hänvisade till - Joh. 17:20). Men hur vet vi vilka skrifter som verkligen är apostlarnas ord?
Skrivet av Lars Borgström den 04 september, 2012 kl. 22:35 #
Fortsättning från föregående
När vi, som nu lever närmare 2000 år senare, frågar oss vilka skrifter som är de äkta, apostoliska skrifterna, så måste självfallet fornkyrkans vittnesbörd vara helt avgörande. Ingen senare kyrka kan ge oss säkrare besked än den gamla kyrkan. Tack vare uppgifter från kyrkofäder på 200-talet och inte minst genom biskop Eusebius monumentala kyrkohistoria – den första i sitt slag – som blev färdig omkring år 325, så känner vi till den gamla kyrkans bedömning av de skrifter som var i omlopp på 100-talet (det fanns vid sidan av de 27 också en hel del falska skrifter). När vi då tar del av kyrkofädernas vittnesmål blir resultatet det ovan redovisade: 20 skrifter var allmänt accepterade (homologomena) och 7 var motsagda av vissa (antilegomena).
Vänliga hälsningar
Lars Borgström
Skrivet av Lars Borgström den 04 september, 2012 kl. 22:50 #
Christer!
Jag kanske drog några förhastade slutsatser av vad du skrev ovan - i så fall ber jag om ursäkt. Men jag är ändå inte övertygad om att du inte förvanskat Luthers bibelsyn. Ännu återstår nämligen ett stort frågetecken.
Du återkommer till att det är "principiellt viktigt" att den lutherska bekännelsen inte gjort upp någon kanonlista. Som jag uppfattar dig menar du att detta är viktigt dels
1) därför att allt i Bibeln inte är Guds Ord (du skriver omedelbart efter: "Ordet finns i Bibeln. Men det är inte identiskt med Bibeln"), dels
2) därför att gränsen "åt andra hållet" också öppnas, att sådant som inte finns i Bibeln också är "Guds ord". Du skriver: "Men också i kyrkans levande förkunnelse som bär vidare Jesu evangelium. Även predikan är Guds ord, försåvitt den för fram evangeliet."
Luther säger i motsats till punkt 1 ovan om Skriften: ”Alltså tillskriver man Den Helige Ande hela Skriften.” ”Den heliga Skrift är talad genom Den Helige
Ande.” Den är ”Den Helige Andes bok.” Den är ”Guds brev till människorna.” Liknande uttalanden skulle kunna anföras i hundratal (hämtat från Pieper-Muller "Kristen dogmatik", s 107, där källhänvisningar finns).
Fortsättning följer
Skrivet av Lars Borgström den 04 september, 2012 kl. 23:48 #
Christer!
Jag kanske drog några förhastade slutsatser av vad du skrev ovan - i så fall ber jag om ursäkt. Men jag är ändå inte övertygad om att du inte förvanskat Luthers bibelsyn. Ännu återstår nämligen ett stort frågetecken.
Du återkommer till att det är "principiellt viktigt" att den lutherska bekännelsen inte gjort upp någon kanonlista. Som jag uppfattar dig menar du att detta är viktigt dels
1) därför att allt i Bibeln inte är Guds Ord - du skriver omedelbart efter: "Ordet finns i Bibeln. Men det är inte identiskt med Bibeln" - dels
2) därför att gränsen "åt andra hållet" också öppnas, att sådant som inte finns i Bibeln också är "Guds ord". Du skriver: "Men också i kyrkans levande förkunnelse som bär vidare Jesu evangelium. Även predikan är Guds ord, försåvitt den för fram evangeliet."
Luther hävdar i motsats till punkt 1 ovan om Skriften: ”Alltså tillskriver man Den Helige Ande hela Skriften.” ”Den heliga Skrift är talad genom Den Helige
Ande.” Den är ”Den Helige Andes bok.” Den är ”Guds brev till människorna.” Liknande uttalanden skulle kunna anföras i hundratal (hämtat från Pieper-Muller "Kristen dogmatik", s 107, där källhänvisningar finns).
Fortsättning följer
Skrivet av Lars Borgström den 05 september, 2012 kl. 00:03 #
Vad gäller punkt 2 är predikan endast Guds Ord om den helt överensstämmer med det redan givna, skrivna Ordet (vilket för övrigt är både lag och evangelium - även lagen är Guds Ord). T.ex. kan inte kyrkans "levande tradition" formulera ett nytt evangelium i en ny tid och en ny situation - det hävdas ju ibland att kyrkans förespråkande av homosexuell frigörelse är ett "evangelium", trots att Bibeln förbjuder homosexualitet.
Om du menar något annat med att avsaknaden av kanonlista är "principiellt viktig" än punkt 1 och 2 ovan får du förklara det. För Luther och Chemnitz m.fl. var det i alla fall inte sådana överväganden som gjorde att man inte satte upp någon kanonlista, utan det berodde just på de s.k. antilegomena: Man vågade inte med bestämdhet uttala sig om sju av de nytestamentliga böckernas status - men att Bibeln är Guds ofelbara Ord som kvalitativt skiljer sig från alla andra böcker och allt annat tal på jorden var man övertygad om.
Vänligen
Lars Borgström
Skrivet av Lars Borgström den 05 september, 2012 kl. 00:19 #
Vad gäller punkt 2 är predikan endast Guds Ord om den helt överensstämmer med det redan givna, skrivna Ordet (vilket för övrigt är både lag och evangelium - även lagen är Guds Ord). T.ex. kan inte kyrkans "levande tradition" formulera ett nytt evangelium i en ny tid och en ny situation - det hävdas ju ibland att kyrkans förespråkande av homosexuell frigörelse är ett "evangelium", trots att Bibeln förbjuder homosexualitet.
Om du menar något annat med att avsaknaden av kanonlista är "principiellt viktig" än punkt 1 och 2 ovan får du förklara det. För Luther och Chemnitz m.fl. var det i alla fall inte sådana överväganden som gjorde att man inte satte upp någon kanonlista, utan det berodde just på de s.k. antilegomena: Man vågade inte med bestämdhet uttala sig om sju av de nytestamentliga böckernas status - men att Bibeln är Guds ofelbara Ord som kvalitativt skiljer sig från alla andra böcker och allt annat tal på jorden var man övertygad om.
Vänligen
Lars Borgström
Skrivet av Lars Borgström den 05 september, 2012 kl. 00:26 #
"Ja, Bibeln är Guds Ord och därför utan fel och brist."
Vilken av de två (motstridiga) skapelseberättelserna gäller?
Skrivet av LPA den 05 september, 2012 kl. 10:34 #
I och för sig borde jag ha påpekat att inte någon av skapelseberättelserna behöver vara "sann" eller ens ytligt påminna om vad som skett. Du kan därför ange ett tredje alternativ, "annat skeende", men då faller påståendet om att bibeln saknar fel.
Skrivet av LPA den 05 september, 2012 kl. 10:42 #
LPA!
Bibelkritiken har sedan 1800-talet styckat upp 1 Mos. i olika källor och hävdar att 1 Mos. 1:1-2:4a är tillkommen i prästerliga kretsar (man kallar därför källan Prästskriften) och det som följer från och med 1 Mos. 2:4b menar man vara från en annan källa som man kallar Javhisten, eftersom där används JHWH som namn på Gud.
Men det finns inte två skapelseberättelser, utan en skapelseberättelse i 1 Mos. 1-3. Det som följer från och med 1 Mos. 2:4 är inte någon ny skapelseberättelse. Uppdelningen i P- och J-källorna är endast ett bibelkritiskt påfund. Sanningen är att det är Mose som skrivit 1 Mos. och att han mer noggrant, liksom "inzoomande", beskriver människans skapelse från och med 1 Mos. 2:4. Första Moseboks disposition gör detta klart. Hela 1 Mos. är ett enhetligt verk bestående av tio s.k. fortsättningshistorier (hebr. ”toledoth”), varav den första tar vid efter 1 Mos. 2:3. Där börjar den första fortsättningshistorien
(toledoth) och då beskrivs Adams och Evas liv i paradiset mer ingående.
Fortsättning följer
Skrivet av Lars Borgström den 05 september, 2012 kl. 10:55 #
Att stycka upp de första kapitlen i första Mosebok i två skapelseberättelser är, som sagt, en modern uppfinning. De gamla författarna och utläggarna av Skriften gjorde aldrig så, inte heller icke-kristna författare. Det finns överhuvudtaget inga spår i antikens litteratur som tyder på att 1 Mos. skulle vara en samling stoff och fragment som sammanställts av inlånat material. Josefus skriver tvärtom
under det första århundradet i sin bok Judarnas gamla historia att Mose efter 1 Mos. 2:4 ”utförligare” än tidigare beskriver människans skapelse. Josefus har den syn på texten som texten
själv vittnar om, d.v.s. att det handlar om en "inzoomning", att den andra delen av skapelseberättelsen inte är något annat än "den fortsatta historien” om skapelsen. Det är inte fråga om en omstart eller en annan berättelse.
Vänligen,
Lars Borgström
Skrivet av Lars Borgström den 05 september, 2012 kl. 10:55 #
Man missar hela poängen med Bibeln som Guds ord om man börja ta den bokstavligt på fel ställen.
Om en förälskad person i en dikt beskriver sin käresta som solen, så menar han/hon naturligtvis inte att denne t ex förvandlar väte till helium i sitt inre. Utan snarare vill han/hon ha sagt ungefär att den älskade är varm och ljus i psykologisk mening.
Som Guds ord förmedlar Bibeln kärlek och det är kärleken som man ska hitta i Bibeln. Som historiebok förmedlar Bibeln vissa historiska fakta.
Men att till varje pris försöka få allting i Bibeln sant i fysisk, konkret mening, t ex skapelseberättelsen, är ju helt befängt! Detta säger jag samtidigt som jag tror att Jesus Kristus är verklig och nåbar för oss som tror på Honom. Bevisen för detta kan jag inte ge utan var och en maste skaffa dem själv, symboliskt uttryckt t ex i berättelsen om jungfruarna som var tvugna att själva skaffa sin egen olja.
Skrivet av En anonym en den 05 september, 2012 kl. 13:51 #
Till "En anonym"!
Jag håller förstås alldeles med dig om att "man missar hela poängen med Bibeln som Guds ord om man börja [sic] ta den bokstavligt på fel ställen." Bibeln skall naturligtvis läsas såsom den själv vill bli förstådd. Poetiska passager skall förstås poetiskt, liknelser som liknelser, allegorier som allegorier och vanlig framställd historia som - just det - vanlig historia.
Är då skapelseberättelsen symboliskt menad? Är det verkligen möjligt att genrebestämma den såsom myt? En normal, fördomsfri läsning av 1 Mos. ger verkligen inte något stöd för en sådan
tanke. Hela 1 Mos. är ett enhetligt verk bestående av tio s.k. fortsättningshistorier (hebr. ”toledoth”) som följer efter 1 Mos. 2:3. Det finns ingen skarv mellan myt och vanlig historia någonstans, utan hela tiden möter vi ett och samma historiska framställningssätt. Det är inte mytologi, symbolik eller liknande utan klart framställd historia såväl i skapelseberättelsen som längre fram då vi läser om patriarkerna.
Fortsättning följer
Skrivet av Lars Borgström den 05 september, 2012 kl. 14:45 #
Släktregistren visar också tydligt att Adam och Eva var verkliga personer som fick avkomlingar som i sin tur fick avkomlingar som så småningom blev Abraham och från honom leder släktlinjen sedan vidare till David och till sist till vår Frälsare Jesus Kristus.
Fortsättning följer
Skrivet av Lars Borgström den 05 september, 2012 kl. 14:51 #
Det vore hederligare om liberalteologerna inte försökte mytologisera det som i Bibeln framställs
som historia, utan istället öppet säga att de inte tror på vad som där sägs. Mytologiserandet är en nödlösning man tillgripit då det, enligt deras mening (eftersom de litar mer på ateistiska
vetenskapsmän än på Gud) visat sig att skapelseberättelsen inte stämde. De gör våld på texten.
Fortsättning följer
Skrivet av Lars Borgström den 05 september, 2012 kl. 14:53 #
Av någon anledning kan jag inte få in det sista stycket av min text, som hela tiden klassas som spam.
Där menar jag i alla fall att såväl Jesus (Matt. 19:4-6) som Paulus (1 Tim. 2:13-14) förutsätter att skapelseberättelsen skildrar historiska tilldragelser - och vi skall naturligtvis inte mästra Mästaren!
Vänligen,
Lars Borgström
Skrivet av Lars Borgström den 05 september, 2012 kl. 15:06 #
"vi skall naturligtvis inte mästra Mästaren!"
Både skapelseberättelsen och Mästaren
beskriver på var sitt sätt hur det gick till när människan kom ifrån Gud. Enligt den första så jagade Gud ut henne men Mästaren KORRIGERAR uppfattningen genom att berätta samma sak med hjälp av en LIKNELSE om den förlorade sonen. Enligt den sista så stack sonen SJÄLV, det var inte pappan, (motsv. Gud) som slängde ut honom. Jesus kunde ju sagt att Adam själv (om han nu trodde på skapelseberättelsen bokstavligt) ville lämna paradiset och gå. Då hade han inte behövt använda liknelser. Det här är mycket viktigt när det gäller förståelsen för hurdan Gud är och Hans förhållningssätt till människan.
Och det där med släktleden, det är väl därför som somliga får ca 6000 år till jordens ålder? Vi skippar Darwin och aporna i sammanhanget men när jag läser vad du skriver så tänker jag vidare kring hur det står till med den naturvetenskapliga utbildningen i landet nuförtiden.
Med lite surfande hittade jag detta:
http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/003A93BC?OpenDocument&menuid=00326A1C
Skrivet av En anonym en den 05 september, 2012 kl. 15:50 #
Det bör införlivas en betydande andel källkritiskt tänkande gällande skolans alla ämnen.
Skrivet av LPA den 05 september, 2012 kl. 17:40 #
Intressant att ta del av diskussionen. Här är inte platsen att gå in på allt som Lars anför för sin strikt konfessionella och biblicistiska linje - hoppas du håller med om den beskrivningen av din linje, Lars! Bara några noteringar: Vi kan inte vara 1500-talskristna på 2000-talet. Och att vara lutheran är inte nödvändigtvis att efterlikna Luthers egen tro och föreställningsvärld till punkt och pricka. Om lutherdomen ska överleva måste den också utvecklas i växelverkan med sin omvärld, vara dynamisk - precis som reformatorn själv var det, såsom jag och många med mig uppfattar honom. Att gå i front mot naturvetenskapen är både onödigt och lönlöst. Vi måste erkänna att även om tidigare släkten uppfattat skapelseberättelserna i 1 Mos som historia, så kan vi inte göra det. Varför skulle vi vilja hävda något som så tydligt strider på vetenskapens rön? Ska vi fortsätta utvinna teologisk mening ur skapelseberättelserna, så måste vi helt enkelt se dem som symboler - som mytologi. Det är klart att det också ställer frågor om sanning och intellektuell hederlighet som kan vara tuffa och svårbesvarade. Men de frågorna får vi ta. Och så fortsätta försöka skilja mellan lag och evangelium. Hälsningar Christer Hugo, kristen opinion
Skrivet av kristen opinion den 05 september, 2012 kl. 19:19 #
"Ska vi fortsätta utvinna teologisk mening ur skapelseberättelserna, så måste vi helt enkelt se dem som symboler - som mytologi."
Håller med. Men det gäller ALLT ANNAT OCKSÅ. Saker och ting har förvisso PRAKTISKA betydelser MEN ska vi utvinna
TEOLOGISK (jag skulle vilja säga andlig) mening av allt vi ser omkring oss i världen måste vi helt enkelt se allting som symboler. Frågan är då vilken tolkning av detta allting för oss närmare vår medmänniska och Gud? Vilken tolkning ger oss frid? Vilken tolkning får oss att handla kärleksfullt? Vilken tolkning får oss att förlåta?
Det är väl ofta inte den intellektuella, konkreta tolkningen som gör allt det här? Om vi t ex undersöker en skada som har skett, mäter den, fotograferar den, beskriver den, hittar de skyldiga till den osv.
Vi som vill följa Jesus måste ha tålamod ett tag och leva i dessa två världar samtidigt: i den fysiska sanningens, och den andliga Sanningens värld där det fysiska bara består av symboler som ska vägleda oss.
Skrivet av En anonym en den 05 september, 2012 kl. 20:39 #
Christer Hugo: Jag uppskattar din kommentar, tack!
Skrivet av LPA den 05 september, 2012 kl. 20:47 #
"Frågan är då vilken tolkning av detta allting för oss närmare vår medmänniska och Gud? Vilken tolkning ger oss frid? Vilken tolkning får oss att handla kärleksfullt? Vilken tolkning får oss att förlåta?"
Jordbävningar uppkommer kraftigast och oftast där de mest aktiva kontinentalplattorna gnider mot varandra. Samma sak med religioner, i gränsområdena mellan större skillnader "trosintensitet" och -riktningar finns många av alla tiders väpnade konflikter.
Detta är i mina ögon långt från frid, kärleksfullt och förlåtande.
Skrivet av LPA den 05 september, 2012 kl. 21:02 #
Christer!
Ja, konfessionell lutheran är jag naturligtvis, och även biblicist om denna term får rymma den historisk-grammatiska metoden och tolkningsprinciperna "Jesus är skriften stjärna och kärna" och "Skrift skall med Skrift förklaras" samt medvetenheten om att Bibeln består av två huvudläror; lag och evangelium.
Du ställer frågan varför vi skulle hävda något som tydligt strider mot vetenskapens rön, och syftar då på skapelseberättelsens historicitet. Svaret är att evolutionsteorin (som idag är det dominerande naturvetenskapliga paradigmet) inte bara motsäger Bibelns lära om en skapelse på sex dagar (vilket är allvarligt nog eftersom det underminerar Bibelns trovärdighet) - ännu allvarligare är att evolutionismen förstör den kristna läran om synden.
Enligt Bibeln var skapelsen från början perfekt, ”mycket god”, som Gud själv sade (1 Mos. 1:31). Synd, förgängelse och död var något som fördes in i världen som en följd av Adams och Evas synd (1 Mos. 2:17, 3:6, 17-19, Rom. 5:12). Men detta förnekas av evolutionisterna. Som en modernistisk
teolog uttryckte det: "Det är klart att det inte var synden som orsakade döden. Döden skrevs in i stenarna (fossilen) miljontals år innan de första människorna framträdde."
Fortsättning följer
Skrivet av Lars Borgström den 05 september, 2012 kl. 21:17 #
Men om det inte var synden som orsakade döden faller hela Paulus argumentering i Rom. 5-8 och Kristi dyra återlösningsverk hänger i luften. Bibeln lär, att ”liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv” (Rom. 5:18). Om inte Adam föll i synd och drog döden in i
världen, vad var det Jesus frälste oss från? Utvecklingsläran förstör alltså inte bara läran om synden utan också läran om frälsningen och därmed hela den kristna tron.
Prästen Ulla Karlsson, som i fjol utlöste en mycket livlig debatt i bloggsfären, resonerade helt logiskt utifrån det evolutionistiska paradigmet då hon ville avskaffa läran om Kristi försoningsverk såsom en primitiv offerreligion. Hon skrev:
”Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!” (Svenska kyrkans webbtidning 2011-03-24).
Vad hon kanske inte förstod var emellertid att hon därmed samtidigt ville avskaffa den kristna religionen.
Vänligen,
Lars Borgström
Skrivet av Lars Borgström den 05 september, 2012 kl. 21:18 #
"Skrift skall med Skrift förklaras", kanske inte den optimala inställningen, men bokstavligt tolkat kan det vara en möjlig väg. I vetenskapliga sammanhang antar åtminstone lekmännen att studier av diverse slag pekar på sanningar, men de mer drivna forskarna vet att även kunskaper som leder till att man kan eliminera felaktiga hypoteser/teorier bidrar till den positiva kunskapsmassan.
Om nu bibeln till största delen är "guds ord" och ofelbar så börja med att definitivt och oåterkalleligen stryka bort det som faller ur ramen. Därefter skall den återstående texten förklaras från sig självt utan hittepå-tolkningar.
Bibeln läses i alltför liten utsträckning, för det mesta ytterst selektivt, styrt av präster, och utan eftertanke. Gäller även mig.
I hur många länder är det en lyckosam utveckling när regerandet tas över av präster?
Skrivet av LPA den 06 september, 2012 kl. 08:38 #
"Bibeln lär, att ”liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor... Om inte Adam föll i synd..."
Att Eva (kvinnan) först tog en tugga har, för dig, ingen signifikans? Var det först när Adam (mannen) gjorde det som "synden" inträffade? Har kvinnor mindre betydelse?
Skrivet av LPA den 06 september, 2012 kl. 09:04 #
LPA!
Eftersom "Skrift skall med Skrift förklaras" får vi först och främst se efter i Bibeln huruvida det har någon signifikans att Eva först åt av frukten, sedan Adam.
I Tim. 2:12-14 läser vi: "Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse."
Paulus menar alltså att det har signifikans, och låter det faktum att det var kvinnan som först blev bedragen (tillsammans med skapelseordningen, v 13) motivera kvinnans underordning och förbudet för henne att utöva predikoämbetet.
Vänligen,
Lars Borgström
Skrivet av Lars Borgström den 06 september, 2012 kl. 10:43 #
Så när Paulus gav uttryck för mansgriseri så tillåts hans dåliga omdöme att smitta av sig över seklen?
Till saken hör att jag betraktar bibeln som en novellsamling, till delar med poetiska värden, till andra delar våldsförespråkande och djupt omoralisk. Delar av den kan användas som moralisk ryggrad för den som ingen egen har.
Skrivet av LPA den 06 september, 2012 kl. 11:21 #