kristen opinion

AV CHRISTER HUGO

Del 1 och 2 av denna serie publicerades 31 augusti resp 2 september.

Den kristna tron har ett mönster. Eller en ram inom vilken reflektionen sker. Men inom den ramen ska stor frihet råda. Där är mycket oavgjort, där är mycket som man kan och får ha olika uppfattningar om. Det finns i klassisk protestantisk tradition en medvetenhet om den enskildas privilegium och ansvar att tolka, och det är ett arv, eller en impuls, från Luthers tänkande. Hans teologi var förstås bibelteologi, en teologi som försöker vaska fram vad texten verkligen säger, men den bottnade samtidigt i en personlig upplevelse av bibelordets tilltal. Luthers evangeliska upptäckt blev till en överraskning och en omvälvning för hela den kristna kyrkan. Och en mycket tydlig illustration av vad det kan betyda att Guds uppenbarelse inte bara talar till kyrkan, utan till mig!

Alltså: vad betyder tron, inte för min granne, inte för alla andra, utan just för mig? Förklaringarna till de tre trosartiklarna i Luthers Lilla katekes visar på denna personliga tillämpning och hur viktig den är. Luther underströk ju att trons konst ligger i att rätt använda pronomina - det ska vara något som angår just mig. Något som är existentiellt, betydelsefullt på djupet för mig.

Luthers förklaringar till trosartiklarna är en övning i att använda pronomina. De talar alla om vad tron kan betyda, inte för kyrkan, utan för mig. Till första trosartikeln ("Jag tror på Gud fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare") finns ingen lära om skapelsen i sig eller om hur den gick till. (Martin Luther själv hade naturligtvis en uppfattning och en lära om detta, men de är i detta sammanhang mera av historiskt intresse). I stället sätter han fokus på mitt liv, min tillvaro. Det är som att Luther tittar på det goda han har omkring sig, ser fåglarna under himlen - han berömmer fågeln som sjunger bekymmerslöst på sin gren för att den verkligen har förstått trons och livets konst - och så säger han: 

Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, har gett mig kropp och själ, ögon,  öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid liv; att han ger mig kläder och skor, mat och dryck, hus och hem... att han var dag försörjer mig rikligt med allt vad jag behöver för livets uppehälle...

Så kan en människa med 1500-talets fromma språk uttrycka sig som försöker ta emot varje dag ur Guds eller livets hand, en människa som vet att hon inte själv tar sig livet utan att det är något som ges henne i varje ögonblick. 

Gud treenig - det är den objektiva ramen. Liksom grundpremisserna för kommunikation som inte bara ska vara esoterisk: att texten, i detta fall bibeltexten, inte kan betyda vad som helst och att dess mening på något sätt måste vara intellektuellt nåbar och kommunicerbar. (Det hindrar inte att man i konkreta frågor kan komma till olika slutsatser om betydelse och liknande, men det är en annan historia). Men: djupet i tron på den treenige Guden visas inte i de objektiva läropunkterna, utan i hur jag i mitt liv tolkar trons symboler och läror. Det ansvaret och privilegiet kan ingen annan överta. I kyrkans tolkningsgemenskap kan vi visserligen få nycklar som är till hjälp. Vi kan få stöd och hjälp att hitta mönstren. Men pronomina "jag" och "mig" kommer vi inte ifrån. Och det är mycket bra. Och lutherskt.