kristen opinion

AV CHRISTER HUGO

Del 1, 2 och 3 av denna serie publicerades 31 augusti, 2 resp 5 september.

Kan en luthersk kyrka se ut hur som helst? Ja, faktiskt. Eller rättare sagt: nästan hur som helst. Den lutherska kyrkosynen innebär en principiell frihet när det gäller kyrkostrukturer och kyrkoordningar. Detta i motsats både till den romersk-katolska kyrkan, med sin fastlagda ämbetsstruktur som anses gudomligt sanktionerad, och till den reformerta traditionen, där man menat att det finns föreskrifter i Nya testamentet för hur kyrka och församling ska organiseras (presbyterium med äldste, diakoner osv).

Världens alla lutherska kyrkor ger därför ett ganska kulört intryck. Och det är precis som det ska vara. Somliga har biskopar som kyrkoledare och gör en poäng av att det även skulle finnas en manuell biskoplig succession (som Svenska kyrkan). Andra kyrkor har visserligen biskopar men är inte alls intresserad av någon "apostolisk succession" (som t ex den danska folkkyrkan). Åter andra har kyrkoledare som kallas superintendenter eller presidenter. Hos en del är det prostarna som prästviger och inte biskoparna. Och en del lutherska församlingar finns i formell kyrkounion med reformerta och unierade församlingar (som i Tyskland). Denna mångfald, det ska sägas, upprör även somliga lutheraner, men den hör till den evangelisk-lutherska identiteten.

För, kyrkoordningar och kyrkoregemente kan hänföras till adiafora, dvs sådant som varken behöver påbjudas eller förbjudas; fria ting som respektive kyrka får ordna så att de bäst tjänar evangeliet i det aktuella sammanhanget. Här råder den evangeliska friheten - en frihet som det är viktigt att slå vakt om, eftersom tendensen att vilja reglera och förordna och sätta upp mer eller mindre heliga statuter är mycket svårutrotlig i fromma kretsar.

Det som verkligen är centralt för kyrkans konstitution och enhet sammanfattas bra i Augsburgska bekännelsens artiklar VII och IV. Först om kyrkan och dess enhet, i artikel VII:

... för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika.

Och så det som måste finnas för att evangeliet ska bli förkunnat och sakramenten förvaltade så att tron kan väckas, dvs predikoämbetet enligt artikel V:

För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats.

Detta innebär en unik frihet. Förvisso finns det lutheraner som tolkar "evangelii lära" som hela det lutherskt ortodoxa dogmat, men då är man inne på samma väg - mutatis mutandis - som vänstersekterna var på 1970-talet. Det blir ändlösa strider och tolkningar och ömsesidiga fördömanden, och till sist sitter man där i sin lilla grupp och har "rätt". Mot detta har den lutherska huvudfårans mening gott historiskt fog för sig, dvs kan hänvisa till vad Melanchthon själv avsåg när han utarbetade Confessio Augustana/Augburgska bekännelsen. Leif Grane skriver i sin grundliga genomgång av Augustana: "Enighet måste råda blott i det som gäller nådemedlen, allt annat är fritt."

Så - vad ska då, lutherskt sett, finnas för att det ska vara en kyrka? Ordet och sakramenten och ett ämbete/en tjänst som förkunnar detta ord och förvaltar sakramenten. Allt annat är fritt. En luthersk kyrka kan se ut nästan hur som helst!