kristen opinion

Domkapitlet i Uppsala beslutade vid sitt sammanträde den 1 februari 2012 att lämna en anmälan mot Elisabeth Gerle utan åtgärd. Domkapitlet skriver:

Elisabeth Gerle har på Facebook skrivit att Annika Borg i sina inlägg rör sig "nära det bruna". Ett sådant uttalande är självfallet inte brottsligt och det är heller inte av sådan karaktär att det i avsevärd mån kan skada det anseende en präst bör ha, Domkapitlet finner därför inte anledning att vidta någon åtgärd.

Varför ordet ”självfallet” står i domkapitlets text är oklart. Det är också förvånande att domkapitlet kommenterar frågan om eventuell brottslighet. Brott anmäls inte till domkapitel utan till polisen, Gerle är inte anmäld för att ha begått någon brottslig handling utan för att ha uttryckt sig stötande. Ingen har naturligtvis heller förväntat sig att Uppsala domkapitel ska utreda eventuell brottslighet hos Gerle. Beskyllningar för att vara ”nära det bruna”, alltså att ge uttryck för åsikter som är så främlingsfientliga att de närmar sig nazistiska åsikter, är enligt domkapitlet inte av sådan karaktär att det kan skada anseendet hos en präst. Det är svårt att tänka sig ett värre tillmäle att använda och rikta mot någon människa. Att domkapitlet, som ju numera också rådfrågas för att ge enskilda präster ”vägledning”, inte ens uttalar ett milt klander över Gerles ordval förvånar.

Nu är det inte första gången Gerle kallar personer utanför den närmaste egna åsiktssfären för främlingsfientliga. I boken ”Farlig förenkling” (recenserad här http://www.kyrkanstidning.se/kultur/gerles-farliga-fordunklingar) är det Humanisterna som sammankopplas med främlingsfientliga åsikter. I både recensioner och efterföljande debatt med Christer Sturmark (debatten kan ses här länk) framkommer att Gerle är en smula lätt på handen när hon tillskriver andra främlingsfientlighet. Hon slarvar när hon återger vad ”den andre” verkligen sagt och hon slarvar när hon återger vad hon själv har sagt. Detta mönster går att urskilja också när man läser vad Gerle anfört till domkapitlet i Uppsala angående de tillmälen om främlingsfientlighet hon denna gång tillskrivit åsiktsmotståndare i debatten om omskärelse.

I detta yttrande anför Gerle inledningsvis följande:

Den replik som undertecknad anmälts för skrevs i en facebook-diskussion mellan vänner. Den som anmält, Johanna Andersson, tillhör inte min vänkrets där, så yttrandet måste alltså ha sänts vidare. Hela replikväxlingen togs sedan bort av mig eftersom jag tyckte att diskussionen började bli giftig och jag inte såg någon anledning att fortsätta. I samband med anmälan har dock mina ord fått maximal spridning, något som inte var min avsikt.

Lite senare i samma yttrande återkommer Gerle till frågan om spridning:

Jag kan inte visa den exakta ordalydelsen eftersom jag kort därefter tog bort hela denna diskussion som kändes obehagligt. Ville inte att den skulle spridas vidare och citeras. Genom anmälan har den dock fått maxilam spridning, dock inte mitt andra svar till Annika som inte återges i anmälan.

Påståendet om att en replik ska ha ”sänts” vidare är felaktigt . Gerle hade, som varje annan Facebook-användare, enkelt kunnat ta reda på hur detta fungerar. Vänner på Facebook kan läsa vad deras vänner kommenterat hos sina vänner.  Jag kunde alltså, tillsammans med antagligen ett antal tusen personer, ta del av Gerles stötande ordval via dem av mina vänner som är vänner med Gerle. Gerle borde tagit reda på fakta istället för att insinuera att problemet med hennes kommentar är att den medvetet spreds och anmäldes, inte att den skrevs.

Gerle skriver vidare att hon ”kort därefter” tog bort kommentaren. Men den låg kvar i flera dagar på Facebook .

Oskyldigt slarv kanske, men ett slarv som framställer Gerle i lite bättre dager och hennes meningsmotståndare i lite sämre dager.

Insinuationer förekommer på ytterligare ställen i Gerles yttrande. ”Jag skriver att hon rör sig nära det bruna, inte att hon är brun. Det har jag nämligen ingen möjlighet att veta.” skriver Gerle om den person hon misstänkliggör. Mer insinuant än så är det svårt att uttrycka sig.

Direkt stötande är de avslutande orden i Gerles yttrande:  

Anmälaren talar om hetskampanj på nätet. Något sådant har jag inte deltagit i. Mitt svar till Annika var ett direkt tilltal, inte om henne, utan till henne. Jag skriver att jag blir ledsen och orolig över att hon rör sig så nära det bruna, inte att hon är. Vidare skriver jag inget om hennes intentioner. Jag har ingen anledning att misstänka dem.

Men jag är orolig för de små stegen. Plötsligt kan hela landskapet vara förändrat. 

Tidigare i texten hade hon ingen ”möjlighet att veta” om en person är brun. Nu har hon ingen anledning att misstänka detta, skriver hon generöst, fast hela yttrandet är ett enda misstänkliggörande.

När hon skriver om ”de små stegen” insinuerar hon och misstänkliggör igen. Denna gång att det pågår ett långsamt främlingsfientligt makt- och åsiktsövertagande i Europa och att den som vill införa ett lagstadgat skydd för småpojkar mot omskärelse är en del i detta långsamma maktövertagande. Insinuationerna förstärkts med skuldbeläggande känslouttryck, som att Gerle blir ”ledsen” och ”orolig” över en persons åsikter. Ingen kan ju klandra Gerle för vad hon känner. Detta är ett sätt att kritisera och samtidigt sätta sig i en position där den kritiserade inte kan bemöta kritiken. Det går ju inte att kritisera Gerle för att hon känner sorg eller oro. Man kan bara hävda att det är obefogat, insinuant och att hennes känslor bygger på slarvigt underbyggda resonemang.

Praktiskt kan detta innebära två saker. Antingen att man först noga bör ta reda på hur Gerle och de tongivande personerna i hennes nätverk tycker i en fråga, innan man yttrar sig. Annars kommer man få naziststämpel, klassas som främlingsfientlig eller bemötas med så många slarviga och insinuanta påståenden att man riskerar att utmattas innan man ens hunnit rätta till de allra grövsta felaktigheterna. Eller så anpassar man själv till denna debattnivå och räknar med domkapitlets överseende om någon skulle ta allt för illa upp. Om debattklimatet redan är rått i Svenska kyrkan, riskerar det nu att bli ännu mer förråat. Nazist, stalinist, fascist  – listan på invektiv kan komma att bli lång. Frimodigheten i det teologiska samtalet kommer knappast att vinna på detta.

Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan