kristen opinion

Årets upplaga av Almedalsveckan börjar så sakteliga läggas till handlingarna.

En del deltagare höjde några gånger på ögonbrynen inför det som verkade vara Svenska kyrkans huvudbudskap under veckan: att religionsfriheten är hotad i Sverige.

Självklart är frågor om religionsfrihet, dess innebörd, syfte och gränser, alltid intressanta att diskutera (professor Hans Ingvar Roths bok ”Är religion en mänsklig rättighet?” rekommenderas för den som vill öka sin kunskap på området), men att i internationellt perspektiv måla upp att det föreligger en hotbild mot religion i demokratiska Sverige blir kort sagt märkligt.

En mer nykter och nyanserad hållning hade Katherine Cash från Svenska missionsrådet under ett seminarium på Svenska Evangeliska Alliansens skepp Elida. Inbjuden dit var också professor Paul Marshall (läs hans artikel på Newsmill HÄR). Han menade att lagstiftning som de mot ”hatespeech”/hets mot folkgrupp i själva verket är vår tids hädelselagstiftningar. Lagar mot våld och uppvigling finns redan, sa han. Dessutom kan man inte kräva lagstiftning mot att inte bli kränkt. (Läs också Paulina Neudings kolumn i SvD HÄR)

Annat som surrades om var varför en del politiska partier hänger fast vid Svenska kyrkan efter den så kallade skilsmässan mellan kyrka och stat. Socialdemokraterna till exempel. Varför gör man inte som M, och säkert snart också C, och hoppar av kyrkopolitiken och lämnar kyrkan till kyrkan?

Kan det vara så att S i kyrkan ser Sveriges största ”folkrörelse” och att denna kan användas för att föra ut det egna politiska budskapet? Rikstäckande och resursstark (än så länge) är kyrkan ju också.

När man följer positioneringar och ageranden från makteliten inom Svenska kyrkan kan man ju faktiskt konstatera att socialdemokratisk partibok verkar vara en av de avgörande kriterierna för inflytande.

Och det klart, lyckas man sammansmälta det kristna budskapet med S-politik blir ju kyrkan ett mycket användbart redskap. kristen opinion är på intet sätt först med att se detta, men frågan blir mer och mer aktuell eftersom S inte verkar vilja ta konsekvenserna av den reform man själv varit med om att driva igenom.

Så, är det nu mot denna bakgrund man ska se de kyrkliga utspelen om religionsfrihet, människovärde och mångfald? Att man är angelägen om att klä det kristna budskapet i andra ord? Vill man göra en ”broderskapare”, det vill säga öppna för andra religioner än den egna enligt modellen ”vi religiösa ska hålla ihop” för att det ska bli möjligt för S att ha kvar kyrkan? 

Är det möjligen så man ska förstå religionsdialogen med inslag av religionsblandning? 

Alltså: eftersom S och landet är mångreligiöst och mångkulturellt måste kyrkan också bli det om den ska vara användbar. Om inte denna transformering sker blir det omöjligt för S att vara kvar som en kyrkopolitisk aktör eftersom det strider mot partiets agenda att vara inblandad i en konfession? 

Så här uttrycker Yngve Kalin och Eva Hamberg det i en artikel i SPT (4/2011): ”Den ökande religiösa pluralismen i Sverige medför också att en allt större del av befolkningen helt enkelt inte identifierar sig med Svenska kyrkan. Det blir då allt märkligare att riksdagens partier, som där beskriver sig som sekulära, också uppträder i kyrkomötet inom en konfession.”

De konstaterar också att kyrkan istället för att peka på det unika för kyrkan, det kristna budskapet, ägnar sig åt organisationsfrågor, utspel och kampanjer.

Svenska kyrkan i funktion som en allmänreligiös och mångreligiös paraplyorganisation, med stor trovärdighet vad gäller människosyn och att värna den svage, kan ju verkligen göras till en politisk faktor i det svenska samhället.

Är det därför frågorna om kristen identitet är så brännande i kyrkan att de endast bitvis går att diskutera? Är det därför man måste byta kristet färgade ord mot andra?

Vad vill S med Svenska kyrkan? Det är ingen ny fråga, men läget är nytt och skarpt.

Annika Borg