- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
29 jun kl 10:57, 2011
I samhällsdebatten generellt kan man notera att ateister ofta beskrivs som fyrkantiga, onyanserade och "militanta" (se t.ex. Nima Dervish blogg om detta).
Samma synsätt präglar också en stor del av den kyrkliga debatten.
Men vad är det som är så farligt med ateister? Om man nu håller sig till ett svenskkyrkligt perspektiv, så vore det väl ytterst angeläget att föra diskussioner med människor som ifrågasätter eller avvisar gudstron? (Se t.ex. Bertil Albrektsons utmärkta artikel i SANS.)
Om man ska vara tydlig: en majoritet av Svenska kyrkans kyrkotillhöriga befinner sig bland de trevande och tvivlandes skara.
Många av deras frågeställningar handlar om sådant som är religionskritikens grundfrågor: hur ser argumenten för Guds (guds...) existens ut? Hur ser förhållandet mellan religion och naturvetenskap ut? Tror man att Bibeln är Guds ord, och vad menar man i så fall med det? Hör Gud bön (varför då uppenbarligen inte allas)? Hur kan kristna påstå att Gud är kärleksfull när världen ser ut som den gör?
De logiska motsägelserna, svårigheterna och det för tanken inte så lättsmälta i kristen tro sätts under lupp av religionskritikerna. Och detta är bra!
Det kräver nämligen teologisk bearbetning och reflektion av en kyrka.
En sådan kan man inte undvara, och tro att allt löser sig om man talar om dialog, mänskliga rättigheter och meditation.
Att man inte verkar klara av de stora teologiska frågorna, utan istället viftar bort dem och tycks mena att allt i grunden är poesi eller metaforer, är väl ytterligare ett bevis för den teologiska förflackning som många pekat på (och som åtminstone jag in i det längsta inte velat se).
Svenska kyrkan väljer räddhågset att angripa de som kritiserar - eller knappt våga tala med dem -, istället för att vara angelägen om att föra dialogen med människor utan tro.
(Undantag finns givetvis, biskopen i Lund Antje Jackelén är ju väl rustad att möta den här typen av frågeställningar.)
För det är krävande att vara teolog, och exempelvis kunna argumentera för en tolkning av försoningsläran på ett begripligt sätt.
Man kan också konstatera att även de etiska frågorna, om abort, stamcellsforskning, eutanasi, genteknik, även de bearbetas av ateisterna - och den romersk katolska kyrkan.
Det är ju tur att några gör det. Men det är ju samma sak här: att argumentera etiskt är mer krävande än att bedriva kyrklig SPA-verksamhet (ett uttryck lånat av biskop em Caroline Krook) eller kvällstidningsteologi (som exempelvis Seglora smedja).
Man kan undra om den senaste trenden, då dialogen med andra religioner och i synnerhet islam ses som kyrkans övergripande ansvar och mål, är ett utslag av denna vånda inför att möta de kyrkotillhörigas frågor.
Istället för att fokusera på de som betalar kalaset - de kyrkotillhöriga -, så ställer man in siktet på andra.
Men det är en illusion att tro att en identitetsstark religion, som exempelvis islam, ska rädda Svenska kyrkan från sig själv.
Annika Borg
Copyright © 2008 kristen opinion. All Rights Reserved | Designed by Free CSS Templates
Template modified by Passagen | Powered by Roller Weblogger 4.0.