kristen opinion

Redan tidigt i det första avsnittet av den brittiska TV-serien The Promise – nyligen sänd i SVT – studsade man inför den bild som tonade fram av staten Israel. Och av judarna. Det framställdes som om ”judarna” inget hade lärt av Förintelsen; för nu skulle de, med engelsmännens hjälp, göra samma sak mot araberna som nazisterna gjort mot dem. Denna bild – och den moraliskt känslige engelsmannens vånda att delta i vad som skedde när ”judarna” fick sin stat – är det bestående intrycket från denna TV-produktion. Till sist undrar hjälten i sin dagbok om judarna verkligen har förtjänat att ha en egen stat.

Det är obegripligt att SVT har köpt in en sådan produktion, där klassisk antisemitisk retorik är mycket nödtorftigt sminkad till Israel-kritik. Men man kan här ana ett led i den normalisering av s k antisionism som pågått en längre tid i vårt land och i hela Europa. Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu har uppnått ryktbarhet härvidlag. Och ytterligare ett exempel från den gångna våren är diplomaten Ingmar Karlssons bok om Mellanösternkonflikten, ”Bruden är vacker men har redan en man”. Om Karlssons enögdhet skrev Svante Lundgren i en recension i Svenska Dagbladet (26 april) bl a så här: ”Redan i förordet får vi veta att Israel i dag alltmer framstår ’som en ö av rasdiskriminering i en värld där människor med olika etnisk och religiös bakgrund mer och mer integreras’, en ganska optimistisk syn på tillståndet i världen som man undrar om shiiterna i Bahrain, assyrierna i Irak och kopterna i Egypten håller med om.”

Tidigare var det typiskt att nynazister och högerextremister av olika slag kallade sin uppdaterade version av antisemitism för just antisionism. Men numera finns antisionismen tydligt och ofta självklart också i vänsterns agenda. Det gäller Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, professor Mattias Gardell, kristna socialdemokrater, officiella företrädare för de kristna kyrkorna osv. När KG Hammar var ärkebiskop i Svenska kyrkan pläderade han t ex för en bojkott av Jaffa-apelsiner. Bojkott av judiska köpmän hade vi i Europa annars inte sett sedan 1930-talet. Alldeles nyligen sade Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet att han personligen slutat köpa israelisk frukt, eftersom han inte var säker på varifrån den kom.  Hur han gör med kläder och elektronik tillverkade i Kina eller i andra av världens förtryckarstater, utan tillstymmelse till den demokrati och yttrandefrihet som finns i Israel, det kan man bara undra.

I en upplysande och tankeväckande recension av Henry Larsson i Svensk Tidskrift (15 juni) av den tyske författaren Henryk M Broders provokativa uppgörelse med antisionismen i sin skrift Vergesst Auschwitz! listas några kännemärken på denna idé: Man förvägrar judarna rätten att definiera sig som ett folk med rätten till ett land, ett resonemang som man underlåter att tillämpa på t ex de nya staterna i f d Jugoslavien, Östtimor eller Sydsudan eller på palestinierna. Man kräver att Israel ska erkänna Hamas, men aldrig att Hamas ska erkänna Israel. Man hävdar gärna en palestinsk enstatslösning på problematiken och ett ”återvändande” av 4-6 miljoner ”flyktingar”, trots att det är klart att det skulle innebära slutet för den judiska befolkningen. Dessutom förväntas judar i hela världen ta avstånd från Israel, annars får de egentligen skylla sig själva om de utsätts för trakasserier. Osv. Och apropå det hot från Iran som hänger över Israel analyserar Broder:

”Föreställ er, säger Broder, att Ahmadinejad en dag beslutar sig för att spränga Irans första egentillverkade atombomb över Israel. Antisionisterna skulle inte bli glada eftersom atomavfallet även skulle falla över Jeriko och Ramallah, men inte heller alltför upprörda då katastrofen skulle anses självpåtagen. Redan under det första Irakkriget fick ju Israel skulden för Saddam Husseins scudraketer mot Tel Aviv av politiska företrädare som ansåg att de irakiska raketangreppen var en ’logisk konsekvens av Israels politik’.”

Antisionismen handlar inte om en legitim politisk kritik av en ideologi eller en stat. Rötterna går djupare än så. De går långt ner i den antisemitiska myllan. I antisionisternas värld kan Israel per definition inte göra något rätt. Israelerna – judarna – är liksom fel. Var har vi hört det förut?  

Christer Hugo