Verklighetsfrånvänd ideologi istället för tydlig teologi

21 okt kl 18:01, 2011

Skrivet av kristenopinion under kategorin Religion/Samhälle | 21 Kommentarer | Permalink

Samtalet om kristen identitet fortsätter, i ibland annat Kyrkans tidning. kristen opinion noterar med glädje att många prästkandidater deltar i diskussionen. Man talar om vikten av att ösa ur våra källor, om att ha kunskap om och förankring i den kristna kyrkans bekännelse samt att inte relativisera tron. Det rör sig med andra ord om att lära känna sig själv, och inte enbart ha siktet inställt på ”de andra”. På olika sätt och med lite skilda utgångspunkter har således ett flertal blivande präster bidragit till identitetsdebatten. Av det kan man dra åtminstone två slutsatser. För det första: det finns en berättigad törst efter de egna rötterna. För det andra: de blivande prästerna har – tack och lov – inte avskräckts av det bitvis havererade debattklimatet där känsloargument och teologisk förvirring/grumlighet brett ut sig. Den frimodigheten bådar gott inför framtiden.

 ”De andra ” (detta utpekande och främmandegörande uttryck) fortsätter dock att ockupera många av de inom kyrkan som har makt. I en tid och i ett land där människor har låg kunskap om religion i allmänhet och om kristendomen och kyrkan i synnerhet, ska vi tydligen förkunna vikten av överensstämmelse mellan religionerna. Om man inte har kristendomens grunder klart för sig, blir det dock svårt att hänga med i den ”förkunnelsen”. Det hindrar dock inte professor Kajsa Ahlstrand att i det senaste numret av Kyrkans tidning ånyo fokusera på kyrkans dialog med islam (man undrar om det alls existerar andra dialogpartners i dialogproffsens verklighet?). Det senaste projektet som ska vägleda kyrkan har sitt fokus kring - islam. ”O store Gud” (psalm 11) är motsvarigheten till muslimernas uttryck ”Gud är större”, får vi veta. Här har man nog missat ”O store Guds” kontext och funktion, vill kristen opinion påpeka. Den svenska psalmskatten är dessutom okänd för många idag (här finns en viktig kunskapslucka för kyrkan att fylla).

Ahlstrand fortsätter på samma vis. Precis som Aristoteles´ omfattande filosofi påverkat kristna tankesystem så kanske Muhammed i framtiden kan få en liknande ställning inom kristendomen, resonerar hon i artikeln. Så framtidens Thomas av Aquino ska alltså utforma den kristna teologin med Muhammed som systembyggare, filosofisk auktoritet och inspiratör? Aristoteles gjorde väl inga anspråk på att vara profet och har väl ändå inte tagits upp som sådan i den kristna kyrkan? Här blir det så krystat och synkretistiskt att man måste ställa frågan vad man centralt i kyrkan anser vara kyrkans uppgift i ett av världens mest sekulariserade länder? Professor Ahlstrand förskönar nog dessutom en del av islams syn på Jesus och ger en mörk skugga till kristendomen (givetvis) när hon säger att för muslimer är Jesus en profet (inte riktigt så enkelt väl?) och att kristna traditionellt sett Muhammed som en villolärare. Ja, hur ser vi på det? Är Muhammed istället att räkna som en profet för kristna? Man verkar anse det i de kristna religionsdialogiska proffskretsarna. Utan att ta de teologiska konsekvenserna av det givetvis. En diskussion om detta har kristen opinion efterlyst länge. Utan att få ett teologiskt svar.

Ahlstrand passar också på att ge en släng åt den teologiskt och filosofiskt reflekterande kristne. Det har blivit för mycket av det intellektuella. Tro är ju praktik, att leva, får vi veta. Så vi ska överlämna reflekterande till Ahlstrand och andra, så det kan tala om för oss hur det är? Mer av den anti-intellektualismen behöver sannerligen inte Svenska kyrkan. Reflektion är navet i en luthersk kyrka. Vilken kyrka Ahlstrand & co vill ha sätter kristen opinion ett stort frågetecken både framför och bakom. Om man alls vill ha någon – kanske vill man ha en postmodern relativistisk synkretistisk religiositet. Klart är dock att man har sekulariserad blick på såväl islam som på kristendomen. Det är tydligt att projektet sjösattes före den debatt om kristen identitet som böljat fram de senaste månaderna. Glappet mellan ideologiproduktionen och den reflektion som sker på många håll är uppenbart. Och allvarligt.

Annika Borg 

« Teologi i klimathote... | Hem | Är en "god sak" värt... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/verklighetsfrånvänd_ideologi_istället_för_tydlig

Kommentarer:

Precis, utgångspunkten för tyckare i media är alltid sekulär: så här kan vi banta ner en världsreligion till en idé om att everything goes och att inget kan vara helt rätt eller sant. Det är inte bara anti-intellektuellt, det är infantilt, och retoriskt sett mycket fegt.

Skrivet av Anders den 21 oktober, 2011 kl. 19:55 #

Det pratas mycket om "tydlig teologi" här.
Det skulle vara intressant med någon form av programförklaring där man beskriver vad denna "tydliga teologi" ska vara.

Är det ett definitioner av "rätt kristen tro"?
Är det ett regelverk för vad som får sägas/uttryckas inom SvK?
Är det anvisningar om vem som har rätt att tolka Guds ord?

Det skulle vara väldigt intressant att veta vad ni som driver den här bloggen menar med "tydlig teologi".

Skrivet av P-A Rudberg den 21 oktober, 2011 kl. 20:51 #

P-A, vi gör ständigt inlägg och reflektioner om luthersk teologi. Nu har du hakat fast i en rubrik. Svaret på dina 3 frågor är nej. Du har följt vår blogg så länge att jag inte förstår att du ens ställer dem. Bidra till en konstruktiv diskussion istället./AB

Skrivet av Annika Borg den 21 oktober, 2011 kl. 22:49 #

Annika, hade jag förstått så hade jag inte frågat. Jag är inte här för att provocera eller vara allmänt kritisk för sakens egen skull.

Jag var intresserad av att resonera vidare kring det här begreppet eftersom det har kommit att bli så centralt och känslomässigt laddat i debatten på sistone. Jag hör många säga att SvK måste bli "tydlig", men det är svårt att urskilja vad den tydlighet ska bestå i. Och eftersom begreppet är väldigt centralt på den här bloggen tänkte jag att det kunde vara en bra plats att resonera lite mer ingående kring det som jag upplever som jag upplevt som lite otydligt. (Hoppas att detta inte tas illa upp och leder till ytterligare tillrättavisning...)

Men kanske jag uttryckte mig slarvigt. Därför omformulerar jag min allvarligt menade fråga: I SvK:s (inkl församlingarnas) liv och verksamhet - hur ska "tydlig teologi" komma till praktiskt uttryck?

Skrivet av P-A Rudberg den 21 oktober, 2011 kl. 23:07 #

P-A, det handlar nog om teologins integritet. Kristen teologi, och i detta fall evangelisk sådan, bygger enligt sin självförståelse på Guds uppenbarelse, som givits oss genom den heliga skrift. Den måste bygga på denna grund och på de insikter i densamma som den lutherska reformationen vann. Teologin handlar om att bygga vidare på denna grund, och att erövra insikterna på nytt, så att de blir en integrerad del av hela vårt tänkande, och där vi söker svar och möjliga lösningar på aktuella problem utifrån den teologiska insikten och inte försöker vrida till tron för att passa till det som den ena eller andra opinionen eller intressegruppen - eller för all del en överväldigande folkmajoritet - för stunden (eller långsiktigt) kräver.

Det handlar alltså om värnet av den kristna teologins integritet, alltså tron att denna är något sammanhängande helt, som bygger på det en gång för alla givna och där Kristus, hans människoblivande hans död för våra synders skull, och hans uppståndelse som ger oss hopp och mening, står i centrum.

Det är förödande om vi som kristna uppfattar den evangeliska teologin som någon slags bukett av brokiga blomster, som kan bytas ut efter hand de gamla vissnar, eller vi hittar nya, finare, där vi vandrar fram efter folkens vägar.

Skrivet av T. Axelson den 22 oktober, 2011 kl. 09:41 #

T. Axelson, tack för att du tog mina funderingar på allvar!
Det skulle vara intressant om du kunde utveckla det lite mer. Hur ska det här avspeglas i konkret handling?
Hur ska vi hantera balansen mellan trons "en gång för alla givna" grund och nödvändigheten att låta trons uttryck vara levande och relevant i den värld vi lever i idag?
Eller med andra ord - hur ska vi leva i världen, men inte av världen?
Vad är tillåtet respektive inte tillåtet i den balansen?

Skrivet av P-A Rudberg den 22 oktober, 2011 kl. 13:30 #

P-A, jag är inte säker på att jag träffar rätt, men jag tror att några begrepp kan vara vägledande, om man har dem klara för sig. Det första är distinktionen mellan lag och evangelium. det andra är kallelsen.

Lagen handlar om Guds krav, och dess funktion är dels att ge till känna hur vi *egentligen* ska leva, om inte tillvaron hade varit förstörd. Dess positiva funktion får nu inskränkas till att upprätthålla en basal ordning i tillvaron (d.v.s att det finns en rättsordning, som ser till att sådant som mord och stöld beivras. Det är en världslig uppgift, men den är välsignad och anbefalld av Gud genom skapelseordningen). Detta kallas "lagens första bruk". Religiöst sett är lagens uppgift (och det kallas följaktligen "lagens andra bruk", att få oss att inse att vi är syndare, och inte själva kan leva på ett sätt som kan tillfredsställa Guds krav, eller vinna hans gillande. Vi bryter ju ständigt mot Guds bud varje dag med våra tankar, ord, gärningar och underlåtelser, och för det är vi död och fördömelse värda! Något annat kan vi inte vänta. Utvägen är Kristi försoning och förlåtelse i det att han - Gud själv som blivit människa - dött oskyldig i vårt ställe och genom sin uppståndelse, och trons livsgemenskap med honom genom sitt Ord och sakrament, genom vilka han skapar den tro i oss, som förenar oss med honom. I den tron eller livsgemenskapen, ger han oss fullständig frihet. En kristen är därför fri att göra vad som helst, och bara bunden av kärleken till Kristus och till sin nästa (som inkluderar varje människa, också hennes fiende). (forts)

Skrivet av T. Axelson den 22 oktober, 2011 kl. 16:30 #

(forts.)

Svaret på frågan vad som är tillåtet är därför: "Allt" - men allt bygger inte upp (och somligt bör därför undvikas, vilket inte är så lätt, eftersom vi också är själviska människor så länge vi lever kvar på jorden).

Det är i insikten om att vara en syndare, restlöst beroende av Guds nåd, som en kristen är fri att, utan att bekymra sig över regler annat än som viss vägledning ibland, ta sig för med det som krävs för att livet ska fungera. Vad det är, är givetvis helt beroende på i vilken situation man befinner sig.

Det som blir fel, är när kyrkan börjar hänvisa till t.ex rättvisa eller mänsklig sed för vad som är rätt (alltså vad Guds lag kräver). Då hamnar man i en lag som man kan uppfylla med egna krafter, varvid man tror sig ha rätt till Guds välsignelse, och då blir faktiskt hela kristendomen en meningslös morallära. Kristi rike är nådens rike, dit endast fördömda syndare får plats. De (vi!) får Guds välsignelse därför att vi kommer inför Gud i "lånta kläder", i en rättfärdighet som inte är vår egen utan Jesu. Vi är genom tron på honom och genom dopet infogade i hans andliga, uppståndna kropp, och därigenom utan egna meriter godtagna och älskade av Gud.

I denna tillräknade rättfärdighet, i detta orubbliga barnaskap hos Gud, kallas vi sedan att göra gott i världen, efter bästa förstånd och förutsättningar. Men hur den konkreta kallelsen för var och en ser ut, styrs inte av någon gudomlig regelbok (lag), utan efter krav som skiftar efter omständigheterna.

Skrivet av T. Axelson den 22 oktober, 2011 kl. 16:30 #

Ska kyrkan skaffa sig en tydlig identitet och en tydlig teologi som når fram till nutidsmänniskan räcker det inte med att den är välformulerad och definierad, den bör också vara väl grundad och MOTIVERAD, på samma sätt som när ett politiskt parti ska ge tydliga besked om var det står.

Det duger inte med att uttrycka ståndpunkter/trossatser, man måste också förklara VARFÖR man tycker/tror som man gör.

Om man vill uppfattas som trovärdig.

Skrivet av Håkan W den 22 oktober, 2011 kl. 21:07 #

T. Axelsson,
Jag är återigen otroligt tacksam att du tar mig på allvar och inte bara avfärdar mina frågor som "inte konstruktiva".

Det var intressant att läsa vad du skriver. Men jag kan inte riktigt se hur det ska avspeglas i kyrkans liv så att det skapar en "tydlig identitet". Vad i det du tar upp skiljer sig från de som har en "otydlig teologi" - i praktiken?

Skrivet av P-A Rudberg den 23 oktober, 2011 kl. 14:33 #

Det verkar som om P-A Rudberg frågar efter hur kyrkan ska skaffa sig något som särskiljer henne från världen. Jag kanske övertolkar, men kan likväl förstå att du inte anser dig få något svar. De kristna ska ju vara ljus och salt i världen. Under lång tid har det varit så i vår kyrka att det anses som något positivt att kristna inte särskiljer sig från andra människor, som inte kallar sig kristna, eller bara är kristna till namnet. En präst som fått betyget han/är "som en vanlig människa" har ansetts göra ett bra jobb. Den enda punkt där man anses behöva särskilja sig är i fråga om hur man tänker om Gud och de kristna trossatserna.
Lagen har inte endast två bruk. Det finns också ett tredje, nämligen att föra oss pånyttfödda till helgelse. Det kristna livet handlar nämligen inte endast om att klara av livet utan om att tjäna sin Herre. Av den kärlek vi fått vill vi ge vidare. Att bruka vår frihet till att se lätt på Kristi lag är inget alternativ.

Helgelse handlar om att bli Kristuslik, att sträva efter att bli lik honom i handling och kärlek. Vi kommer inte att hinna ända fram, men vi har hjälp i denna strävan av den helige Ande, och av lagen som den presenteras av Jesus genom hans liv och lära samt i hur den utläggs av hans apostlar. Detta "växande i tron" är inget valfritt "extrapaket", utan ingår i själva tron på Jesus Kristus som sin Herre. Om Kyrkan och de som utgör hennes delar strävade efter detta (alltså trodde)skulle identitetsfrågan inte behöva komma upp till debatt. Den som vet på vem hon tror, vet vem hon är.

Skrivet av Robert Birgegren den 23 oktober, 2011 kl. 21:23 #

Robert Birgegren, kanske inte riktigt i den riktningen som mina tankar gick, men det du tar upp är intressant ändå för mig.

I resonemangen här blir det väldigt många kristna standardfraser och fasta uttryck som hör tron till. Men jag ser väldigt lite av hur det ska ge tydlighet i den konkreta verklighet som vi alla rör oss.
För vi kan ju se oss försöka följa Jesus, men ändå upptäcka att vi ändå kommer fram till olika svar i konkreta frågor. Och så fort vi inte har ett och samma svar på en fråga blir det en diskussion om varför kyrkan inte är tydlig.
Förstår du hur jag tänker?

Skrivet av P-A Rudberg den 23 oktober, 2011 kl. 22:40 #

P-A, kanske är det ordet "tydlig", som är lite otydligt. Jag tänker mig att det i ursprungsinlägget handlar om att tron (som åskådning) måste vara integrerad och sammanhängande. Svaren på konkreta frågor kan i så fall härledas ur vår grundläggande bekännelse. Det är detta som ibland saknas, då kyrkliga företrädare istället blir opportunister, som försöker vara "relevanta", och "med sin tid", men just därför blir ointressanta tyckare i den oöverskådliga raden av andra tyckare. Jag ser framför mig den integrerade teologin som ett träd, som visserligen böjer sina grenar efter hur vinden blåser, men aldrig längre än vad grenarna räcker. Trädet står kvar, och växer inte längre eller fortare än dess rötter tillåter. Den opportunistiska teologin är snarare att likna vid de vissna löv, som visserligen har sitt ursprung i trädet, men som driver än hit, än dit, allteftersom opinioner och politiska förtecken ändras. Och det är knappast Andens vind som driver, även om somliga understundom må inbilla sig det.

Skrivet av T. Axelson den 24 oktober, 2011 kl. 09:26 #

Utan fungerande blad dör trädet. De tar emot fotoner (energi) och med dess hjälp plus näringsämnen skapas mer trävolym.

Största delen av ett träd är "dött" i den meningen att det inte bidrar med nämnvärt annat än volym och stelhet. Den bioaktiva delen ligger närmast barken och är den nyaste.

När bladen permanent dör kan trädet stå kvar några år, men faller till slut till marken.

Med vänliga hälsningar / LPA

Skrivet av Lars Petter Alexander den 24 oktober, 2011 kl. 09:53 #

Birgegren, jag vill inte förneka att lagen har ett tredje bruk (Konkordieformeln VI), men det är mycket vanskligt att tillämpa den rätt. Visst ger dekalogen oss en grundläggande vägledning om Guds vilja, men när en kristen med lagen i åtanke börjar försöka leva värdigt sin frälsare, så går det så lätt snett. Hon blir högfärdig över att hon lever rätt, och nedslagen över sin högfärd, och inser att lagens bokstav inte är nog. Ser sina okyska tankar och elaka uträkningar, och finner sig vara en sådan som alls inte bär några goda frukter - och därför drar slutsatsen att hon nog är fördömd. På frukten ska ni ju känna trädet! När lagens tredje bruk drivs (fel) skapar det ängslan och osäkerhet i salighetssaken, och flyttar fokus från Frälsaren till det egna ängsliga sinnet. Detta är pietismens återkommande förbannelse.

Driv därför så mycket hellre lagens andra bruk: Visa hur vi alla dagligen och stundligen bryter mot alla Guds bud, och att det därför vore ute med oss alla, om Gud skulle döma oss efter förtjänst. Tala om den dagliga omvändelsens nödvändighet. Berätta om Kristi försoning och om barnaskapet hos Gud som ges utan någon som helst relation till den mänskliga förmågan, och vi dag för dag behöver och får! återvända till den käre Frälsaren.

Lägg inte lagen på människan på nytt! Driv istället kallelseläran. Säg henne att frimodigt och villigt göra allt det som krävs för att denna världen - som Gud har skapat och uppehåller - ska fungera, och för att hennes medmänniska - som Gud har skapat och älskat så att han gav sitt liv också för henne - ska kunna leva i fred! Bjud henne att i denna sin kallelsegärning, ha ögonen fästa vid Kristus och hans försonings kors, om så hennes uppgift bleve att förvalta bödelsyxan! (Tack gode Gud för att ingen i vårt land behöver ha det vidriga yrket för närvarande).

I kallelsegärningen är det klokhet och förnuft som ska råda. Guds lag ligger nämligen inbyggd i själva skapelsen och kräver vishet men inte tro för att följas.

Skrivet av T. Axelson den 24 oktober, 2011 kl. 10:39 #

LPA, jo som dessutom verksam dendrokronolog är jag inte alldeles omedveten om trädets anatomi, men det hindrar knappast att det likväl kan fungera som liknelse för olika företeelser i tillvaron.

Jag menade med det ovanstående inlägget alltså inte att jag tror att den kristna dogmatiken är uppbyggd av xylem, eller att dendrokronologi vore en lämplig metod för att fastställa åldern på kristna idéer.

Med lika vänliga hälsningar /TA

Skrivet av T. Axelson den 24 oktober, 2011 kl. 10:49 #

Gnosticismen firar tydligen nya triumfer bland Svenska Kyrkans ideologer.

Man undrar för övrigt om kunskaperna om Islams lära om Jesus verkligen är så djupa. Personer av Ahlstrands typ brukar ju ha synnerligen svårt för jungfrufödelsen, ett förnekande som Islam anser ger en direktbiljett till helvetets eviga eld.

Skrivet av Populisten den 24 oktober, 2011 kl. 16:06 #

Axelsson. Jag menar inte att vi ska lägga på människor lagen igen. Vi ska predika att de kan förvänta sig hjälp i kampen mot synden av DHA. Själv ska hon ingenting göra. Jag anser mig ha Luther på min sida.
Han sa:
"Två saker mottar den troende från Gud:nåden och gåvan. Nåden förlåter synden och skaffar samvetet tröst och frid. Men gåvan är den Helige Ande, som verkar i männiksan nya tankar och ett nyt sinne, hjärta styrka och liv. Många av de våra är dåliga pingstpredikanter, för de säger ingenting om den Helige Andes helgande och förnyande verk, utan talar bara om Kristi försoning. Men Kristus är just därför Kristus, eller har därför förvärvat oss försoning, för att den Helige Ande skall skapa en ny människa av oss. Kristus har inte bara förlänat oss nåden, utan också den Helige Andes gåva, för att vi inte bara skall ha syndernas förlåtelse, utan också kunna avstå från synden. De som inte förkunnar detta sista, de gör honom till intet! För denne Kristus är inte och ingenstans för sådana syndare som efter syndernas förlåtelse inte avstår från synden och för ett nytt leverne"
(Agne Nordlanders kommentar:)
"Så talade Luther i kampen mot antinomisterna under åren 1537-1540. Så tror jag att han också skulle tala idag. Han skulle bli rasande på den uttunnade, urvattnade och sekulariserade form av kristendom som vi kallar "luthersk", ett salt som mist sin sälta. Inte att undra på att kristna som känt utmaningen från NTtill ett heligt liv Söker sig till Rom eller Livets ord"

Skrivet av Robert Birgegren den 24 oktober, 2011 kl. 17:43 #

Birgegren, att Luther skulle rasa är nog ingen vild gissning. Att tron utan gärningar är död, och att det goda trädet bär god frukt är sant och att det hör till lärjungalivet och den dagliga omvändelsen att vara bekymrad över att det ens tankar och ord ännu är så dåligt färgade av Kristi kärlek. Men det hör också till det mänskliga väsendet att falla in i det lagiska mönstret, och att ha svårt att hålla fast vid det svindlande evangeliet. Predikandet av lagens 3:dje har skapat så mycket själanöd, trots de bästa avsikter. Du må predika att det är Andens frukter, som växer fram av sig själva, men blicken hos åhöraren flyttas ändå från Frälsaren till det egna hjärtats bristfullhet. Finns det några goda gärningar är de ändå osynliga för den genom vilka de blev gjorda. Blanda aldrig lag i nåden!

Men jag tror det finns ytterligare ett viktigt skäl att inte fastna i 3:dje bruket av dekalog och bergspredikan: En svaghet i den lutherska teologin kan i detta sammanhang, tror jag, vara en konsekvens av det starka avståndstagandet från påhittade goda gärningar (fastor, späkningar, klosterlöften, votivgåvor, pilgrimsfärder...), som naturligtvis var nödvändig då, men som gör att vi nu tenderar att fokusera på endast sådana bud som tydligt återfinns i skriften och ofta bekymrar vi oss särskilt om dem som är av privatmoralisk natur, för de är lättast att fatta. Men vi står nu också inför utmaningar som inte var aktuella på bibelns tid (klimatfrågan, globalt överutnyttjande av resurser etc), och därför kan komma att se ut som påhittade bud om de ses i lagkategori (du ska/du ska inte), men som sedda i ett kallelseperspektiv (det är en din uppgift i världen att...) kan få ett sammanhang, där de blir angelägna och meningsfulla, samtidigt som det ger en ödmjukhet inför att det främst är andra färdigheter än skrifttolkning, som avgör vad som är till gagn för skapelse, överlevnad och långsiktig välfärd för alla - och därmed Gud välbehagligt.

Skrivet av T. Axelson den 24 oktober, 2011 kl. 19:04 #

T. Axelson: Ironin i det jag skrev gick inte hem. Stora delar av bibelns innehåll, framförallt i GT, är just som de tämligen overksamma gamla delarna av ett träd.

Förnyelse sker i de delar som är aktiva och växer.

Märkligt att en skrift som förhärligar våld samt uttrycker fördomar mot kvinnor hålls så högt.

Med vänliga hälsningar / LPA

Skrivet av Lars Petter Alexander den 24 oktober, 2011 kl. 20:57 #

LPA, OK, ironi är svårt, men nu fattar jag din poäng. Du driver liknelsen långt, men låt mig då fortsätta: Det händer att kärnveden (den döda, inre delen av stammen) drabbas av röta och förvandlas till mulm. Detta resulterar oftast i att trädet bryts och blir - om det är en tall - en högstubbe ("skorsten") En sådan kan visserligen stå några hundra år i vissa fall, men grönskar aldrig mer.

Kyrkan och tron håller fast vid att Gud talar genom bibelordet, men läsningen sker utifrån tron på en levande Kristus. Annars blir det meningslöst, och kan leda hur fel som helst. Utan bibelordet och kontinuiteten medför stambrott. Varken trädet eller kyrkan är bara de just nu levande cellerna.

Skrivet av T. Axelson den 24 oktober, 2011 kl. 21:19 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten