kristen opinion

AV CHRISTER HUGO OCH ANNIKA BORG

Är kyrka och vetenskap fiender? Ser man bakåt i historien ligger det nära till hands att svar ja på den frågan. Mark Twain har med bitande ironi beskrivit hur den kristna kyrkan och dess företrädare nästan alltid kommit sist in i en ny, mera upplyst tid. Kicking and screaming, så att säga. Under långliga tider var det Guds ord att det fanns häxor; sedan konstaterades att det inte fanns häxor. Under långliga tider var det också Guds ord att slaveri var OK; sedan konstaterades det att det inte var OK. Och så vidare.

Nu tycks det dock ha blivit teologiskt mode att bryta staven över upplysningsidealen och vetenskapen. Inte sällan med svepande och grunda argument. Men detta är för kyrkan ett farligt och historielöst spår att beträda.

Vetenskapskritik, etiska reflektioner och skilda perspektiv är självklart en viktig del av det offentliga samtalet. Och något som är de moderna vetenskapsidealens kärna. Men att från kyrkligt håll börja måla upp en konflikt mellan kristen tro och vetenskap är djupt olyckligt.

De oräkneliga välsignelser som mänskligheten kommit i åtnjutande av just tack vare upplysningen och dess vetenskapsideal är ju oomtvistade. Vi som bor i västerlandet kan glädjas åt dessa välsignelser dagligen: sjukdomar som förr skördade tusentals offer förebyggs idag enkelt med vaccin, på våra sjukhus utförs varje dag avancerade operationer som räddar liv och som skulle varit otänkbara utan en fritt arbetade naturvetenskap, vi har fungerande transporter, vatten och avlopp och energiförsörjning.

Att upplysningen med dess fokus på människans förnuft, moral och samvete också innebar en uppgörelse med akutoriteter, inte minst den tidens kyrkliga tvångströja, har gagnat mänsklighetens utveckling och tankens frihet. Någon däremot? På allvar?

En vanlig missuppfattning är att postmodernismen uppfann sådant som perspektiv, hänsyn till kontext och emancipation. Men dessa är i själva verket ett nav i hela upplysningstänkandet, i moderniteten.

Biskop Antje Jackelén i Lund skriver i sin omdiskuterade artikel i Sydsvenskan (17 juli; kristen opinion skrev om den under rubriken Lundabiskopens oklara sanningsbegrepp) om "en kunskapsteori som har passerat sitt bäst-före-datum". Hon menar uppenbarligen just den kunskapsteori som ligger till grund för vetenskapen, den som menar att man genom observation och experiment kan skaffa sig objektiv kunskap om verkligheten. Och så anför hon: "Både vetenskap och religion drivs av ett samspel mellan förnuft och tro, snarare än motsatsen." Vad betyder det? I vilken grad är upptäckten av exempelvis penicillin beroende av Alexander Flemings eventuella tro eller avsaknad av sådan? Den frågan verkar faktiskt totalt irrelevant, ja meningslös.

Från en annan teologisk utgångspunkt än Jackeléns skriver pastor Stefan Swärd en ledare i Världen idag den 30 juli, där han - möjligen något förvånande även för honom själv och för biskopen - faktiskt på flera sätt hamnar på samma linje som hon i samtidsanalysen. Det är upplysningstänkandet som är fienden. Swärd, som säkert själv gärna vid behov går till skolmedicinens läkare, hälsar uppenbarligen med tillfredsställelse ett "postmodernt samhälle där upplysningstänkandet nyanseras på olika sätt". Det ger nytt utrymme åt religionen. Samtidigt beklagar han att "grunddragen i upplysningstänkandet lever kvar" och att de kristna kyrkorna varit så dåliga i att hålla stånd mot detta. Stefan Swärd menar att de kristna måste bli mycket tydligare med att det är en helt annan världsbild och verklighetsuppfattning som de står för. En världsbild och en verklighetsuppfattning som är grundad i Bibeln, med en aktiv och verksam Gud och en absolut moral. Nu förefaller Swärd okunnig om den upplysning han kritiserar och den postmodernism han hyllar, men det är oroväckande att han och biskopen hamnar på samma linje.

Apropå kristen moral kan man dessutom ånyo påminna sig Mark Twains historiska analys och fråga hur pass absolut moralen egentligen är, när den över tid i praktiken - tack och lov - visat sig vara ganska ordentligt flexibel.

Vad man kan konstatera är i alla fall att postmodernismen med sitt relativa och subjektiva sanningslaborerande knappast är en pålitlig bundsförvant åt Swärd. Hur går det till exempel ihop med tron på en sådan absolut som Gud? Och om biskop Jackelén, med sin erfarenhet av dialog mellan vetenskap och tro, tänker ett varv till kanske den inte blir så vettig att hålla sig till för henne heller. För vad som är sant och rätt enligt empiri och objektiv forskning måste väl även vara det enligt kristen tro också. Eller?

Det är även en apologetisk återvändsgränd att, som också tycks tillhöra den nya trenden, utmåla religion som omistlig för demokratin, som gynnande tillväxten, som något genetiskt nedlagt - eller att osnyggt antyda att religiösa människor helt enkelt har bättre moralisk kompass och kanske till och med är bättre människor. Det är liksom lite svårt att leda i bevis. Istället kan ett och annat sägas för att motbevisa detta.