Yttre och inre skönhet

22 okt kl 13:02, 2012

Skrivet av kristenopinion under kategorin K O | 6 Kommentarer | Permalink

 Av Johanna Andersson

”Två martyrer, två nunnor, en präst, en lekman och en indian. Den katolska kyrkan har fått sju nya helgon.” Så skriver Sveriges radio under rubriken Världen har fått sju nya helgon. Man kan ha synpunkter på Sveriges radios sätt att kategorisera människor.

Men samtidigt är Kateri Tekakwithas - Mohawkernas lilja - livsöde fascinerande, om än något komplicerat att förhålla sig till idag. Hon föddes 1656 i nuvarande Auriesville i staten New York. Hennes mor var katolik. Vid 4 års ålder fick Kateri smittkoppor. Hon överlevde men blev nästan blind och hennes ansikte vanställdes av koppärren. Hennes föräldrar och yngre bror dog av sjukdomen och hon omhändertogs av släktingar.

Hon döptes som 20 åring av en jesuitpräst, vilket inte accepterades av hennes omgivning. Hon tvingades fly mer än 30 mil genom skogarna och tillbringade sedan flera år i en by i närheten av Montreal.

Det finns en rad berättelser om hennes liv där. Hon undervisade barn, avgav löfte om att helt viga sitt liv för Jesus, hon gjorde små kors i trä och placerade ut dem i skogarna. Och hon ristade in kors i träd och gjorde på detta sätt ett kapell i skogen där hon tillbringade timmar i bön. Hon hade också planer på att starta ett kloster för indianska kvinnor.

Hon kunde inte läsa eller skriva men var en omtyckt berättare eftersom hon kom ihåg alla berättelser ur evangelierna. Människor upplevde Guds närhet när hon bad.

Hon dog vid 24 års ålder. Hennes sista ord lär ha varit ”Jesus – jag älskar dig” och hon lovade fortsätta be för sina vänner efter sin död. En rad mirakler knyts till hennes namn och till reliker som finns efter henne. Kateri Tekakwitha är enligt katolska kyrkan ett skyddshelgon för ekologi, natur och miljö.

När hon saligförklarades 1980 sa påven Johannes Paulus II bland annat följande: ”The last months of her life were an ever clearer manifestation of her solid faith, straightforward humility, calm resignation,  and radiant joy, even in the midst of terrible sufferings.  Her last words, simple and sublime, whispered at the moment of death, sum up, like a noble hymn, a life of purest charity: "Jesus, I love you."”  

Så vad är då komplicerat med detta uppbyggeliga livsöde? Dels är det svårt att läsa om hennes självspäkningar. Berättelserna om hur hon plågade sig genom timslånga böner på knä i snön, piskningar, glödande kol mellan tårna eller aska i maten påminner om självskadebeteende. Den formen av religiös utlevnad skrämmer. Det andra komplikationen handlar om hennes koppärriga ansikte. Enligt legenden förändrades ansiktet och blev underskönt strax efter dödsögonblicket. Även om det säkert är ett vanlig inslag i en hagiografi så känns det onödigt. Måste hon vara vacker utanpå också? Är inte hennes vackra inre det enda viktiga?

« Tänkvärt om svåra... | Hem | kristen opinion... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/yttre_och_inre_skönhet

Kommentarer:

Erinrar mig att det bland vissa nordamerikanska indianer fanns en slags härdningskultur som innebar att kroppen skulle tåla påfrestningar-ett kulturellt mönster som man tränades in i.En slags överlevnadsträning.Det behöver inte betyda att det inte finns ett självskadebeteende men det kan eventuellt förklara späkningarnas omfattning.

Skrivet av anders den 22 oktober, 2012 kl. 21:54 #

Intressant, Anders. Låter som Sparta. Vet du om härdningen omfattade både kvinnor och män?

Skrivet av Johanna Andersson den 22 oktober, 2012 kl. 22:35 #

Johanna, jag delar i mycket dina reflexioner. Man kan undra över pelarhelgon och eremiter. Somliga medeltida, särskilt kvinnliga, helgon skulle väl i dag diagnostiseras som anorektiker.

Men man kan inte bortse från att de agerade i ett kultursammanhang, som vi inte längre helt förstår oss på. Det överdrivna frosseri, som somliga hängett sig åt, föranledde en kritik i handling, som kan tyckas ha gått väl långt åt andra hållet.

Vi kan med gott samvete leva väl, om än utan överdrifter, i vår värld. Men vi behöver nog påminnelsen om att det världsliga till slut är mindre värt än det gudomliga.

Skrivet av +Göran Beijer den 23 oktober, 2012 kl. 08:57 #

Btrf indianerna så är det väl dom som iblan kallats " sacred clowns" med funktionen att påminna stammen om att inte tappa kontakten med den stora skaparanden genom att gestalta sina liv tvärtom, som ett internt korrelat. I protestantiska miljöer brukar man efterlyda vår herre mycket troget genom att köra ut ur paradiset. Den modellen står i kontrast till att samla in. Därför är NT fullt av herdebilden, den vanligaste, som den som skyddar, vakar, samlar men också bereder till slakt. / Magnus Olsson

Skrivet av Magnus Olsson den 23 oktober, 2012 kl. 11:17 #

Göran, tack för klok reflektion. Berättelsen om en ung flicka med nedsatt syn som tar sig 30 mil genom skogar och vildmark för att hitta en församling att leva med är verkligen tankeväckande. Piskorna och huruvida hon blev vacker eller inte känns mindre viktiga.
Johanna

Skrivet av 83.248.201.149 den 23 oktober, 2012 kl. 19:57 #

Magnus: samla in till slakt! Herdebilden är sannerligen komplex.
Johanna

Skrivet av 83.248.201.149 den 23 oktober, 2012 kl. 19:59 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten