kristen opinion

Av Johanna Andersson

Biskop Eva Brunne väcker frågor och får nu kritik efter sin ointresserade och okunniga inställning till Jesusmanifestationen. I tidningen Dagen beskriver hon att hon varken känner till eller har någon uppfattning om Jesusmanifestationen, fast den hållits nästan utanför hennes dörr. Också POSK:s blogg uppmärksammar saken i skarpa ordalag. 

På frågan om Brunne tror att Jesusmanifestationen är här för att stanna svarar Brunne: ”Jag är inte alls engagerad i detta så jag har ingen som helst uppfattning. Enskilda församlingsmedlemmar är självklart med i Jesusmanifestationen, men vi har inte blivit inbjudna att vara med. Jag säger inte att den är överflödig, men jag har ingen åsikt i frågan.”

Som ett litet tankeexperiment kan man pröva att byta ut ordet Jesusmanifestation mot exempelvis Pridefestival, så framträder arrogansen helt tydligt: ”Jag är inte alls engagerad i detta så jag har ingen som helst uppfattning. Enskilda församlingsmedlemmar är självklart med i Pridefestivalen, men vi har inte blivit inbjudna att vara med. Jag säger inte att Pridefestivalen är överflödig, men jag har ingen åsikt i frågan.”

Särskilt den sista meningen är intressant. Ibland ifrågasätter man något just genom att påpeka att man inte ifrågasätter det. ”Jag tycker det är självklart att också bilister ska ha rösträtt”, för att ta ett exempel.

Vilka "vi" är som inte blivit inbjudna och hur dessa "vi" förhåller sig till "enskilda församlingsmedlemmar" framgår inte av Brunnes uttalande. Att en biskop inte alls är engagerad i en Jesusmanifestation i den egna staden är märkligt. Istället för att sitta och vänta på att bli "inbjudna" hade man väl kunna tänka sig att Brunne var med bland initiativtagarna? Hur press-och nyhetsbevakningen går till i Stockholms stift är mer än märkligt: det är obegripligt.   

AV ANNIKA BORG

Professor Henry Cöster ställer i senaste numret av Svensk Kyrkotidning brännande frågor om vad vi ska ha biskopar till och om hur dessa väljs. Artikeln sätter in dessa frågor i en historisk och en teologisk ram, både lika nödvändiga för att alls förstå meningen med biskopar: Biskopen är den som på kyrkans uppdrag viger präster till förkunnelse och sakramentsförvaltning och kyrkan finns där detta sker. Biskopen är ansvarig för förkunnelse och sakramentsförvaltning genom att prästerna i det stift biskopen leder är förenade i det kollegium biskopen leder. Precis, så borde det ju vara. Men eftersom verkligheten ger vid handen att det inte förhåller sig så, menar Cöster att det behöver inrättas en permanent teologisk kommitté runt varje biskop som säkerställer den teologiska kompetensen. Likaså behöver sakligt arbetsgivaransvar säkerställas: ”Episkopal myndighet ska med oväld och saklighet säkra förkunnelse och sakramentsförvaltning och därmed ge skydd för den enskildes livsmod.”, skriver Cöster. Sker inte detta riskerar godtyckes makt att råda. Den enskilde ska skyddas från just godtycket, och från de tillfälligheternas hugskott och uppslag som den politiska makten eller den vanligaste fördomen utövar, menar Cöster. Saknar biskopen en teologisk kommitté och insikt om sitt arbetsgivaransvar blir vi alla offer för rå maktutövning av de organ som för tillfället tar sig makten.

Henry Cöster gör också upp med den nedvärdering av teologisk kompetens som blivit till slogans som t ex ”gudsprat” i dagens kyrkliga diskussion. Han skriver: ”Utan teologisk kompetens är det lätt att tro att teologi är detsamma som allas möjligheter att tala eller ”prata” om livet och Gud. Så är det inte. Teologisk kompetens måste hållas vid liv, så att inte självutnämnda aktörer eller innerliga religiösa förförare lägger beslag på livsmodets språk.” Den teologiska kompetensen har alltså biskoparna ett ansvar att hålla vid liv, förvalta och förkovra, liksom sakligheten. Det är kyrkans förväntningar på episkopatet. Hur förhåller det sig då? Ja, Cöster ringar in bristen på just detta och tar exempel från biskopars agerande i sociala medier.

Vi kan bidra med andra exempel. Det tycks till exempel som att inte så få av Svenska kyrkans biskopars blir mer engagerade ju längre bort från sina egna ansvarsområden, kompetensområden och reella möjligheter att påverka och fatta beslut de kommer: Klimathot, vapenexport och hur ett samhälle ska fördela sina skattemedel kan självklart vara frågor att som en människa kan vilja engagera sig i. Men ställt i kontrast till den mångfald av teologiska frågor och andra allvarliga frågeställningar och problem kring diagnosen på Svenska kyrkan är prioriteringarna inte enbart märkliga utan är inte heller i linje med vad vi faktiskt har rätt att förvänta oss av episkopatet.

Ett exempel till på detta, som berör det omdiskuterade samtalsklimatet i Svenska kyrkan, blir tydligt i samband med de två artiklar som nu skrivits av journalister ”utifrån” om bl a detta: Niklas Orrenius´ artikel i DN härförleden och nu senast av Ester Nylöf Pharasyn i Magasinet Neo. Båda konstaterar att splittringar och konflikterna är djupgående och infekterade i Svenska kyrkan på ett sätt som saknar motstycke. Men kyrkans klimat är dock inte en fråga för biskoparna anser kyrkokansliets kommunikationschef Gunnar Sjöberg (ånyo!) i Kyrkans tidning. Präster ska inte ens fråga biskoparna om sådant, menar han i sin kommunikationsroll. Vad är det? Upp- och nedvända världen förstås. Det råder alltså brist på insikt om och förvirring kring episkopatets roll och funktion, något Henry Cöster så väl beskriver och teologiskt konstruktivt ger förslag på att förändra. Men än så länge tycks denna strategi till stora delar råda: Låt oss tala om allt annat än teologi. Låt oss tala om allt annat än om hur vi egentligen har det.

 En kyrklig ledare som faktiskt tar upp en del av problemen är biskop emeritus Lennart Koskinen. En del noterar  att det är när man är ur sin aktiva roll som biskop som man tar till orda. Om det har vi ingen uppfattning. Koskinen ringar in det kyrkan inte alls talar om. Gott så. Läs artikeln HÄR.

 AV JOHANNA ANDERSSON OCH ANNIKA BORG

Kyrkans tidning skev i veckan om Strängnäs stifts resplaner i det Heliga Landet. Och nu har det burit av till ”vännerna” där, som mången kyrklig twitterivrare uttrycker det. Såväl biskop som prostar besöker alltså nu Israel. Tidningen uppmärksammade bland annat att gruppen – som av artikeln att döma är enkönad – ska: ”delta i en mässa som regelbundet firas i Beit Jala, till stöd för en palestinsk familj som inte vill flytta från området trots de svåra umbäranden som det innebär för dem att klara vardagen mitt i en israelisk bosättning.” Om man också ska göra ett besök i Ashkelon som nyligen besköts med raketer från Gaza för att lyssna till människor där framgår inte. Det handlar väl om prioriteringar.

Med på resan är också prästen Kjell Jonasson, som under flera år varit utsänd i Mellanöstern av Svenska kyrkan. Den som följt Jonassons rapportering från området vet att det är svårt att hitta något uttalande av honom där han talar nyanserat om Israel. Hans perspektiv synes vara ensidigt. Exempelvis tycks han inte se problematiken med Kairos-dokumentets språkbruk, där Israel demoniseras och utpekas som förande en rasistisk politik, jämförs med apartheid och där det dras paralleller mellan Israels politik och Förintelsen. Att denna retorik finns inom det man kallar nyantisemitism verkar det inte finnas någon medvetenhet kring. Självmordsbombare, raketbeskjutningar mot Israel och hoten om utplåning av staten Israel är problem man får förmoda att de kyrkliga ledarna inte kommer att få insyn i på resan. (Läs en debatt mellan Kjell Jonasson och Annika Borg i tidningen Dagen HÄR,  HÄR, HÄR )

I en julhälsning från Jonasson 2010, som ligger på Svenska kyrkans officiella webbplats, lyfter Jonasson t ex själv fram en parallell med apartheidsystemet i Sydafrika. Vi hittar inga texter där Jonasson rapporterat hem om den skriande bristande på demokrati i Palestina, att kvinnors situation drastiskt försämrats och att livet för hbtq-personer är svårt samt våldet palestinier emellan, t ex.

Ena delen av KRISTEN OPINION har en del erfarenheter av regionen genom studier, resor och akademiska kontakter. Längre vistelser och besök har rört sig i olika religiösa, kulturella och politiska kontexter: judiska, kristna, muslimska, sekulära, såväl i Israel som i Palestina. Erfarenheterna omfattar bl a besök på Västbanken och Gaza, samt i ett palestinskt flyktingläger i Jordanien (Jordaniens ”apartheid” mot palestinier har inte kyrkomötet diskuterat). De innefattar faktiskt också en dags guidning på Västbanken tillsammans med Jonasson själv. En viktig dag och en dag då Jonasson generöst delade med sig av sin kunskap som tacksamt togs emot, det är inte den kunskapen vi ifrågasätter här.

Men syftet var nog trots allt inte enbart guidning, utan politisk mission, har det framkommit senare. Om man en gång ser muren kan man inte se någonting av det som händer på andra sidan den: alltså inte fortsätta att anse att våldet mot israeler är värt att diskutera och ta avstånd ifrån och fortsätta rikta blicken mot de inhemska problemen bland palestinier (om man inte vill skylla alltsammans på Israel förstås, en sådan hållning skulle nog bejakas). Efter besöket ska man såeldes ha sett ljuset och blivit övertygad om en politisk ståndpunkt helt enkelt.

Återigen: KRISTEN OPINION ser minst två sidor av konflikterna i Mellanöstern och vi har skrivit kritiskt om att kyrkliga nätverk och kotterier tvingar kyrkan att ta deras ställning i en komplex utrikespolitisk konflikt. Och är det dessutom korrekt som Dag Sandahl skrivit, vilket det med största sannolikt är, att knappt 10 % av kyrkomötesledamöterna hade läst det Kairos-dokument som i princip fått officiell status i Svenska kyrkan är det ju en regelrätt kupp det som skedde under förra årets kyrkomöte.

Man kan därför misstänka att biskopens och prostarnas resa har vissa förutsägbara politiska förtecken. Eller för att uttrycka sig tydligt: allt tyder på att det här är en politisk missionsresa och vilka som är ”vänner” och vilka som är fiender är också det av allt att döma helt förutsägbart. 

Man kommer också att besöka Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem, Svenska kyrkans kronjuvel vad gäller judisk-kristen dialog. Åtminstone tidigare en unik plats för just denna dialog, med ett stort nätverk uppbyggt av forskaren Göran Larsson. Men när man undersöker saken närmare kan man se att en vridning skett: ”STI, som under lång tid var starkt koncentrerad på den judisk-kristna dialogen, behåller denna kompetens men har därtill under det senaste decenniet fördjupat sina kontakter med och kunskaper om islam.”, skriver STI:s styrelseledamot Sören Ekström i ett dokument. Exempelvis den palestinske biskopen Munib Yonan och KG Hammar sitter i den internationella styrelsen för STI. Kunskap om islam förmedlades och ingick för övrigt redan för tjugo år sedan i de akademiska kurser man då gav på STI.

Här finns alltså en medveten vridning från judisk-kristen dialog, en vridning som man har skäl att ifrågasätta, kritisera och genomlysa ytterligare. Varför vill inte styrelserna att man ska vara koncentrerad på judisk-kristen dialog längre? Frågan infinner sig: ska även STI bli en plattform för en svenskyrklig politik vad gäller konflikterna i Mellanöstern?

Fotnot: Vi ifrågasätter inte på något sätt STI:s ledning på plats. Direktorn teol dr Håkan Bengtsson och professor Jesper Svartvik  är båda mycket kompetenta. 

Läs fler av KRISTEN OPINIONS inlägg om detta:

http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/kyrkliga_nätverk_och_utrikespolitik

http://blogg.passagen.se/kristenopinion/entry/kyrkomötet_sprider_hatpropaganda
 

KRISTEN OPINION uppmärksammar: För en tid sedan hyrde biskopsmötet in en konsult för att få råd angående sociala medier. Ett av dem tycks ha varit att man ska våga vara tramsig (läs HÄR).

Resultatet? Jo på biskop Åke Bonniers officiella biskopsblogg kunde man nyligen läsa hur han går till rätta med en utpekad präst i biskopens eget stift och dennes åsikter.

På biskop Tuulikki Koivunen Bylunds officiella biskopsblogg kunde man häromdagen ta del av hur en utpekad präst i ett annat stift anklagas för smutskastning av en eventuell ärkebiskopskandidat samt att det är onödigt att redan börja diskutera ärkebiskopsval.

Det kan knappast vara sådant som konsulten avsåg med uttrycket "tramsig". Här talar vi ju om kyrkliga ledare som utövar ledarskap. Är det verkligen förnuftigt att som biskop välja att gå till rätta med enskilda präster just i sociala medier? 

I vilken annan organisation skulle chefer kunna eller ens tänka sig att göra så? Försiktighet vad gäller sociala medier när man är chef är väl den regel som gäller. Det har inget med det fria ordet att göra utan med mandat, position, trovärdighet och ansvar.

Nu har ju förvisso biskoparna i Svenska kyrkan successivt sett sin makt krympa. Ja, på vilket sätt är egentligen Svenska kyrkan en episkopal kyrka numera? Men makt – såväl formell som informell – har man faktiskt fortfarande.

Gå en ny kurs.

KRISTEN OPINION undrar: I en undersökning från 2011, där Svenska kyrkan frågat 3028 människor om synen på gränsdragningar mellan religion och politik, framgår det glasklart att det finns en skeptisk grundhållning till att religiösa organisationer agerar i politiska frågor. Svaren visar att man inte vill att kyrkan lobbar och samverkar med andra politiska organisationer eller partier. (Läs HÄR och HÄR)

Men kyrkliga företrädare har sedan dess istället ökat de partipolitiska utspelen och uppfattningen att det är kyrkans uppgift att vara politisk trummas ut allt högre och i rasande takt.

Undersökningen visade inte det man ville. Så då struntar man i den. 

Argumenten brukar vara mer psykologiska än teologiska: att tro, uppfattningar och värderingar inte går att särskilja inom en människa.

Fast kristen tro kan ju hjälpa till med att fundera över tillvarons olika arenor och uppdrag. Evangeliet är inte partipolitik utan dess fokus är Jesu Kristi gärning. Den politiska agenda Jesus förväntades ha hade han ju inte och värjde sig emot, hans rike är inte av denna värld.

Att göra kyrkans uppdrag till politik är att leva av världen. Men det var i världen vi skulle leva, inte av. Om man inte tror att det finns någon åtskillnad mellan kristen tro och politik är det politik man ska ägna sig åt. För varför då kyrkan? Varför arbeta på att transformera den istället för att verka i det politiska livet istället? Förutom att kyrkan än så länge är en köttgryta, förstås. Varför inte lyssna på de tillhöriga som kom till tals i undersökningen? De tycks ju veta något viktigt om evangeliet. 

 Siewert Öholm fortsätter debatten på Churchmill om Sveriges Radios gudstjänter: Med vilken rätt gör sig SR till part i en lärostrid, undrar han. Läs artikeln HÄR.

AV ANNIKA BORG

På KRISTEN OPINION har vi inte satt oss på de anklagades bänk. Vi har inte bemött de grova anklagelser som under lång riktats mot oss från Seglora smedja, och främst mot mig. Helt enkelt därför att det är lögner om extrema politiska uppfattningar, uppfattningar som ingen av oss har utan tvärtom på olika sätt och under många år motverkat. Bland annat genom feministteologiskt engagemang, människosrättsengagemang och genom opinionsbildning mot antisemitism.

Vi/jag behöver inte stå till svars inför en självutnämnd domstol som aldrig någonsin i sak bemöter dem som har andra teologiska uppfattningar och som läser våra/mina texter som fan läser bibeln, eller värre.

Vår/min strategi har länge varit att inte skriva om Seglora smedjas uppfattningar. Trots detta har ”goda kålsuparteorin” om KRISTEN OPINION och Seglora smedja  florerat. Lögner om oss/mig har fortsatt att spridas. Vi som är demokratiska människor och kollegor, som inte har något som helst att göra med de träskmarker smedjan tror sig bekämpa, jagas. Och Svenska kyrkan fortsätter att betala smedjan för det.

Efter ett frontalangrepp på mig, publicerat på Seglora smedja den 16 oktober, tog en ledarskribent i Kyrkans tidning till orda och skrev att Seglora smedja och KRISTEN OPINION skulle sluta att skriva om varandra. Men vi/jag hade då inte skrivit något om smedjan på månader (och inte heller skrev vi om dem efter angreppet den 16 oktober). Det är ju bara att mäta staplarna (det finns sådana tjänster på nätet) så ser man vem som skriver om vem. Smedjan skriver om KRISTEN OPINION och om mig. En ledarskribent på en tidning som manar andra aktörer i medielandskapet till tystnad borde kanske ha läst på först.

Det är alltså därför vi inte bemött anklagelserna: dels för att smedjan ljuger om sina kollegor och dels för att inte själva bidra till hetsen. Kanske har vi/jag också haft för stor tilltro till att människor själva läser det vi/jag skriver och snabbt identifierar hur lögnaktiga smedjan är.

Vi kan bara konstatera att våra strategier inte hjälpt.

Man behöver inte medverka i den omtalade publikationen Dispatch för att bli jagad av den självutnämnda (eller är den utnämnd?) domstolen Seglora smedja och skälld för extremism eller grumliga nyanser.

Jag själv medverkade inte i Dispatch, skulle aldrig välja att göra det (det finns en rad sammanhang jag inte vill vara med i, men att det finns olika sammanhang, det lever vi med i ett demokratiskt samhälle). Hur det förhöll sig med den intervju som publicerats där blev tämligen snabbt klarlagt: Jag hade via mejl kontaktats av en frilansjournalist som hänvisade till tidningen Dagen och frågade mig om skillnaden mellan klockringning och böneutrop. Alltså hon frågade inte om mitt ställningstagande i frågan (något sådant har jag inte gjort). Ingenstans i den mejlkonversation vi hade eller i texten jag fick inklippt i ett mejl (ganska vanligt förfarande) finns ett ord om Dispatch. Den enda tidning som nämns är Dagen.

Man skulle ju kunna tänka sig att en kollega som blir djupt upprörd över att se intervjun i Dispatch skulle ha kontaktat mig och frågat. Icke. Den journalistiska och etiska principen ville man inte följa (Codex Ethicus, gäller den för präster i Stockholms stift för övrigt?). Man skulle ju kunna tänka sig att man backade när man publicerat falska uppgifter som ställde till det för andra. Icke. Istället fortsätter man, så sent som förra veckan, att kalla det man skrev för ett ”avslöjande”. Lögn. Att Dispatch använder tveksamma metoder är klarlagt (journalisten har tillstått sin ”otydlighet”), och den kyrkliga publikationen Seglora smedja/Dagens Seglora använder samma metoder.

Tre gånger försökte jag få in ett genmäle i Dispatch. För även där angrep man mig och ljög om mig. Man påstod att jag backat från intervjun. En intervju som alltså aldrig gjorts med mig av dem, utan av en frilansjournalist som hänvisade till Dagen. I mitt genmäle skriver jag hur jag blivit ett slagträ mellan Disptach och smedjan och att de använder samma metoder: lögn, hårt dragna rubriker och skrupelfri ”journalistik”:

”Det är slående att Dispatch och Seglora Smedja använder liknande metoder när de försöker använda mig som slagträ. Skillnaden är att den ena aktören är finansierad av Svenska kyrkan, av Sofia församling och Stockholms stift. Jag hoppas nu att ni (Dispatch) i och med detta ska sluta att sprida osanna uppgifter om hur det gick till när jag blev intervjuad.” (Ur genmälet)

Nu lät sig inte smedjan nöja med att skriva en hatartikel, vägra rätta fel och backa. Den 16 oktober och dagarna efter sprids många många tiotals twitter om mig av kollegorna på söders höjder, i synnerhet av Helle Klein. En del människor i twitterflödet sprider hatartikeln vidare med ord som att jag gör ”gemensam sak med nazister” (frilansjournalisten Helena Hägglund skriver så). Hur obehagligt det är att se ett sådant drev, veta att det är kollegor i Svenska kyrkan som (på betald arbetstid) iscensätter det och att det sprids till stora delar av mediesverige och politiker behöver jag väl inte påpeka. Hur det är att ta in att det gäller en själv kan jag inte ens beskriva.

Men räckte det? Nejdå. Mina uppdragsgivare kontaktas och uppvaktas också av skribenterna med länk till hattexten där jag utmålas som extremist och som kriminell: jag anklagas för att hetsa mot folkgrupp.

Hattexten om mig som smedjan producerat spreds fort och med en enorm intensitet – i det närmaste frenetiskt – av de tre skribenterna (jodå, det finns dokumenterat, många sidor twitter är det).

”Journalisten” Mattias Irving verkade ha fått till uppgift att ansätta frilansjournalisten för att försöka få henne att lämna ut mejlkorrespondensen mellan oss. Mejlen mellan Irving och journalisten är ingen trevlig läsning. Journalisten, som till mig skriver att hon är olycklig över hur hennes ”otydlighet” drabbat mig, hade dock integritet nog att inte lämna ut något (precis, Irving kräver alltså att en journalist ska lämna ut sitt arbetsmaterial).

Man skulle ju kunna tänka sig att kollegorna i samma kyrka då satte stopp för jakten. Men icke. Istället började de, och i synnerhet Mattias Irving, att antyda eller t o m anklaga mig för att ljuga. Ännu en lögn från smedjan. Jag skulle således bevisa min oskuld av denna självutnämnda (eller utnämnda) domstol och lämna ut mejl. Det framstår också i deras inlägg som om jag inte visat dem mejlen, alltså som att de skulle ha frågat mig. Men av smedjan fick jag aldrig någon sådan fråga. Självklart hade det inte spelat någon roll i sak: min korrespondens med journalister är min ensak. Men att de ytterligare beljuger mig vittnar bara om att själva saken aldrig var i fokus, utan personen. Jag skulle hängas ut, oavsett vad som var sant.

I över ett års tid har skriverierna från smedjan alltmer förgrovats mot olika personer (eller mot en hel tidning som Kyrkans tidning t ex). Vi har också sett stiftsledningens och församlingsledningens passivitet. Och här finns ytterligare skarvanden av verkligheten: initiativ till samtal mellan oss och biskopen om det som sker har kommit från oss (och från många andra), alltså inte på biskopens initiativ som man kan få intryck av i de kyrkliga medierna.

T o m från makthavare har vi hört att man inte vill gå ut och säga för mycket för då har man Seglora smedja ”i luren” eller ”på sig”. Vi tror dem.

Vi har nog också bitvis överskattat att människor bildar sig en egen uppfattning. När exempelvis ”experten” Anna-Lena Lodenius, som jag alltid uppskattat och hållit för seriös och påläst, stämmer in i twitterkören mot mig den 16 oktober förstod jag att det var att tro för mycket till och med om ”experter”.

Jag skrev ett mejl till Lodenius och frågade henne om det var på så lösa grundvalar och med falska uppgifter om människor som hon skriver sina artiklar och böcker, för då har hon i mina ögon inte längre någon trovärdighet. Jag har ännu inte fått något svar.

Smedjan har påstått att jag ägnar mig åt ”länkande” till Tryckfrihetssällskapet. Det man avser är en länk till en artikel vid ett tillfälle på mitt privata facebookkonto för många månader sedan (jag och skribenterna på smedjan är dock inte vänner på facebook) då en kollega skrev om Svenska kyrkan. Att av, som det var för mig, medmänskliga skäl vilja göra människor uppmärksamma på att en person – oavsett dennas åsikter – farit illa var alltså fel för en präst och kristen människa att göra enligt smedjan. Så var det med mitt ”länkande till Tryckfrihetssällskapet”. Och så är det med smedjans människosyn. Den är väsensskild från min kristna människosyn.

Vidrigheten som prästen och etikprofessor Elisabeth Gerle skrev om mig på sin facebook sida, i samband med att jag, tillsammans med läkare, filosofer, personer med judisk bakgrund, skrev att jag inte vill att småpojkar ska omskäras om medicinska skäl inte föreligger,: att jag därför rör mig ”nära det bruna”, har smedjan också upprepade gånger spridit genom sina inlägg. Senast förra veckan. Så kan man alltså tala om sina kollegor inom Svenska kyrkan.

Jag tror inte för ett ögonblick att smedjan tror att kollegorna är svarta eller bruna. Det handlar om makt, positioner, politik och pengar.

Men om de nu har den världsbilden att alla som inte delar deras teologiska uppfattningar (vilka de nu egentligen är) är bruna, ja, då tror jag att man behöver hjälp med att få ordning på vad som är vad här i världen.

*KRISTEN OPINION är en ideell blogg. Vi är fria skribenter som på vår fritid skriver om de ämnen vi finner angelägna. 

LÄS Del 2 och Del 3 av Åttonde budet.

 kristen opinion anser:

Man kan dra några slutsatser av den senaste tidens pseudodebatt om biskopar på twitter. Respekten för andras integritet är inte på topp inom kyrkan. Biskoplig auktoritet är satt på undantag, kort sagt.

Att stjäla andras bild och namn och twittra händer väl hela tiden, men att bidra till att erodera sådant som respekt för andra är knappast något kyrkliga medarbetare bör ägna sig åt. Inte ens på kul. Inte ens för en uppfattad ”god” sak.

Sociala medier har stora fördelar. Men det bygger ju på att man har ett syfte och en egen drivkraft att delta. Inte på att kyrkliga twitterkotterier säger att man måste.

På twitter och facebook härskar just kyrkliga kotterier. Att biskopar inte kan avhålla sig från att bidra till dessa är problemet, inte att vissa inte vill twittra.

En genomlysning av etiska frågor kopplat till kyrkliga företrädares agerande på nätet, om respekt och förtroende, är en diskussion man borde påbörjat för länge, länge sedan.

Det finns en bild i folkdjupet av kyrkliga och kristna människor som party crashers. Trista dysterkvistar som säger att riktigt så roligt som du har får du nog inte ha. Tänk på att varje silverkant har ett moln också!

Ibland stämmer den bilden så att man rodnar över hela kroppen. Som när man läste DN Debatt på midsommarafton, där en svenskkyrklig makthavarkvintett samfällt snörper på munnen åt sekulära svenska högtider och för säkerhets skull redan i början av sin artikel säger: "I juni firar vi både nationaldag och midsommar, de två högtider som mer än annat hyllar en sorts svenskhet." 

"Hyllar en sorts svenskhet" - ajabaja, säger biskop Brunne, biskop Jackelén, forskningschefen Anne-Louise Eriksson, adjungerade professorn och etikern Elisabeth Gerle och teol dr Anna Karin Hammar och viftar med sina moraliska pekfingrar. Med ens är själva midsommarhelgen suspekt, får nästan en SD-stämpel på sig. Är det någon mer än kristen opinion som tänker på den amerikanske komikern Dana Carveys figur Church Lady? (Finns säkert på youtube för den som vill kolla!)

Nu är syftet med debattartikeln att försvara den religiösa seden att omskära gossebarn. Och att misstänkliggöra dem som av humanitära skäl ifrågasätter denna sed. Det är andra gången på kort tid som vi läser liknande aktstycken från den kyrkliga makten (första tillfället var en text av ärkebiskop Wejryd och kyrkosekreterare Cristina Grenholm i Kyrkans Tidning, kommenterad av kristen opinion den 15 juni), men denna gång är språket ännu tydligare. Och brännmärkningen oförblommerad av dem som till äventyrs tycker annorlunda än kvintetten. Men argumentationen blir inte bättre fördenskull. Att jämföra handlingar som görs utifrån religiösa bud - man skulle kunna säga religiöst tvång - med sociala problem som "ensamhet, skilsmässor och alkoholmissbruk" är verkligen att blanda bort korten. Och det hjälper inte att det är ett antal studerade och till och med disputerade människor som ligger bakom den typen av icke-argument. Snarare tvärtom. Man blir bara än mer undrande.

kristen opinion återkommer i ämnet. Under tiden önskar vi bara våra läsare ett oförbehållsamt: Fortsatt trevlig midsommarhelg!

Christer Hugo

Pågår det ett inbördeskrig inom Svenska kyrkan? En och annan kan kanske stöta sig på ordvalet, men låt oss hålla kvar den obehagliga metaforen en smula.

En organisation utan tydlig och närvarande ledning får med tiden informella ledare, nätverk och kotterier. Den exekutiva makten förflyttas successivt och sådant som ansvar, transparens och identifierbara bara mål och riktingar blir svåra att följa och överblicka.

Den inre kretsen, den lite vidare kretsen och dess ”hang-arounds” kan ha svetsas samman av specifika frågor, politisk samsyn eller särintressen. Metoden att behålla sin makt är att ständigt pröva vem som är inne och vem som är ute och utmäta straff för den eller dem som avviker på någon punkt vad gäller kretsens uppfattningar.

En viktig ingrediens är att kretsen ser sig själv som stående över de principer och spelregler som gäller. Att något är sant är en princip man kan kompromissa med så länge det gagnar den egna saken (som under de stora vackra orden handlar om det saken nästan alltid handlar om: makt och pengar).

Man kan konstatera några fakta vad gäller kyrkans ledning, utifrån det senaste årets debatter.

Biskoparna har inte gått in i rollen som ledande och samlande i de många stora diskussioner som pågått. Under den s.k identitetsdebatten i fjol gick ärkebiskopen ut när den nästan klingat av. Tidigare, som svar på en ledare i Kyrkans tidning, menade biskop Antje Jackelén att man minsann informerade media om sina göranden och låtanden och att all viktig diskussion inte förs offentligt.

På det sistnämnda frestas man svara: välkommen till ett offentligt uppdrag, välkommen till ansvaret och samtidens medieflöde. Det är bara att ta skeden i vacker hand och delta.

Ännu värre har det varit när bloggosfären, sociala medier och andra medier exploderat av stridigheter under det senaste halvåret. Inte ett ljud. (Och det chanser man haft att ge vägledning har man väjt för, kristen opinion har tidigare skrivit om domkapitlen som abdikerat).

Nej, organisationsfrågorna är viktigare. Klimatet och politiken går före.

Men kollegor beskjuter varandra. Det är inte trevligt. Lögner, känsloutspel, förtal, mobbing. Alla borde ta paus från gilla-knapparna på Facebook (även biskopar) – den feges debattform och lojalitetsförklaring.

Det finns många exempel på en obehaglig utveckling som skenar.

Ett är konsekvenserna för en präst i Skåne som tog sig för att skriva en debattartikel om kyrkans identitet, så som prästen själv såg på saken. Artikeln var väl den mest positivt kommenterade i Kyrkans tidnings historia. En stor debatt startade och många tog till orda. Och det hade väl varit alldeles utmärkt om åsikter fått brytas mot varandra. Men någon stans på vägen blev identitetsdebatten för besvärande.

Det som sedan skedde torde så småningom utforskas, men några tog sig i alla fall för att gräva upp ”skit” om prästen från Skåne. Om prästen hade en poäng eller inte med det artikeln handlat om, var inte längre fokus. Nej, nu skulle det bevisas att prästen var engagerad i det onämnbara partiet och därför ovärdig som debattör, präst och människa. Samband mellan den enskilda prästen och en rad andra (och Breivik också givetvis) skulle uppfinnas så att prästen framstod som härförare för främlingsfientliga trupper som man menade härjade inom Svenska kyrkan. Och så att man kunde straffa ut även andra misshagliga på samma bräde så att säga.

Den delen av kretsen som agerade här aktiverade alla sina mediekontakter så skåneprästen pekades ut i riksmedierna som toppen på ett främlingsfientligt isberg. Prästens namn spreds över medievärlden. Fast bevisen på partibok i det onämnbara partiet framkom aldrig riktigt. Däremot andra bevis på närhet. Det må så vara eller inte. Det är inte poängen här.

Poängen är istället att det är oetiskt att låta en kollega och människa löpa gatlopp på det sättet. Det är oetiskt att iscensätta – för det var precis vad som skedde – ett drev mot en enskild person, som inte på något sätt är en makthavare i kyrkan eller i samhället. Rätt till privat livets helgd och åsiktsfrihet har faktiskt även den vars åsikter jag inte delar.

Kyrkans tidnings ledarsida var en del i drevet (en famös – och oväntat hätsk - ledare av Maria Küchen visade väl att botten var nådd), Aftonbladet hakade på och Svenska Dagbladets kultursida blev på något sätt förda bakom ljuset och publicerade en rent lögnaktig artikel om händelserna i kyrkan av etikern Susanne Wigorts Yngvesson. Elin Grelsson krokade på med en krönika i GP.

Det är ju inte så att nätverket är dolt för någon längre.

Nu är prästen i fråga omplacerad. Skälet tycks vara deltagandet i debatten. Och att gå i offentligt svaromål och bemöta det som påståtts har prästen inte fått göra.

Så är det. Kollegor emellan. Kretsen tycker möjligen att det är rättmätigt straff för skåneprästen, och ser sig ju själva som rättmätiga domare.

Nå, vad är det egentligen att orda om? En dysfunktionell organisation behöver man egentligen inte göra så mycket åt, för den snurrar sönder sig själv småningom.

Men under tiden spirar det annat. Kontaktytor breddes, nya riktningar stakas ut. Och de som tror att evangeliet aldrig kan gå förlorat då det inte är avhängigt organisationen fortsätter att tro just detta.

Annika Borg

Påsken närmar sig, den kristna kyrkans största och viktigaste högtid. Innerst och ytterst är det ju påskdramats händelser allt handlar om, dvs Jesu död på korset och hans uppståndelse på tredje dagen. Det är kristendomens grundfakta. Centrum. Kristi försoning och Kristi seger över döden. De dagarna detta hände i det heliga landet förändrade allt. Bokstavligen allt.

Varje gång vi firar nattvard i Svenska kyrkan minns vi liturgiskt dessa grundfakta. Vi förkunnar Herrens död och bekänner hans uppståndelse till dess han kommer åter i härlighet. Vi sjunger Agnus Dei, O Guds Lamm, som borttager världens synder. 

Men - hur gör man egentligen i Härnösands domkyrka? Sjunger man en annan sång där? Stiftsbiskopen Tuulikki Koivunen Bylund yttrade nämligen på Svenska Dagbladets Idag-sida häromdagen (28 mars) att hon själv ogärna talar om Jesus i offertermer. Ja, till och med:

Ju mindre offerlamm han är för oss, desto större källa till inspiration kan han vara!

Detta är naturligtvis uppseendeväckande, även utifrån det faktum att prästen Ulla Karlsson i Västerås stift till sist såg sig nödgad att sluta verka som präst sedan hon offentligt skrivit liknande saker. Men biskopen har kanske inte liknande planer? (Eftersom biskopen i samma SvD-artikel talar sig varm för "de maktlösas perspektiv" är det emellertid lite märkligt att hon inte ställde upp för sin maktlösa meningsfrände på verkstadsgolvet, komministern Ulla Karlsson, när debattens vågor gick som högst. Eller så är det inte märkligt alls. Det är helt enkelt så det brukar gå till.) 

Uppseendeväckande är Koivunen Bylunds yttrande dock först och främst rent teologiskt. Än en gång: vad sjunger man egentligen i stället för O Guds Lamm i Härnösands domkyrka? Lex orandi, lex credendi - som man ber, så tror man ju. I mässans klassiska ordning kan man knappast komma ifrån att Jesus är just offerlammet - det som offras för våra synder. Att detta är en obekväm lära även för andra biskopar än Koivunen Bylund är helt klart. Även biskop emeritus Martin Lind tar i en artikel i Svensk Kyrkotidning (6/2012) avstånd från klassisk kyrkolära om Kristi försoning. Han skriver:

Kristen försoning handlar inte om blod, offer eller juridiska utlåtanden vägda på guldvåg. --- Den kristna berättelsen om hur Gud sänder sin Son till jorden är då inte en skildring av människan inför rätta med en allvetande, allsmäktig Gud som domare. Den berättelsen har haft historisk betydelse men har sedan länge för många av oss mist sin lyskraft.

Vad är det då som enligt biskop Lind har "lyskraft"? Det är själva berättelsen:

För mig återstår då den berättelse som dramatiskt och poetiskt skildrar kampen mellan gott och ont. --- Denna berättelse återger en väg ut ur det svartaste mörkret.

Det viktiga i försoningen för kristenlivet är, menar biskopen,

en tillit till den stora berättelsen som jag fått del av och som gång på gång ger mig ny styrka.

Vad biskopen emellertid inte klargör är följande avgörande fråga: Är den stora berättelsen sann? Det vill säga: Har det som evangelierna berättar om verkligen hänt, på en bestämd plats i en bestämd tid? För Bibeln själv och för de första kristna är detta fundamentalt: Kristustron är grundad i historien. Det hände verkligen. "Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne", skriver aposteln Paulus (Rom 5:6). Och apostelns ord om uppståndelsen kan knappast missförstås heller: "Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder." (1 Kor 15:17).

Biskop Lind ger inget besked om han menar att "den stora berättelsen" är en berättelse som förmedlar frälsningsfakta. Eller om till äventyrs principiellt sett vilken berättelse som helst som "återger en väg ut ur det svartaste mörkret" kan duga att hämta styrka ur; i så fall kan ju både H C Andersen och bröderna Grimm stå till tjänst. Vi behöver väl inte vara bundna till en enda berättelse, det är väl torftigt? Men vad ska vi då ha kyrka och gudstjänst till? Biblioteket är kanske en lämpligare plats att samlas på.

För den som vill ha annat än sagor när det blir skarpt läge i livet, för den som tror att Paulus var något viktigt på spåren, så är fortfarande den sjungna bönen i mässan högaktuell och full av tröst: O Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss.

Christer Hugo

Det finns mycket att glädja sig åt i brevet från Svenska kyrkans biskopar om dopet, "Leva i dopet", som distribuerades till församlingarna strax före jul. (Möjligen kunde man, inom parentes sagt, till nästa gång anlita en annan firma som gör omslag och layout, så att man redan från omslaget får en vink om att det handlar om ett kristet tema och inte en självhjälpsbok bland andra.)

Men, som sagt, beträffande innehållet kan man konstatera flera glädjande saker. Biskoparna talar klarspråk om kyrkans dopuppdrag, om att "alternativa formuleringar" till dopformeln inte får användas, man är frimodig om dopet av spädbarn, anknyter belysande till det bibliska vittnesbördet och gör fruktbar användning av Luthers lilla och stora katekeser. Bibeln och bekännelsen bildar så en god resonansbotten för utläggningarna, vilket är befriande i sig. Och de debattörer som har lätt att blanda samman skapelse och frälsning - och de finns ju här och var i Svenska kyrkan - kan bland annat begrunda följande:

Det finns alltså ett nära samband mellan skapelsen och frälsningen, men de är inte identiska. Födelsen ger oss livet men ett liv som är hotat och slutar med döden. Dopet ger oss löftet om evigt liv.

Arvsyndsläran får en på det hela taget tänkvärd utläggning. Men en invändning får man ändå resa: Nog är syndens och den mänskliga ondskans problem större och allvarligare än "ett uttryck för den ena sidan av en grundläggande spänning i tillvaron". En "spänning" låter trots allt rätt beskedligt.

Biskoparna beskriver uppbyggligt och rätt dopet som ett uttryck för Guds förekommande nåd:

Det är centrum i evangeliet, enligt luthersk tradition, att vi inte kan återupprätta relationen till Gud av egen kraft, utan att det är Gud som rättfärdiggör oss. --- Vår synd skiljer oss från Gud, men Gud återupprättar relationen med oss. Det är också nåd att Guds kärlek inte sätter några gränser, att det inte finns något som kan hindra den.

En god evangelisk och stärkande förkunnelse. Men - och här dyker en problematik upp som kristen opinion uppmärksammat också i samband med nyutgåvan av Lilla katekesen - på vad vilar rättfärdiggörelsen? På vad vilar nåden och syndaförlåtelsen? I en dogmatisk skrift som denna hade det varit på sin plats att mera fullödigt behandla detta, särskilt som Kristi person och verk för många, även inom kyrkan, är en oklar läropunkt som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Nu är den enda formuleringen i den vägen i biskopsbrevet den här:

I dophandlingen i vatten i den treeniges namn synliggör vi att Jesus Kristus har undanröjt varje hinder för gemenskapen mellan Gud och oss. (Min understrykning.)

Synliggör, ja - till och med reellt överlämnar det som Jesus har gjort. Den saken kunde gott ägnats en eller ett par meningar till i anslutning till nåden och rättfärdiggörelsen. Anar man här samma laddning i försonings- och rättfärdiggörelseläran som kom till uttryck i Ulla Karlsson-affären förra året? Är det därför biskoparna är så försiktiga?

Än en gång, det finns mycket att vara glad över i biskopsbrevet. Visst kan man reta sig något på att det tydligen är självskrivet i kyrkliga texter nuförtiden att ge medelklassen ett tjuvnyp - den medelklass som dock snällt betalar sin kyrkoavgift. Men man hoppas tillsammans med biskoparna att det blir många och reflekterande samtal kring dopet i Svenska kyrkans församlingar framöver. Och gärna utifrån biskoparnas brev.

Christer Hugo

För den som vill ha en stunds uppbygglig läsning kan Den svenska kyrkohandboken rekommenderas. Där finns många bra och tänkvärda formuleringar när man funderar över Svenska kyrkans identitet och uppgift. Till exempel i ordningen för biskopsvigning. Inledningsordet till själva vigningen är laddat och högtidligt. Hör bara: 

En biskop skall... i allt han gör styrka Guds folk i kallelsen att tyda tidens tecken och vittna om Guds väldiga gärningar för allt skapat. --- En biskop skall i sitt ämbete leva som Kristi tjänare och vara en herde för Guds hjord.

Så kommer frågorna till ordinanden. Den andra frågan lyder:

Vill du stå fast i kyrkans tro, försvara den och tillse att Guds ord blir rent och klart förkunnat, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och att sakramenten blir rätt förvaltade?

Det är höga krav och höga anspråk det handlar om. Som väl är ligger även kyrkans biskopsuppdrag under nåden och förlåtelsen, annars skulle förstås ingen våga svara ja. (Samma sak gäller förvisso också prästämbetet.)

Men med detta sagt kan man likafullt undra en smula:

Det var debatt om en församlings anställning av en imam i våras. Ingen biskop trädde fram och uttalade sig.

Humanisterna har, ofta med skarpa argument, varit aktiva i debatten om religionens ställning och funktion i samhället i flera år. Ingen biskop träder fram och uttalar sig.

Biskopar har - inte minst av kristen opinion - kritiserats för sitt öppna stöd för Ship to Gaza. Ingen av dem har reagerat.

En präst i Västerås stift, Ulla Karlsson, väckte i våras uppseende när hon offentliggjorde sitt avståndstagande från klassiska centrala kristna teman som Kristi försoning och offerdöd. Ingen biskop har tagit till orda och gett villrådiga människor vägledning om hur dessa läror bör tolkas.

I religionsdialogens namn ges ofta intryck av att islam och kristendom till sin kärna egentligen är samma sak. Ingen nu aktiv biskop hörs av och hjälper oss "tyda tidens tecken". 

När något sådant efterfrågas brukar kyrkokansliet med förlängda ryggmärgen svara att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap. Men kan det evangelium vi tror på innehållsmässigt verkligen se ut nästan hur som helst? Det skulle vara intressant att höra en biskop säga något om det.

Christer Hugo