kristen opinion

Rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik rymmer så mycken tragedi, så mycket våld och död och mänskligt lidande och samtidigt en del bisarra medieinslag - som t ex måndagens presskonferens med åklagare och advokater. Den känsla som infinner sig inför alltihop är mest förstämning.

Men på Seglora smedja fortsätter man oförfärat att slå politiskt mynt av det hela. Det är obehagligt och osmakligt. Skribenten Mattias Irving kopplade på rättegångens första dag försåtligt samman i stort sett allt som inte är vänster med massmördaren under rubriken "Allt handlar inte om Breivik". Liberala, konservativa, marknadsekonomin - allt står enligt honom egentligen inför rätta i Oslo.

Denna till "mötesplats" maskerade propagandamaskin är alltså alla kyrkotillhöriga i Stockholms stift med och finansierar. Hur länge till? Är det inte nog snart?

Christer Hugo

I yttrandefrihetens namn ska nu ”främlingsfientliga” prästkandidater stoppas, skriver Maria Küchen och lovprisar kyrkans samtalsklimat. Vem som kan kallas ”främlingsfientlig” är dock som vanligt godtyckligt. För i sin argumentation drar Küchen även in religiöst motiverade kirurgiska ingrepp på små barn. Detta kan man ta del av i ledartexten – med ett för henne oväntat tonfall - i Kyrkans tidning. Att man försöker skrämma åsiktsmotståndare till tystnad genom att gång på gång associera dem med nazister, främlingsfientliga eller islamofober och anklaga dem för att ha samröre med massmördaren och terroristen Breivik får inte Küchen att nyansera sin bild av det av henne upplevda öppna debattklimatet. Men få personer utanför Nordkoreas ledarskikt uppfattar väl dagens debattklimat som gott (sådana formuleringar om diktaturfasoner är också återkommande från kollegor och kyrkligt engagerade som kontaktar oss). Många ser istället hur ett fåtal personer i ett politiskt maktnätverk styr samtalet. De ekonomiska lojaliteterna och förbindelserna går i dagsläget inte att överblicka. De kommer inte med sakargument utan ägnar sig åt att misstänkliggöra oliktänkande och registrera deras påstådda politiska åsikter. Dessa misshagliga och feltyckande personer ska sedan göra offentlig avbön för sina påstådda främlingsfientliga avsikter, gärna dagligen. Det spelar ingen roll om det rör sig om Christer Sturmark eller undertecknade. Resultatet blir naturligtvis en massiv tystnad på många håll. Ett fåtal personer vågar gå ut i debatten. Det personliga risktagandet är mycket stort. Stämpeln som främlingsfientlig är skrämmande. Ett antal personer uttalar sig inte i alls, men klickar på ”gilla” varje gång någon av de tongivande personerna med rätt åsikter lägger ut dessa på Facebook.

Maria Küchen skriver också om självutnämnda ”talesmän” för omskurna män. Några av dem som skrev under uppropet mot omskärelse av småpojkar är själva just omskurna män. Så vem företräder Maria Küchen? Vem talar hon för? Och hur kommer det sig att flera av de mest intensiva företrädarna för stympning (stympning är den term barnläkare använder) av pojkar är kvinnor? Är det inte oroväckande att barnläkare står mot teologer i frågan om barns kroppsliga integritet? Och att det är kvinnor som är de främsta förkämparna för patriarkala sedvänjor som inkräktar på barns kroppsliga integritet?

Hon påstår även felaktigt och felunderättad att artikeln av Christer Sturmark hon citerar ur handlade om ”sverigedemokrater och omskärelse av pojkar”, när den handlade om Anna Karin Hammars skrivelse till domkapitlet. ”Inkvisition” är väl Christer Sturmark inte heller vare sig den förste eller den siste som kallat kyrkans debattklimat.
Nu är det alltså dags för nya åsiktsregistreringar av prästkandidater. Kvinnliga präster, samkönade äktenskap, icke-medicinskt motiverade ingrepp på barn – listan blir lång och allt spretigare när det gäller vad en blivande präst måste hålla för heligt. Men att få detta till åsiktsfrihet och öppen debatt, det är faktiskt inte längre möjligt. Låt oss kalla det för vad det verkligen är: åsiktsregistrering, kontroll och politisering. Att Maria Küchen försöker skrubba rent olika personers osnygga metoder hjälper dock föga. Den ena sidan har fört en tydlig sakdebatt om ett ingrepp på barn, den andra har ägnat sig åt personangrepp och misskrediteringar. Det går inte att göra ogjort. Vi två tar fullt ansvar för vårt ställningstagande vad gäller dessa ingrepp på barn och för varje ord vi skrivit i debatten. Att man nu ska få månader av personangrepp att se ut som öppen debatt och ett uttryck för yttrandefrihetens ”prydno” visar väl om något på ett totalt haveri.

Johanna Andersson och Annika Borg 

Under rubriken ”Det hoppas vi av nästa år” låter nu Kyrkans Tidning sina ledarskribenter blicka framåt. Det hela blir en något förvirrande läsning eftersom de flesta i huvudsak ägnar sig åt att sammanfatta året 2011. Men både tillbakablickarna och framåskådandet visar sig vara lika svartsynt som förutsägbart. Efter genomläsningen kommer jag mest av allt att tänka på Krösamaja. Att de dystra återblickarna helt dominerar över framtidshoppet är tydligt.

Några andra övergripande reflektioner kan också göras. En är att massmorden i Oslo/Utöya spelar en central roll bland kristna svenska ledarskribenter, större än både den arabiska våren och den ekonomiska krisen. Klimathot, den kyrkliga identitetskrisen och ett hårdnande samhälle är andra återkommande teman.

Anders Ahlberg skriver om "massmördaren Anders Breiviks terrorattack", trots att Breivik fortfarande är diagnostiserad som psykiskt sjuk. Tills Breivik är förklarad tillräknelig bör man väl, inte minst på en kristen tidnings ledarredaktion, vara varsam med denna typ av omdömen om en sjuk människa som lever instängd i sin egen föreställningsvärld? 

"Vi måste inse att jorden kan gå under", skriver Britta Häll, under vad som måste anses vara den mest dystopiska rubriken. Det handlar om misslyckade klimatmöten, spänningar mellan religion och politik, och vapenhandel. Häll kommenterar också Breivik och dessutom kristendomens roll i denna tragedi. Jag minns hur det under ett skede i höstas, när nyhetsredaktionerna började vara i behov av nya vinklar på tragedin, drogs stora växlar på att Breivik var kristen och frimurare och småföretagare. Jag undrar vad dessa ”guilt by association-övningar” förväntas tillföra förståelsen av det som hänt.

Lennart Koskinen anslår en betydligt mer sorglös ton, särskilt när det gäller Svenska kyrkan och ekonomin. ”Vi är ingen förening enbart till för den krympande skaran betalande medlemmar", konstaterar han. Det är svårt att förstå varför han uttrycker sig så raljant om dem som solidariskt är med och ekonomiskt möjliggör kyrkans verksamhet. Vad menar Koskinen att Svenska kyrkan ska göra när denna ”förenings” skara krympt tillräckligt mycket?  Sedan påpekar han, inte utan rätt, att det är mer gnäll än glädje i kyrkan. Till sist landar också han i klimathotet.

Maria Küchen skriver om diakonernas ställningstagande i samhällsdebatten, inte minst rörande sjukförsäkringspolitiken. Var det ett ställningstagande som kyrkan inte borde göra, frågar hon sig och svarar själv: "Ja, om man frågade representanter för alliansen och vissa sekulära samhällsdebattörer." Vilka återstår då i detta goda ställningstagande, sedan Küchen räknat bort de ovärdiga? Ja, det blir väl socialdemokrater, vänsterpartister…….? Kanske är det inte så konstigt att en viss kritik för politisering följt på denna debatt.

Hannah Kroksson skriver också om Utöya, denna gång ur ett ungdomsperspektiv som är färgat av stor rädsla för att fler ska utsättas för hot och våld. Hon skildrar denna oro på ett sätt som berör mig som läsare. Sedan skriver Kroksson mer om ungdomsperspektiv, mer om klimat och om antirasistisk projektledningsutbildning och mer om ungdomsperspektiv och det hela blir till sist en smula internt.

Anna Sophia Bonde är, inte oväntat, den ledarskribent som tydligast skriver om Gud och kyrkan och sätter in kyrkan i ett historiskt sammanhang. Detta faktum säger något om samtidens inomkyrkliga debatt, något som nog är ganska oroande. ”Tänk om det faktiskt – på fullt allvar! – är sådana otidsenliga saker som omvändelse, lydnad och stillhet inför Herren, som är vår räddning”, frågar hon. Bonde är också den enda som använder ordet ”konjunkturkänslig”, vilket känns välgörande bland alla klimatbetraktelser. Inte för det är något fel på klimatengagemang, naturligtvis inte. Men det kanske finns andra som är bättre skickade att göra detta? Om kyrkan kan förmå en bråkdel av sina sju miljoner medlemmar att klimatengagera sig - dessa må sedan vara krympande och betalande eller se sig som föreningsmedlemmar – så får detta ett större genomslag än aldrig så många klimatmötesklagomål från missmodiga ledarskribenter.

Helle Klein är, slutligen, den som flest gånger återkommer till Breivik. Han "må vara en sjuk människa men hans idévärld hör hemma i den antimuslimska rörelse som tyvärr drar som en löp­eld genom dagens Europa och blir till politik i regeringar och parlament." Ytterligare exempel på sin förenklade världsbild uppvisar Klein när hon skriver att debatten om kyrkans identitet under 2011: "visar att kampen återigen står mellan dem som vill göra ”det kristna” till ett murbyggeri mot andra och dem som ser att inkarnationens kyrka i alla lägen måste stå upp för Människovärdet och anser att identitet skapas i mötet med andra." Som vanligt är det de som tycker som Klein som är goda medan vi andra är onda. Så enkelt är det. Ibland frågar man sig med oro hur det står till i den svenska religionsdialogen när de som ägnar sig åt denna dialog har så synnerligen svårt att samtala med människor som inte tycker precis som de själva. Lustigt i sammanhanget är stavningen av Människovärde med stort M, konsekvent. Den typen av privata markeringar av värdeord har jag inte sett sedan jag fick anonyma pamfletter hemskickade från olika kvinnoprästmotståndare. Det var på den tiden dessa skrev på skrivmaskiner, alltid med trötta färgband. Apropå tillbakablickar.

Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan

AV JOHANNA ANDERSSON

Så visar det sig nu att attentatsmannen från Oslo/Utöya var psykiskt sjuk när han begick sina gärningar. Så sjuk att han inte kan komma ifråga för fängelsestraff. Detta faktum borde föranleda en del självkritisk reflektion hos de kristna debattörer som under månader använt denna tragedi - periodvis dagligen - för att underblåsa oron för högerextremism och islamofobi i samhällsdebatten. På samma gång som dessa debattörer försökt framhålla att terrordåden den 11 september inte hade något med islam att göra, har samma debattörer försökt påvisa så starka kopplingar som möjligt mellan dåden på Utöya och kristendom. Jag vet inte hur många inlägg jag läst som inletts med orden "efter terrordåden på Utöya" och som sedan använt dåden för att motivera behovet av ökade insatser mot islamofobi och främlingsfientlighet och till sist upprört framhållit att Breivik ska betraktas som en kristen högerterrorist och inte bortförklaras som en enskild galning.
I själva verket handlar det alltså om en svårt sjuk person som nu borde slippa fortsatt utnyttjande av olika religionspolitiska aktörer. Att betona att en våldsman är psykiskt sjuk anses vanligen vara olämpligt då det kan skapa ogrundade negativa föreställningar och rädslor för människor med psykisk ohälsa. Därför brukar våldshändelser där sjukdom är inblandad tonas ner och snabbt mötas av statistik som visar hur många fler brott som begås av friska människor och att de flesta psykiskt sjuka människor aldrig utgör en fara för någon annan. Så hur gör man nu? En kristen högerterrorist var användbar i en rad olika sammanhang, men vad gör man när han visade sig vara sjuk? Den fortsatta debatten ska bli intressant att följa. Tragedins omfattning påverkas inte, möjligen blir den större.

Teol kand och fil kand Johanna Andersson är skribent och präst i Svenska kyrkan

Ska vi alls ta del av den bild av sig själv massmördaren vill skapa? I medierna ropas just nu på två olika saker: att man inte ska ge Behring Breivik uppmärksamhet på hans egna villkor (detta sa exempelvis medieforskaren Ester Pollack i Studio Ett på måndagen) och att alla kristna har ett medansvar för hans idéer (exempelvis debattörer på Newsmill).

Den bild medierna själva skapar är den av en kristen högerextrem fundamentalist på korståg mot islam. En galning, en förvriden människa. Vi kanske ska låta det stanna med det? Eller också synar man några av de begreppen lite närmare. Om nu kristendomen är iblandad, vill jag veta hur den ställts i våldets tjänst.

Massmördaren Anders Behring Breivik har inte mycket till övers för den protestantiska kyrkan. Han liknar den vid ett minimalistiskt köpcenter där kvinnor ordineras till präster, homosexualitet bejakas, preventivmedel och abort tillåts: Fanatical egalitarianism, gender inclusivity and pacifism wasn´t the original texts in the original Bible, its is a modern, feminist and cultural relativist concept born from the Marxist revolution, sammanfattar han i Manifest 2083.

Behring Breivik önskar sig en Crusader Pope, en Vatikan som reser sig och inte kompromissar. Denne "rättfärdige" och "starke" påve ska utgöra det nya fundamentet för en kristen kyrka som kulturellt och andligt ska förena Europa. Kyrkan ska ena genom sina ritualer och ceremonier. Den urvattnade kyrka (både den protestantiska och den romersk-katolska) han ser idag, kallar han "självmordsbenägen".

Den nya katolska kyrkan (här tänker han antagligen katolsk i meningen allomfattande) ska inte utgöra grund för en teokrati. Europa ska i huvudsak vara sekulärt, men med kyrkan som den enande andliga och kulturella kraften.

På andra ställen talar han om att religiöst våld motsäger kristendomens grunder och att kristna tolkar skriften utifrån Kristus, fridsfursten. Denna ljusa bild kontrasterar han mot islam: "religiöst våld är inskrivet i islams DNA" och Koranen tolkas utifrån Muhammed, som Behring Breivik kallar "krigsherre".

Annika Borg