kristen opinion

Kristnas situation är utsatt på många håll i världen. kristen opinion har tidigare skrivit om Irshad Manji (länk HÄR läs också Kyrkans tidning HÄR), muslimsk reformator, författare och universitetslärare och en av de intressanta rösterna inom islam. 

Nyligen engaggerade sig Irshad Manji i kampen för att synliggöra de hot och det våld kristna utsätts för i Pakistan. Tillsammans med olika kristna grupper och imamen Tarj Hagrey uppmanar hon Pakistan att avskaffa blasfemilagen och ta itu med förföljelsen och diskrimineringen av kristna (läs mer HÄR). Hon menar att muslimska religiösa ledare i världen inte tillräckligt fördömer förföljelsen av kristna.

Det reformprogram Manji utarbetet för islam i sina böcker har väckt starka känslor hos vissa muslimer. Men nyligen skrev holländska muslimska studenter att muslimer borde "embrace Irshad Manji". Manji har tidigare blivit hotad i bland annat Holland, så studenternas uppmaning är ett viktigt steg för fredlig dialog och respekt.

Manjis bok "The trouble with Islam", där hon skriver om behovet av reformer, finns på svenska. Boken "Allah, Liberty and love" kommer på svenska senare i år.

kristen opinion väntar fortfarande på mer kyrkligt intresse för Irshad Manji. Kanske har hon ett och annat att lära Svenska kyrkan när det gäller religionsdialog?

Annika Borg

När man tar del av referaten från det seminarium om religionskritik som hölls på Teologiska högskolan i Stockholm i måndags, slås man av det kraftiga språkbruk som används om den ganska hovsamma debatt som förs i västerlandet angående olika religiösa bruk.

Det är - om man säger så - skönt att Teologiska högskolan ligger i Bromma och inte i Förenade Arabemiraten. Där är det nämligen annat som gäller. Där finns helt enkelt ingen debatt. Den "jakobinska" staten - som författaren och journalisten Göran Rosenberg bl a associerar till det moderna, demokratiska Frankrike - finns där fullt utbildad. Fast i islamisk tappning. Likriktning, censur, repression. Så till den grad att fotbollsklubben Real Madrid i feg anpasslighet tagit bort korset från kronan i sin logga i samband med bygget av en temapark i emiraten. Man vill undvika "missförstånd". FC Barcelona har redan tidigare avlägsnat korset från sitt varumärke på varor som säljs i Mellanöstern.

Samtidigt i Sverige, långt från Förenade Arabemiraten, kan en kvinnlig präst i Svenska kyrkan klä sig i heltäckande kläder, för att umgås med muslimska manliga företrädare i dialogens namn. Och på THS talar man i all oskuldsfullhet om religionsfriheten som om den vore hotad i vårt land.

Christer Hugo

Blommigt och fluffigt skrev kyrkoherde Hans Ulfvebrand, Sofia församling, och Sven Esplund, 1 vice ordf i stiftsstyrelsen i Stockholms stift, i Kyrkans Tidnings nätupplaga den 7 mars. Ämnet var Seglora smedja. I artikeln fanns de "rätta" formuleringar som vi inte minst under det gångna året fått god övning i att känna igen som shibbolet (se Domarboken 12). Det talas om vikten att "förstå och bemöta medmänniskor", även sådan som lockats av "extremistiska tankegångar". Det varnas för de "enkla lösningarna". Härvidlag förväntas Seglora vara en spjutspets:

Därför behövs också i kyrkans närhet aktörer som ständigt kan uppmärksamma och problematisera extremismen, de snabba lösningarnas väg. ---

Vi vill därför uttrycka vår övertygelse att uppgiften att värna det mänskliga är central för alla som lever och verkar i kyrkan och i det svenska samhället. Att övervinna misstänksamhetens främlingskap och uppresandet av nya barriärer mellan trosuppfattningar och samhällsgrupper, detta är vårt gemensamma ansvar: Se människan.

Skiljelinjen är klar mellan de koncilianta och fredsälskande respektive de rabiata och barriärbyggnade. Välkommen till Segloras fridsrike!

Men så kommer en ny dag. Vi skriver den 8 mars, internationella kvinnodagen. Då kan man läsa en artikel av frilansjournalisten Helena Hägglund om kvinnodagens hjältar på Segloras hemsida. Ulfvebrand/Esplunds blommor har vissnat. Fram träder ett mera naket språkbruk. Ett nyckelord i hennes text är - "förgöra". Det förekommer fyra gånger på tre rader, exempelvis så här:

Vi förgör patriarkatet genom motstånd mot auktoriteter.

Hur blev det nu med barriärerna och att "mänskliggöra den Andre"? Hägglund:

Är vi överens om att förtryck mot kvinnor inte kan accepteras, då ställer vi oss bredvid vår niqabbärande syster, tar en sten och kastar mot militären. Då går vi alla till politikerns födelsedagsfest och ger honom fingret.

De snabba lösningarnas väg var det, ja. Skulle man vara för eller mot den? Hur står det till med dialogen i praktiken?

Christer Hugo

Carina Cummings, präst i Växjö Maria församling, brinner för att utveckla religionsdialogen i Växjö,

kan man läsa på stiftssidan i Kyrkans Tidning nr 50/2011. Därför berättar hon om "Abrahams barns julkrubba" för intresserade skolklasser. Vad är då "Abrahams barns julkrubba"? frågar sig den undrande. Jo, den

ser ut nästan som den brukar, men det finns ett par saker som inte brukar finnas där. En dadelpalm och ett litet vattenfall.

Enligt Koranen födde Maria sin son under en dadelpalm och Gud såg till att hon hade dadlar att äta och vatten att dricka.

- Muslimer tror inte att Jesus är Guds son, utan en stor profet. Det är okej att tro på olika saker, säger Carina Cummings till barnen.

Men vänta nu. Hur blev det med sanningsfrågan här? Både Bibeln och Koranen kan näppeligen ha rätt: antingen föddes Jesus som evangelisten Lukas berättar det eller så föddes han under en dadelpalm som Koranen säger. I vilket fall som helst kan det knappast vara prästen Carina Cummings uppgift att berätta Koranens version för barnen. Om vem Jesus är säger Cummings dessutom att "det är okej att tro på olika saker". Jovisst, det är klart. I vårt samhälle finns mängder med trosuppfattningar, och det är förvisso helt okej. Inget konstigt med det.

Men kyrkan - och därmed prästen Carina - kan knappast med bibehållen integritet göra detta förhållande till ett slags smörgåsbordsteologi. Kyrkans bekännelse är att Jesus är Guds Son. Där skiljer vi oss från islam, judendom, buddhism och ateistiska åskådningar. Och det är ingen liten skillnad. Det är kyrkans bekännelse vi ska bekänna, vid krubbvisningar och i alla andra sammanhang, i såväl invandrartäta som icke invandrartäta områden. Det är liksom vårt uppdrag. Att inte göra det är inte okej.

Christer Hugo

Den kristna tidningen Världen idag publicerar idag en artikel som skapar en del huvudbry hos kristen opinion. Stiftsadjunkten för interreligiösa frågor i Göteborgs stift, Marika Palmdahl, berättar att hon för några år sedan blev kallad, eller inbjuden som det stod, till Säpo. Säpo har genom åren försökt att bygga upp förtroendet hos olika religiösa grupper i Göteborgsområdet och skapa kontaktytor. Säpo sökte Palmdahl för att få hjälp. Men hon upplevde det inte särskilt trevligt hos Säpo och sade nej till att ha någon kontakt med dem. Det skulle skada det förtroende hon byggt upp hos de muslimska grupperna, menar Palmdahl. Hon är också kritisk till att Säpo alltid pekar ut muslimska grupper. Vi får inte tappa första artikeln i skapelseteologin, menar Marika Palmdahl: att alla människor är lika mycket värde och älskade av Gud. Hon talar hellre om vittnesbörd än om evangelisation, man vittnar om sin egen upplevelse av Gud utan att avgöra vem som har rätt.

kristen opinion delar uppfattningen att förtroenden är färskvara och viktiga att förvalta på bästa sätt. Men sedan hopar sig frågetecknen kring vad Palmdahl egentligen gjort och menar. Är det inte viktigt att Säpo skapar kontaktytor med olika grupper (och nej, det är inte enbart muslimer man har i fokus)? Kan det inte i själva verket vara så att Palmdahl här istället skulle kunna hjälpa till att minska misstänksamheten mot polisen i ett demokratiskt samhälle med vårt rättsväsende? Det skulle vara ett bra bidrag från kyrkans sida, då människor från andra delar av världen kan ha fruktansvärda erfarenheter av polisen. Den misstänksamheten ska väl inte kyrkliga företrädare ge näring, utan visa på hur vårt samhälle fungerar? (Självklart har även poliser och Säpo gjort övertramp, men generellt bör vi väl kunna vara överens om att vi har ett hyfsat pålitligt rättssystem?) Är inte det här egentligen en ganska stor fråga, om hur kyrkliga företrädare bör handla när man får en sådan här förfrågan? Är misstänksamhet och insinuationer om dolda agendor hos Säpo verkligen en ansvarsfull medborgerlig handling? Ingenstans i artikelns står det hur den grupp Säpo ville skapa förtroendefull kontakt med själva uppfattade situationen. Det verkar som Marika Palmdahl utifrån sin känsla bestämde sig för hur de ha skulle uppfattat det. Eller fick de föra sin egen talan?

Artikeln visar också återigen hur religionsdialogproffsen tonar ned sin egen tro. kristen opinion tror inte att religiösa företrädare för andra skilda religioner - eller ens inom andra delar av kristenheten än Svenska kyrkan - är lika benägna att säga att man "vittnar om sina egna upplevelser Gud, utan att avgöra vad som är rätt." Den diskussionen har vi fört flera gånger här på bloggen. Utan att gå in i den igen, kan vi ändå inte underlåta att påpeka att det i första trosartikeln inte riktigt står som Palmdahl uttrycker sig.

Hur ska man tänka kring agerandet vad gäller Säpo och kyrkan? Läs artikeln HÄR och bedöm själva. Kommentera gärna på bloggen.

Annika Borg 

"Mötet med den Andre" var temat på en konferens i Sofia kyrka i Stockholm härförleden, arrangerad av bl a tankesmedjan Seglora smedja. Professorn i missionsvetenskap i Uppsala Kajsa Ahlstrand - som kristen opinion också skrev om den 21 oktober - talade där om hur vi ska se på missionsbefallningen i förhållande till andra religioner. Segloras skribent Mattias Irving har refererat föreläsningen på tankesmedjans hemsida. Professor Ahlstrand menade, enligt referatet, bl a att man inte kan

isolera missionsbudskapet till en enda text (dvs Matt 28:19f, min anmärkning). När många texter läggs bredvid varandra får vi en annan bild av vad mission kan vara.

Härvid hänvisade Ahlstrand till ett antal andra texter med Jesusord - texter som alla har det gemensamt att de mycket väl låter sig förena med en "traditionell" syn på kyrkans missionsuppdrag: till exempel Jesu predikan i Nasarets synagoga, där han säger att han har kommit för att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda (Luk 4:18) och utsändningen av lärjungarna i Johannesevangeliet, där Jesus säger: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." (Joh 20:21). Att gå med frid avser i det bibliska sammanhanget inte ett allmänt tal om fred, utan att gå med bud om Guds frid - den som övergår allt förstånd. Det vill säga att förkunna evangeliet och göra människor till lärjungar.

I Kajsa Ahlstrands missionstanke är emellertid inget givet. Det andliga uppdraget överskuggas effektivt av att

bygga sådana samhällen där alla känner trygghet och rättvisa.

Och det finns ju egentligen, enligt missionsprofessorn, inget specifikt, avgränsat evangelium att förkunna, eftersom det är hur andligheten yttrar sig i samhällsfrågor och miljöfrågor som är det avgörande. Det vill säga, man ska vara "left, soft and green". Religionsgränserna är i sig otydliga och skiftande.

Man måste vara medveten om att det vi kallar för religioner, de gränser vi drar, ibland är dragna på ganska lösa och provisoriska grunder. Man skulle kunna dra gränserna på helt andra sätt. Det finns inget som är givet i vilka som är "vi" och vilka som är de "Andra".

Detta är givetvis en fullkomligt ohållbar inställning för den som på något sätt vill ta det traderade evangeliet på allvar - och med "evangeliet" menar kristen opinion i detta fall hela den kristna läran (se Konkordieformeln, Solida Declaratio, Svenska kyrkans bekännelseskrifter sid 598).

För en kristen finns ett givet "vi": vi i kyrkan hör till Kristus. Och med budskapet om honom ska "vi" möta, inte "den Andre", men vår medmänniska.Vår nästa.

Christer Hugo

Hur viktigt det är med respekt för egen och andras tro i samtalen mellan olika religiösa företrädare belyses av något som nyligen hände i Italien. Inför ett interreligiöst möte i Assisi skrev kardinal Kurt Koch att korset raderar alla hämndbegär och reser sig som en evig och universell Yom Kippur (den judiska försoningsdagen). Riccardo Di Segni, rabbin i Rom, blev inte så glad och betackade sig för denna kristna, allomfattande tolkningen av den judiska högtiden. Di Segni menade att kristna får tolka det så om de vill, men inte lägga sitt eget raster över judendomen.

I den debatt som följt på meningsutbytet har man lyft upp att det ändå är positivt att dialog mellan den romersk-katolska kyrkan och företrädare för judendomen pågår. Men också pekat på hur viktigt det är att se skillnader. Vår tro är inte EN.

Lärdomarna från Italien behövs även i svenska sammanhang, anser kristen opinion. Varken Yom Kippur eller Eid al-Fitr är kristna högtider. Har någon frågat vad muslimer (och inte då enbart de man råkar känna) egentligen tyckte om att deras Eid al-Fitr blev en multireligiös högtid i Seglora smedjas tolkning, t.ex?

 Annika Borg