kristen opinion

Anakronismer är skojiga. Inte minst detta att låta flydda tiders teologer låta som om de kunde varit en modern domprost i Visby. Den som verkligen är detta, dvs domprost just nu i Visby, tar på sin blogg den 27 april reformatorn Olaus Petri till hjälp i sin strävan att förringa det skrivna och talade ordet i kyrkans arbete. Uppenbarligen har domprost Hermansson fått kritik inte enbart från kristen opinion. Det länder gutarna till heder.

Den som något besvärar sig med att gå till Olaus Petris skrifter ska mycket snart finna att reformatorn är långt ifrån Hermanssons teologiska program, det som går ut på att nedvärdera "orden" till förmån för "konsten, filmen, dansen och musiken". Det är nämligen de senare som bättre förmår förmedla mysteriet, menar domprosten: "Med andra språk kan vi nå långt bortom orden. Med en rikare variation i kyrkorummet kan det transcendenta och andliga få en större plats i kyrkans liv." (kristen opinions kursivering.) Olaus Petris livsverk, däremot, gällde ju verkligen orden som förmedlar Ordet. Bibelöversättning, gudstjänstordningar, predikningar - syftet var att på ett för människor begripligt sätt förkunna evangeliet. Att förminska betydelsen av ordet och sakramenten är naturligtvis tvärtemot Olaus Petris intentioner.

Hermansson citerar ur företalet till skådespelet Tobie commedia, ett bibeldrama som Olaus Petri utgav 1550. Bibeldramer var vanliga under reformationstiden och ansågs som goda hjälpmedel för att uppfostra ungdomen sedligt och religiöst. Det är ett annat forum än kyrkans predikstol det handlar om här. Och precis som på Olaus' tid är det även idag självklart att skådespel, musik, dikter, visor osv också kan ha evangeliskt innehåll, kan förmedla tro, hopp och kärlek, ge insikter och nå på djupet. Liksom konst och film och andra uttryck. Men om kyrkan ska vara trogen sitt uppdrag kan ingenting ersätta förkunnelsen av ordet och utdelandet av sakramenten. Ingenting. Orden som överräcker Ordet är omistliga. Och därför även värda en viss respekt.

Detta anar tydligen en anonym gotländsk insändarskribent. Men inte domprosten i Visby.

Christer Hugo

Det är lite som om Volvo hela tiden skulle säga hur less människor börjar bli på bilar, men i årtionden har vi i Svenska kyrkan tjatat om hur ordtrötta människor är. Till sist tröttnar man också på de orden. Domprosten i Visby Mats Hermansson upprepar dem nu på sin blogg, apropå att man i lördags visade film i S:ta Maria domkyrka. Det ser domprosten som smått revolutionerande, för i "ordtrötthetens tid är det kyrkans uppgift att söka kompletterande språk - som vi människor kan tolka vårt liv och vår (sic) erfarenheter i".

Nu är Hermansson inte först med att visa film i kyrkliga sammanhang. Och uppfinningen i sig har ju vid det här laget över ett sekel på nacken. Men det ännu mer besvärande i vad han säger är den lättsinnighet inför det som är kyrkans själva ärende som kommer till uttryck. Det är ändå svårt att komma förbi att kyrkans uppdrag just är att genom orden förmedla Ordet. Slående är likaså anti-intellektualismen, som förvisso griper omkring sig i överallt kyrkans arbete. Alla är ju bevars teologer numera. Så magistralt deklarerar domprost Hermansson: "Anspråksfulla envägsdeklarationer från predikstolarna har haft sin tid."

Anspråksfulla? Tja, det går att hitta rätt ordentliga anspråk om man bläddrar lite i Nya testamentet. Bland alla orden.

Christer Hugo

En av Luthers mest geniala insatser som reformator och som doktor i den heliga Skrift är fokus på tolkningsnyckeln lag och evangelium i mötet med Bibeln. Lagens förkunnelse i Skriften är visserligen även den Guds ord, men lagen kan också erfaras - om än fördunklat - i samvetet. Lagen har en anknytningspunkt i hjärtat. Evangeliet däremot - syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull - måste komma till oss utifrån. Ingen människa kan tänka ut det själv. Det är Guds gåva, som tas emot i tro.

Lagen, vad Gud kräver, får inte blandas samman med evangeliet, vad Gud skänker. Luther säger i en nyårspredikan, lämpligt nog över Galaterbrevet 3:23-24: "Denna skillnad mellan lagen och evangeliet är höjden av kunskap i kristenheten. Varje person som antar eller berömmer sig av det kristna namnet borde känna och kunna redogöra för denna skillnad." Om lag och evangelium blandas samman, så är risken inte endast att lagens skärpa försvinner; risken är överhängande att man också mister evangeliet och den frihet det ger.

Men nog blandas det friskt i vår tid och i Svenska kyrkan. Förmågan att göra de rätta distinktionerna är det få som bryr sig om att öva. Det märks hela tiden. Som exempelvis i Visby-domprosten Mats Hermanssons blogg häromdagen (dvs 24 jan). Rubriken på inlägget är "Kyrka i försoningens tjänst". Det är vackert. Men så var det det där med lag och evangelium. Så här skriver Hermansson:

Gud räknar med människan som sin medarbetare. Så uppstår en synergieffekt. Synergi är grekiska och betyder att "hjälpa någon i arbetet". Detta är viktigt i den kristna försoningstanken - Gud och människa i samarbete gör försoning möjlig.

Vad menar domprosten? Försoningen i klassisk teologisk mening tillhör evangeliets område: Gud har i Kristus försonat världen med sig själv, och denna av Gud själv åstadkomna försoning förkunnas nu av kyrkan, för att människor ska ta emot den. Ordet synergi är dessutom mycket belastat: I den lutherska kyrkan klarade vi av den synergistiska striden på 1500-talet. Det kan man se i Konkordieformeln.

Kort sagt: att säga att Gud och människa samarbetar i försoningen går helt enkelt inte för sig. Det är att stjäla evangeliets tröst, den som försäkrar mig att frälsningen är Guds och inte min gärning.

Kanske menar emellertid Hermansson försoningen mellan människor? Men, inte är det evangeliets område, dvs det som är kyrkans unika "kompetens". Försoning mellan människor är möjligen frukten av att den som tror har tagit emot Kristi försoning. Men annars hör mellanmänskliga förhållanden till lagens domän. Att vi ska vara hyggliga mot varandra, kunna tala civiliserat om gemensamma problem, att missdådare blir straffade och goda gärningar uppmuntrade - det kan faktiskt både kristna, ateister, muslimer, judar, mormoner etc vara överens om. Det behöver vi ingen kyrka till. Inte sällan krånglar bara kyrkliga uttalanden och aktioner till det, eftersom kyrkliga aktivister har ovanan att, med viss darr på rösten, uttala sig självsäkert om komplicerade samhällsproblem, energisystem, miljöfrågor och invecklade internationella politiska konflikter osv som man har ytterst lite sakkunskap om.

Så - visst står kyrkan i försoningens tjänst. Men här gäller det att skilja mellan lag och evangelium, veta vad som är vad. Aposteln Paulus ger en, tycker kristen opinion, rätt bra sammanfattning av uppdraget: "Jag är alltså Kristi sändebud och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud." (2 Kor 5:20).

Christer Hugo

kristen opinion tog del av Visby-domprosten Mats Hermanssons "bön för en förnyad kyrka inför 2012". Den finns på hans blogg för den som är intresserad. Och domprosten har själv kommenterat den i Kyrkans Tidning.

Bön är ur ett perspektiv det enklaste av allt för en kristen, lika enkelt och okonstlat som barnets naturliga och kärleksfulla samtal med sina föräldrar. Hjärtats samtal. För Jesu Kristi skull kan vi säga: "Abba! Fader!" till den evige Guden. Orkar vi inte formulera något eget - och så kan det ju vara ibland - finns dessutom alltid Fader vår, den bön som Jesus själv har lärt oss. Enkla och trygga och djupa ord.

Ur ett annat perspektiv, det vill säga när vi ska försöka formulera oss, kan bön vara hur svårt som helst. kristen opinion har genomlidit många förnumstiga böner genom åren, kanske också bett en och annan. Böner som inte är så mycket bön som egen förkunnelse. Eller föreskrifter för Gud hur han ska tänka och göra. Nu drabbas vi av ännu en sådan bön i raden.

Kommer någon ihåg TV-serien Ville, Valle och Viktor? Den kunde ingen som var barn eller ungdom på 70-talet undgå. Ville och Valle var de snusförnuftiga, medan Viktor ställde de obekväma frågorna. Minnet av detta barnprogram kommer osökt till kristen opinion vid läsningen av domprost Hermanssons bön. Det är helt enkelt Ville och Valle som slår upp en sida i den moderniserade utgåvan av Farfars praktiska råd och säger på nutids-svenskkyrkiska: "... visa oss vägen till nya relationer som kan ge församlingens liv en tydligare prägel av samtidens frågeställningar".

Om man översätter från terapeutiskt-politiskt fikonspråk till vanlig svenska, vad betyder det egentligen?

Och så, på slutet: "låt mänsklighetens problem och frågor bli våra, så att vi kan tala tydligt och trovärdigt om befrielse".

Här måste Viktor reagera, fast han bara är en stackars förvirrad clowndocka: När upphörde mänsklighetens problem och frågor att vara "våra"? Är det inte just i de problem och frågor som är mänsklighetens (och därmed definitionsmässigt också "våra") som evangeliet alltid kommit som en befrielse? Är det inte inför alla synder, inför döden och djävulens våld som evangeliet om Kristus blir vad det alltid har varit - tydligt och trovärdigt?

I sin egen bön inför det nya året nöjer sig därför kristen opinion med själva slutklämmen på domprostens bön. Den håller faktiskt. Den är välkänd och beprövad. Den lyder: "Ske din vilja".

Christer Hugo