kristen opinion

Vid sidan om idrottsrörelsen är religionen ett av de mest könssegregerande sammanhang som finns idag. Men medan man kan ha viss förståelse för separerade dam- och herrklasser i kulstötning blir en del religiösa enkönade sammanhang tämligen svåra att förstå avsikten med. Varför träffas exempelvis kvinnor för att tala om matens betydelse i religiösa och kulturella sammanhang? Är inte män också traditionsbärare när det rör mat? Och om män inte är det, är det inte då än viktigare att bryta könssegregeringen och bjuda in dem att delta i samtalen? Man kan med oro undra vilka ytterligare frågor som ska avhandlas i könsuppdelade grupper.

En samling om mat, religion och tradition för kvinnor har arrangerats av Nordisk ekumenisk kvinnokommitté och Centrum för religionsdialog med deltagande kvinnor från judisk, kristen och muslimsk tradition. Vid samlingen har deltagarna enats kring ett slags upprop (länk: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=646992  Nyhetsbrev 4/2011) kring mat, som bl. a. rymmer följande punkter:

”I en värld där några svälter medan andra kastar stora delar av sin mat har vi en enkel önskan:

• Vi vill kunna handla och laga mat som ett uttryck för goda relationer med människor och natur.

• Vi vill inte ha mat som framställts med orättvisa förhållanden som förutsättning.

• Vi vill inte ha mat som odlas och produceras med hälsovådliga metoder och substanser.

• Vi vill handla rättvisemärkt, ekologiskt och klimatsmart.”

Inget att invända mot detta naturligtvis, om det inte vore för att en mycket viktig punkt saknas. Var finns djuren i detta upprop? Både etiskt och klimatmässigt är djurhållning och köttproduktion extremt kritiska och viktiga frågor. Plågsamma transporter, plågsamma slaktmetoder, omfattande penicillinkurer och ytterst begränsade möjligheter till ett naturligt beteende är bara några av de etiska problem som följer djurhållningen i stora delar av världen. Hur stora arealer som tas i anspråk för djurfoder och den klimatpåverkan detta medför är andra problem. Då blir det märkligt att församlade kvinnor inte ens i en bisats nämner detta.

”Alla våra traditioner värnar om livet, om god mat och glädje i samvaron kring maten”, står det i uppropet. Alla som omfattar essentialistiska uppfattningar om att kvinnor på ett särskilt sätt skulle värna det svaga och utlämnade lär i alla fall få sig en rejäl tankeställare: Djuret på tallriken bryr vi oss inte om. Vi vill ha god mat!

Johanna Andersson, präst

Bitte Assarmo är en debattör som ofta skriver om brännande frågor. På debattsajten Newsmill har hon nyligen publicerat två intressanta artiklar om feminism. Den första om att kvinnor nu lägger hela skulden på patriarkatet för att de opererat in farligt silikon i brösten (nå, att det var riktigt så hälsovådligt visste man vill inte, men att det inte var helt okomplicerat kan ju vem som helst läsa sig till. Läs HÄR.). Nu frånsäger man sig ansvar och glider helt in i offerrollen, någon menar också att det till och med att det kan vara radikalt och självständigt med silikon. Ibland passar det att vara ett oskyldigt offer och ibland ska man vara autonom således. 

Den andra artikeln handlar om att det fortfarande i vissa feministiska kretsar, som Fi, pågår ett osynliggörande av hederskulturer och hedersvåld (läs HÄR). Teorin eller ideologin måste så att säga vinna över verkliga människor och deras lidande. Och då blir det som bekant ofta fel. De man egentligen ömmar för när man av ideologiska skäl inte kan kalla saker vid dess rätta namn är de män (och kvinnor) som utövar patriarkal makt. Nu när det uppmärksammats att även pojkar och män lider i hederskulturen kanske det blir ändring på det? 

Kyrkan och teologin är inte undantagen från underligheter vad gäller feminism. Precis som inom mycket av feministisk teori är det till exempel nästan tabu att tala om moderskapet. Kvinnor och deras relationer till sina och andras barn är så kontroversiellt så att om man säger "kvinna/mamma" och "barn" i samma mening blir man genast rättad: "förälder, menar du". En teolog i Sverige som dock närmat sig och arbetat med frågor om moderskap, sårbarhet och beroende är Cristina Grenholm. Som metaforer för tro och människans gudsrelation är detta också intressanta utgångspunkter.

Att analysera könsuppfattnigar och värderingar kring kön är ett spännande fält, men detta får man alltså inte kombinera med att säga det förbjudna ordet moderskap. Nu tror ju inte jag att vi människor har så olika reaktioner inför till exempel ett nyfött barn (barnet i krubban och reaktionerna inför det är ju som bekant en utgångspunkt i kristendomen: tecknet människan kan ta till sig), men det innebär inte att man inte ska kunna få tala om det märkliga och det under det är att ha burit ett barn. Nej, alla kan inte (med stor smärta för många av dem), alla vill inte eller gör inte det. Men det behöver inte hindra att man utforskar om moderskapet (ja, knutet till kön, återigen en förbjuden tanke) kan vara något viktigt i en människas liv. En mycket intressant avhandling om relaterade frågor skrev för ett antal år sedan religionsfilosofen Kirsten Grönlien Zetterqvist ."Att vara kroppssubjekt" heter den och anbefalles varmt av kristen opinion.

Ett exempel på hur man distanserar sig från såväl andra människors lidande som andra människors viktiga erfarenheter stod att läsa på Centrum för Religionsdialogs Facebooksida för en tid sedan. Där spekulerades det hit och dit om hur mycket omskärelsen kunde svida eller göra ont på ett spädbarn och man verkade utgå ifrån att det hela skulle vara oproblematiskt för mödrar och fäder i kontexter där detta är vanligt. kristen opinion kan försäkra att alla, ALLA, föräldrar (vid sunda vätskor) reagerar när deras barn har ont. Oavsett bakgrund. Hur man kan distansera sig så och tro att andra är oberörda inför sina barn är svårbegripligt. Det är inte skärandet man firar.

Vi behöver antagligen tala mer om moderskapet i såväl kyrkan som i teologin. Och se där, man kan ha två tankar i huvudet samtidigt: jag är inte bara doktor, jag är mamma också. 

Annika Borg 

Just när man trodde att man skulle slippa fler romantiserade uppfattningar om slöjan från västerländska feminister, tar kristen opinion del av en intervju med regissören Johanna Garpe. Hon har regisserat Karmelitsystrarna av Francis Poulenc på Operan i Stockholm. Och, jodå, det går att få den också att handla om burkaförbudet i Frankrike. De kvinnor som trotsat lagen och burit heltäckande slöja har visat en sorts olydnad och provokation som Garpe gillar, får vi veta. Det är kvinnobefriande att göra självständiga val - som att bära burka. Det går inte att räkna hur många gånger man stöter på just detta tankefel bland kvinnor i västvärlden som aldrig själva varit i närheten av att få sina rättigheter beskurna. Burka är inte ett plagg man väljer som man väljer bikini. Det är istället en vulgärparallell med västerländsk valfrihet och individualism som ständigt florerar. Det finns inga religisöa/kulturella påbud som gör att en kvinna måste bära bikini eller högklackat i vår del av världen för att hon ska få gå ut - vilket är fallet med slöja och burka. I Jemen bränner kvinnorna burkorna i protest. I Tunisien är man orolig för den kommande utvecklingen i ett land där kvinnor haft  frihet i jämförelse med andra länder i arabvärlden (rent konstitutionella rättigheter, månggifte har varit förbjudet länge, och exempelvis förbud för huvudduk i skolan). Och i Stockholm koketterar kulturarbetare med att burka är revolution. (Eller som på Seglora smedja för en tid sedan: i solidaritet med burkabärarna i Frankrike ska man/vi anordna burkawalks.) kristen opinion tar sig för pannan.

Man kan vara kritisk mot de värderingar som ligger bakom kraven på att kvinnor ska skyla sina kroppar för att dölja den för mannens blick. Man kan vara kritisk mot den könskomplementära syn på könen som möjliggör detta tänkande (och som samma västerländska feminister avskyr i sin egen "kontext, men inte i "andras"således). Däremot behöver man inte anse att burkaförbud är den bästa vägen att gå. Men om man ska kritisera burkaförbudet kan man bemöda sig med att sätta sig in i exempelvis Frankrikes syn på den sekulära staten. Här på kristen opinion länkar vi bland annat till Caroline Fourest och Ni Putes Ni soumises för den som vill sätta sig in i den franska debatten. Man kan också ta del av tidigare ministern Fadela Amarats tankar för att se hur muslimska kvinnor kritiserar burka och sjal. Ergo: argumenten mot religiösa symboler och heltäckande kläder för kvinnor i Frankrike hämtas ur Franska revolutionens tänkande. Burka är således inte revolution. Motsatsen till vad Johanna Garpe tycks tro. Burkans intention och funktion strider mot kvinnors rättigheter, menar man i Frankrike. Därav förbudet. (Som man alltså inte behöver applådera för att man håller med Frankrike i analysen av burkan som religiöst/kulturellt fenomen, vill kristen opinion påpeka igen.)

Garpe ondgör sig också över hur självgoda vi är i Sverige när vi tror att vi är världsbäst på jämlikhet. Men det är vi väl? (Eller leder möjligen Island eller Norge?) Är det bättre i Jemen, Kongo, Iran, Elfenbenskusten, Pakistan, Aghanistan, menar Garpe? Ja, vad menar välmående priviligerade västerländska feminister egentligen?

Och vilket tolkningsutrymme ger vi de kvinnor med muslimsk bakgrund som flytt och hävdar sin muslimska identitet men inte skulle drömma att bära det plagg de flydde från - sjalen? Är inte de tillräckligt annorlunda för att få vara i fokus och få sina röster hörda? Uppenbarligen inte.

Läs hela intervjun i Kyrkans tidning (ligger tyvärr inte på nätet) och notera att reportern inte stället en enda kritisk fråga. kristen opinion är starkt kritisk till att muslimska kvinnor med sjal görs till exotiska religiösa kuttersmycken - och att den mycket speciella trosutövning som karmelitorden står för oproblematiskt framställs som revolution. 

Annika Borg 

Hur ofta hör vi talas om muslimsk feministteologi? Alltför sällan får denna del av den muslimska tolkningstraditionen utrymme. 

Islamologen och forskaren Amina Wadud är en av dem som arbetar med tolkningar av Koranen och haditherna ur "kvinnoperspektiv". I en kristen eller judisk kontext är motsvarigheten feministteologi.

Wadud menar att islams huvudkamp ska vara Gender Jihad (eller genus-jihad): Den kamp som syftar till rättvisa mellan könen. Hon menar att det är de patriarkala tolkningarna av Koranen och islam som är problemet, inte Koranen i sig. Resonemanget känns igen från judisk och kristen feministteologi: det är inte de heliga texterna eller religionen i sig som är problemet, utan tolkningarna. Om detta - alltså var man ska förlägga problemen - kan man självfallet olika uppfattningar. 

Amina Wadud lyfter också fram hur hon själv, som kvinna, svart och muslim, görs till "den andra" i nästan alla sammanhang där hon verkar: inom sin religion (kvinna), i sin samhälleliga amerikanska/kristna situation (muslim) och i sitt muslimska/arabiska sammanhang (svart). Något att reflektera över, anser kristen opinion. Wadud ledde en icke-könssegregerad fredagsbön i New York 2005. Resultatet? Hot. Men också hyllingar för detta konkreta uttryck för genus-jihad.

Amina Wadud, Ayan Hirsi Ali, Seyran Ates, Fatima Mernissi, Asma Barlas... 

Mer om de olika feministerna med muslimsk bakgrund vill vi läsa på kultursidor, höra om i nyhetssändningar och även ta del av i kyrkliga publikationer. 

Annika Borg