kristen opinion

Det är lite som om Volvo hela tiden skulle säga hur less människor börjar bli på bilar, men i årtionden har vi i Svenska kyrkan tjatat om hur ordtrötta människor är. Till sist tröttnar man också på de orden. Domprosten i Visby Mats Hermansson upprepar dem nu på sin blogg, apropå att man i lördags visade film i S:ta Maria domkyrka. Det ser domprosten som smått revolutionerande, för i "ordtrötthetens tid är det kyrkans uppgift att söka kompletterande språk - som vi människor kan tolka vårt liv och vår (sic) erfarenheter i".

Nu är Hermansson inte först med att visa film i kyrkliga sammanhang. Och uppfinningen i sig har ju vid det här laget över ett sekel på nacken. Men det ännu mer besvärande i vad han säger är den lättsinnighet inför det som är kyrkans själva ärende som kommer till uttryck. Det är ändå svårt att komma förbi att kyrkans uppdrag just är att genom orden förmedla Ordet. Slående är likaså anti-intellektualismen, som förvisso griper omkring sig i överallt kyrkans arbete. Alla är ju bevars teologer numera. Så magistralt deklarerar domprost Hermansson: "Anspråksfulla envägsdeklarationer från predikstolarna har haft sin tid."

Anspråksfulla? Tja, det går att hitta rätt ordentliga anspråk om man bläddrar lite i Nya testamentet. Bland alla orden.

Christer Hugo

I dagens SvD gör docenten och tidigare kyrkoherden i Rom H B Hammar ett utspel. Han menar att den ekonomiska förändring kyrkan står i och inför genom att antalet medlemmar sjunker kräver kraftåtgärder. Många kyrkor står tomma eller nästintill tomma eftersom svensken, generellt sett, inte ilar till gudstjänsten på söndagar. Däremot är kyrkan uppskattad för sina omsorgsinsatser, men för dem behövs inga kyrkobyggnader. Alltså: stäng, sälj, bygg om - eller spräng - kyrkorna, menar Hammar. (De av kulturarvsvärde undantagna givetvis.)

Värdet av artikeln är kanske inte så mycket det bombastiska förslaget som de underliggande frågorna: hur ser verkligheten ut och hur ska kyrkan möta den? I decennier har vi hört litanior om sjunkande medlemstal. Siffrorna stämmer förvisso, men vad har det skapat för inre kyrklig kultur att ständigt utmåla kyrkan som krympande och hotad? Nu är man ju där man trodde att man skulle vara och har ojat sig över det hela vägen dit. Det blir något självdestruktivt med detta förhållningssätt.

Sant är också, som Hammar skriver (och forskaren Jonas Bromander kommit fram till), att det som dominerar människors uppfattning om kyrkan är att den ska syssla med omsorg. Kyrkan har blivit en vårdcentral, slår H B Hammar fast. kristen opinion instämmer till viss del i den slutsatsen. Och kyrkan som vårdcentral genomsyrar även i mångt och mycket den egna självförståelsen. 

Nu är det självfallet så att en konsekvens av att ta det kristna budskapet på allvar är omsorgen om sin nästa. Men den teologiska och trosmässiga grunden för detta är just en grund. Den behöver leva och vårdas. kristen opinion ser, som våra läsare vet, stora brister vad gäller omsorgen om just detta.

Är kyrkan i första hand en socialpolitisk plattform och omsorgsaktör? En del skulle nog svara ja på den frågan. En analys av samtida kyrkligt språkbruk skulle ge vid handen att kyrkan ofta beskriver sig själv just så. Ett exempel är den frekventa användningen av de i samhället populära orden "den andre" (som varje gång de används faktiskt pekar ut andra som de andra, till skillnad från "oss" och "vi"). Vad hände med det mer inkluderande och kristna språkbruket "din/min/vår nästa"?

Kyrkans inre diskussioner har således länge präglats av oron över att "det är illa" och "det kommer att bli värre" vad gäller medlemmar och ekonomi. Man borde för länge sedan sett till att istället stärka sitt självförtroende och tro på sin unika kärnverksamhet: teologin i dess olika former.

Annika Borg 

kristen opinion har tidigare kommenterat gudstjänsten vid riksmötets öppnande ("Gudstjänst och riksmöte" 15/9). Efter de senaste dagarnas debatt i SvD vill vi ytterligare reflektera kring situationen (länkar till artiklarna i SvD finns i texten): 

Gudstjänsten vid riksmötets öppnande har återigen skapat konflikter. Det är bekymmersamt, eftersom själva syftet med att fira gudstjänst är att uttrycka gemenskap och en gemensam tro. Kristdemokrater, socialdemokrater, vänsterpartister och sverigedemokrater har vid olika tillfällen och av skilda skäl kritiserat såväl gudstjänstens utformning och innehåll som ifrågasatt dess existensberättigande.

Sedan några år tillbaka har Svenska kyrkan börjat alternera mellan en kristen högtid och en interreligiös. Det är en ny företeelse, om vilken man inte är överens vare sig bland politiker eller inom svensk kristenhet.

Det är alltså inte på det sätt som Mehmet Kaplan, Helena Koumi och Caroline Szyber skriver  att den interreligiösa gudstjänsten kan betecknas som tradition. Däremot vill de skapa en sådan, det är inte samma sak. Att Mehmet Kaplan, Helena Koumi och Caroline Szyber dessutom blandar in terrorattackerna i New York 2001 i sin argumentation för en mångreligiös gudstjänst i Sverige finner vi anmärkningsvärt. Likaså att Åke Bonnier och Jan-Olof Johansson använder terrorn i Norge i somras som förstärkning av sin uppfattning. Det är att exploatera våldet och distansera sig från terrorns verklighet och offer.

Givet gudstjänstens förändrade karaktär liksom det faktum att Svenska kyrkan inte längre är statskyrka kan man inte som Jimmie Åkesson argumentera genom att åberopa det kristna kulturarvet för att bibehålla högtiden.

Under årets gudstjänst läste en rabbin ur den hebreiska bibeln (som också ingår i den kristna bibeln) och en imam läste ur koranen. Svenska kyrkan stod som vanligt som värd för gudstjänsten. Man kan tycka att detta är enkelt och okontroversiellt.

Men några viktiga frågor reses ändå genom den återkommande kritiken av högtiden.

Vad gäller de interreligiösa inslagen kan man fundera över vilket historiskt, intellektuellt, själavårdsmässigt och teologiskt ansvar Svenska kyrkan tar när man i ord och handling manifesterar att skilda religioners tro egentligen är en och överger möjligheten att fira en kristen gudstjänst.

 Vi menar att det i själva verket är ett uttryck för sekularisering att man i en gudstjänst vid riksmötets öppnande helt bortser från människans behov av att få uttrycka sin unika tro.

Dessutom: om man nu alls ska ha en mångreligiös manifestation kan man inte utesluta någon ur mångfalden vid dessa interreligiösa högtider. Katoliker, buddhister, ortodoxa kristna, pingstvänner, bahai, hinduer, mormoner och New age-troende, för att nämna några grupper, tillhör alla det religiösa landskapet i Sverige. Man kan inte ta till brösttoner om de så kallade abrahamitiska religionernas företräde om man menar allvar med mångfald.

Och att man endast tycker sig kunna finna manliga företrädare för judendom, kristendom och islam vid dessa gudstjänster, borde ställa besvärliga frågor om representation till den grupp inom Svenska kyrkan som beslutar om detta. Det är uppseendeväckande att ingen politiker lyft just den frågan.

Svenska kyrkan är skild från staten. Gudstjänsten vid riksmötets öppnande har funnits av traditionsskäl. Inget av detta äger, som sagt, längre bärighet. Så, varför ska vi alls ha en gudstjänst? Svenska kyrkan har ju övergivit rollen att i detta sammanhang förvalta och stå fast förankrad i sitt specifika kristna kulturarv och dess uttrycksformer. Om gudstjänsten enbart är en manifestation för mångfald och öppenhet behöver den inte innehålla religiösa inslag och inte heller äga rum i en kyrka. En sådan manifestation behöver med andra ord inte vara en gudstjänst. Då vore det bättre att ha en utbyggd ceremoni kring det vi alla kan vara överens om: Sveriges författning, friheten och demokratin. Och låta var och en ombesörja det egna gudstjänstlivet efter sin egen tro eller sin egen livsåskådning.

När en gudstjänst återkommande, och från olika håll (SD är således enbart de senaste i raden av kritiker), blir ett hinder för samverkan behöver vi finna nya och andra former för att manifestera det gemensamma.

Christer Hugo  Annika Borg