kristen opinion

Humanisternas ordförande Christer Sturmark kommenterar i en debattartikel på Newsmill (länk HÄR och HÄR ) att domkapitlet i Stockholms stift, något oväntat, tycks se som sin uppgift att pröva yttrandefrihetsfrågor. Domkapitlet skriver:

”Domkapitlet gör bedömningen att det Helle Klein yttrat är inom ramen för hennes yttrandefrihet och att det inte står i strid med det hon avgivit i vigningslöften”

Att präster får uttala sig hur som helst om andra människor behöver inte domkapitlet fastslå. Det finns mer kvalificerade instanser som prövar detta. Men domkapitlet skulle kunnat föra ett resonemang om lämplighet och hur man önskar att präster ska agera i det offentliga samtalet.

Att domkapitlen helt har abdikerat från uppgiften att ge vägledning om önskvärd samtalston i den kyrkliga debatten är beklagligt. Den debatt vi nu har, där rasistanklagelser närmast rutinmässigt tillgrips mot meningsmotståndare, hade då kunnat se helt annorlunda ut. (Läs också Tant hu HÄR och Fjärde väggen HÄR)

Johanna Andersson

MISSA INTE att på Churchmill  skriver Bengt Olof Dike om att Svenska kyrkan behöver göra upp med sitt samröre med diktaturerna bakom järnridån. Missa inte heller Siewert Öholms artikel på Churchmill från tidigare i veckan om den kristna nyantisemitismen apropå studieförbundet Bildas utställning "Det håliga landet".

Domprost Åke Bonnier klargjorde på sin blogg härförleden vad som är kyrkans kärna och existensberättigande, nämligen Kristus och hans verk. Det var befriande att läsa. Men av hans blogginlägg apropå debattartikeln i DN (10/9) om samtalsklimatet mellan Svenska kyrkan och Humanisterna som kristen opinions Annika Borg och Humanisternas ordförande Christer Sturmark skrev, så blev jag lite undrande.

Först detta med skillnaden mellan ”sekulariserad” och ”sekulär”. Sekularisering innebär att religionen i ett samhälle spelar liten eller ingen roll för medborgarna; i ett sekulariserat samhälle är religionen marginaliserad och inte särskilt relevant längre. Det är förstås inte positivt från kyrkans synpunkt. Men ett sekulariserat samhälle som Sverige behöver inte vara sekulärt för den skull, något som exempelvis illustreras med att riksmötet i denna vecka återigen inleds med en gudstjänst, i år dessutom interreligiös.

 I den sekulära staten däremot är det viktigt att hålla stat och religion strikt isär. Religiösa idéer och premisser ska där inte blandas in i lagstiftning och offentlig makt. Beslut ska fattas utifrån förnuftsgrundade resonemang, inte utifrån ”Guds vilja” eller liknande begrepp. (Att sedan troende beslutsfattare även har den dimensionen i sin personliga drivkraft för engagemanget är en helt annan sak.) Ett ganska radikalt exempel på en sekulär stat är Frankrike – en stat som dock inte är alls lika sekulariserad som Sverige. Det är i sig ett intressant fenomen.

 Teologiskt anmärkningsvärt är emellertid slutet på domprostens inlägg. Han skriver: ”Ett samhälle där det blir verkligt viktigt att älska Gud, medmänniskan och sig själv – i det samhället råder friheten att göra vad man vill för i det samhället vill man det goda.” Innebär det alltså att om alla bara vore tillräckligt religiösa, så vore alla därmed också goda?

Luther brukade beskriva den troende människan som simul iustus et peccator – på samma gång rättfärdig och syndare. En, om man tittar lite på historiens blad, realistisk människosyn. Och de mänskliga bristerna och tillkortakommandena är heller inget övergående tillstånd, utan varar så länge vi lever här på jorden. Det är en ständig kamp.

Men hur menar Åke Bonnier?

Christer Hugo