kristen opinion

Pågår det ett inbördeskrig inom Svenska kyrkan? En och annan kan kanske stöta sig på ordvalet, men låt oss hålla kvar den obehagliga metaforen en smula.

En organisation utan tydlig och närvarande ledning får med tiden informella ledare, nätverk och kotterier. Den exekutiva makten förflyttas successivt och sådant som ansvar, transparens och identifierbara bara mål och riktingar blir svåra att följa och överblicka.

Den inre kretsen, den lite vidare kretsen och dess ”hang-arounds” kan ha svetsas samman av specifika frågor, politisk samsyn eller särintressen. Metoden att behålla sin makt är att ständigt pröva vem som är inne och vem som är ute och utmäta straff för den eller dem som avviker på någon punkt vad gäller kretsens uppfattningar.

En viktig ingrediens är att kretsen ser sig själv som stående över de principer och spelregler som gäller. Att något är sant är en princip man kan kompromissa med så länge det gagnar den egna saken (som under de stora vackra orden handlar om det saken nästan alltid handlar om: makt och pengar).

Man kan konstatera några fakta vad gäller kyrkans ledning, utifrån det senaste årets debatter.

Biskoparna har inte gått in i rollen som ledande och samlande i de många stora diskussioner som pågått. Under den s.k identitetsdebatten i fjol gick ärkebiskopen ut när den nästan klingat av. Tidigare, som svar på en ledare i Kyrkans tidning, menade biskop Antje Jackelén att man minsann informerade media om sina göranden och låtanden och att all viktig diskussion inte förs offentligt.

På det sistnämnda frestas man svara: välkommen till ett offentligt uppdrag, välkommen till ansvaret och samtidens medieflöde. Det är bara att ta skeden i vacker hand och delta.

Ännu värre har det varit när bloggosfären, sociala medier och andra medier exploderat av stridigheter under det senaste halvåret. Inte ett ljud. (Och det chanser man haft att ge vägledning har man väjt för, kristen opinion har tidigare skrivit om domkapitlen som abdikerat).

Nej, organisationsfrågorna är viktigare. Klimatet och politiken går före.

Men kollegor beskjuter varandra. Det är inte trevligt. Lögner, känsloutspel, förtal, mobbing. Alla borde ta paus från gilla-knapparna på Facebook (även biskopar) – den feges debattform och lojalitetsförklaring.

Det finns många exempel på en obehaglig utveckling som skenar.

Ett är konsekvenserna för en präst i Skåne som tog sig för att skriva en debattartikel om kyrkans identitet, så som prästen själv såg på saken. Artikeln var väl den mest positivt kommenterade i Kyrkans tidnings historia. En stor debatt startade och många tog till orda. Och det hade väl varit alldeles utmärkt om åsikter fått brytas mot varandra. Men någon stans på vägen blev identitetsdebatten för besvärande.

Det som sedan skedde torde så småningom utforskas, men några tog sig i alla fall för att gräva upp ”skit” om prästen från Skåne. Om prästen hade en poäng eller inte med det artikeln handlat om, var inte längre fokus. Nej, nu skulle det bevisas att prästen var engagerad i det onämnbara partiet och därför ovärdig som debattör, präst och människa. Samband mellan den enskilda prästen och en rad andra (och Breivik också givetvis) skulle uppfinnas så att prästen framstod som härförare för främlingsfientliga trupper som man menade härjade inom Svenska kyrkan. Och så att man kunde straffa ut även andra misshagliga på samma bräde så att säga.

Den delen av kretsen som agerade här aktiverade alla sina mediekontakter så skåneprästen pekades ut i riksmedierna som toppen på ett främlingsfientligt isberg. Prästens namn spreds över medievärlden. Fast bevisen på partibok i det onämnbara partiet framkom aldrig riktigt. Däremot andra bevis på närhet. Det må så vara eller inte. Det är inte poängen här.

Poängen är istället att det är oetiskt att låta en kollega och människa löpa gatlopp på det sättet. Det är oetiskt att iscensätta – för det var precis vad som skedde – ett drev mot en enskild person, som inte på något sätt är en makthavare i kyrkan eller i samhället. Rätt till privat livets helgd och åsiktsfrihet har faktiskt även den vars åsikter jag inte delar.

Kyrkans tidnings ledarsida var en del i drevet (en famös – och oväntat hätsk - ledare av Maria Küchen visade väl att botten var nådd), Aftonbladet hakade på och Svenska Dagbladets kultursida blev på något sätt förda bakom ljuset och publicerade en rent lögnaktig artikel om händelserna i kyrkan av etikern Susanne Wigorts Yngvesson. Elin Grelsson krokade på med en krönika i GP.

Det är ju inte så att nätverket är dolt för någon längre.

Nu är prästen i fråga omplacerad. Skälet tycks vara deltagandet i debatten. Och att gå i offentligt svaromål och bemöta det som påståtts har prästen inte fått göra.

Så är det. Kollegor emellan. Kretsen tycker möjligen att det är rättmätigt straff för skåneprästen, och ser sig ju själva som rättmätiga domare.

Nå, vad är det egentligen att orda om? En dysfunktionell organisation behöver man egentligen inte göra så mycket åt, för den snurrar sönder sig själv småningom.

Men under tiden spirar det annat. Kontaktytor breddes, nya riktningar stakas ut. Och de som tror att evangeliet aldrig kan gå förlorat då det inte är avhängigt organisationen fortsätter att tro just detta.

Annika Borg

Så här i början av en ny vecka dyker begreppet "etiker" upp som ämne för en liten betraktelse. Etiker återfinns för det mesta på teologiska fakulteter och högskolor. Etik, säger ordboken, uttyds lära om god moral eller sedelära. Det är då man börjar undra vad etiken som teologiskt forskningsfält gör med sina utövare. Är det så, möjligen, att man som etiker definitionsmässigt antas ha en så hög moral och så god etisk hållning att det - som professor i etik eller lektor i densamma - är lätt att tappa introspektionens hälsosamma perspektiv?

Man kan ta professor Elisabeth Gerle som exempel, som tydligen inte tyckte det var etiskt problematiskt att klistra s k bruna politiska associationer på en prästkollega. Eller man kan även ta lektor Susanne Wigorts Yngvesson, som i Svenska Dagbladet den 2 mars hämningslöst ger sig hän åt det filosofiska tankefel som brukar kallas guilt by association när hon konsekvent undviker sakfrågorna som det gångna halvårets identitetsdebatt ursprungligen handlade om. Den som i debatten velat aktualisera kristen identitet och ta kristen tro på allvar, ja han eller hon "flörtar", menar etiklektorn, "med främlingsfientlighet". Vi (ty kristen opinion är förvisso en del av "dem" som Wigorts Yngvesson apostroferar) bidrar "med grov retorik --- till att piska upp" stämningar av oönskat slag.

Man undrar alltså: Vad är det med etikerna? Är det något i luften på seminarierna som gör att den egna etiska kompassnålen bara snurrar?

Christer Hugo

I Svensk Pastoraltidskrift nr 20/2011 skriver Gunnar Carlsson, f d stiftsadjunkt och personalansvarig i Växjö stift, om vad han menar vara avskaffandet av läroämbetet i Svenska kyrkan genom 1982 års kyrkomötesreform. Det är en intressant, belysande - ja, faktiskt bitvis skakande - exposé han gör över den process som ledde fram till partipolitikens och den politiska maktens annektering (Gunnar Carlsson använder det ordet) av Svenska kyrkan. Den som nu är ett faktum, eftersom

vad Gustaf Vasa åtrådde har i dag genom 1982 års kyrkomötesreform uppnåtts. Svenska kyrkan är i dag helt i den (parti)politiska maktens händer.

Biskopar och präster har inte säte och stämma i kyrkomötet i kraft av ämbetet; endast om de väljs in som representanter för en nomineringsgrupp, precis som lekmännen, får de rösta i de för Svenska kyrkan vitala frågor som kyrkomötet beslutar om. Kyrkans lära avgörs helt enkelt av kyrkomötet. Det eventuella inflytande som läronämnden - där biskoparna är i majoritet - skulle tillförsäkras är, menar Carlsson, inte reellt när det kommer till kritan. Kyrkomötet är suveränt. Politiken har makten.

kristen opinion har flera gånger konstaterat hur Svenska kyrkan steg för steg sekulariseras inifrån. Det finns ingen som håller emot. Det finns inte någon som är "väktare på Sions murar" (Wallins psalm för biskopsvigning, 226 i 1937 års psalmbok, utmönstrad ur 1986 års psalmbok). Allt är förhandlingsbart. Som Gunnar Carlsson skriver:

Men därmed torde Svenska kyrkan också ha berövat sig och/eller berövats sin profetiska roll och sin röst i det offentliga rummet.

Påven Benedikt XVI hade en spännande vinkling på majoritetsproblematiken när han talade till seminarister i Freiburg under sitt Tysklands-besök härförleden. Apropå reformrörelsen Wir sind Kirche/We are Church i Katolska kyrkan frågar påven vilka "vi" är i kyrkan? Jo, det är hela gemenskapen av troende, idag och i alla tider och på alla platser. I denna gemenskap, som går genom tid och rum, finns rösten av en giltig majoritet - men, säger påven,

det kan aldrig finnas en majoritet mot apostlarna eller mot helgonen: det vore en falsk majoritet.

(Tack till Bengts Blogg, som citerat ur påvens tal!)

Dock är den falska majoriteten således möjlig enligt Svenska kyrkans ordning. Det finns, som sagt, ingen som kan sätta stopp. Tur att vi då ändå har Luther, som bland annat i sin skrift Von den Konzilien und Kirchen (1539) slog fast att kyrkomötens auktoritet och giltighet helt och hållet hänger på om de håller sig till Skriftens vittnesbord.

Alltså: En majoritet mot apostlarna är en falsk majoritet, hur stor den än är. Det säger både påven och dr Luther.

Christer Hugo

Förmågan till självkritik och självrannsakan är ett kännetecken på västerländsk civilisation - något att slå vakt om bland alla världens självhärliga fundamentalismer. Men självkritiken kan också slå över - i säck och aska och självgisslande. Det är liksom ingen måtta på vad vita medelålders män är skyldiga till. Eller kristna. Till och med inom Svenska kyrkan förser somliga det kristna namnet med negativa konnotationer.

Som Stockholms domkyrkoförsamling. I ett utskick till församlingsborna inbjuder man till en studieserie om kristen tro med rubriken: "Gud är inte kristen." Det kan se klatschigt och lite utmanande fräsigt ut. Men vad betyder det egentligen? Vad betyder det när en kristen församling distanserar sig från själva ordet "kristen" och får det att låta negativt? Om inte ens domkyrkoförsamlingen vill stå upp för det som är kristet utan tycker man kan driva med ordet, varför ska folk då komma på studieträffarna? Det finns ju i så fall andra religioner som är betydligt mer stolta över sitt arv...

Och vad innebär "Gud är inte kristen" teologiskt? Är det inte i själva verket så, att Gud i Jesu uppståndelse bekräftade just det som Jesus Kristus gjort och åstadkommit, hans verk och lidande? Det vill säga, Gud bekräftar det som hör till Kristus - det som är kristet, uppenbarelsen i honom. Uppståndelsen är kvittot på den bekräftelsen.

Med andra ord: Kristus och Gud hör ihop. Vi hör ihop med Gud genom Kristus. Att vara kristen är något fint och stort. Och Stockholms domkyrkoförsamling bör fundera på en annan slogan.

Christer Hugo

Debatten om kristen identitet fortsätter att engagera. Nu även som en diskussion om själva identitetsdebatten.

I senaste numret av Kyrkans tidning skriver direktorn för Ersta diakoni Stefan Nilsson en utmärkt artikel om hur en del aktörer i diskussionen undvikit de teologiska frågorna och sakfrågorna. Men det är där fokus måste ligga. Stefan Nilsson skriver:

"Ibland är jag rädd att Svenska kyrkans iver att lyfta fram socialt arbete, miljöfrågor och även religionsdialog till stor del handlar om en flykt från identitetsfrågan." 

Läs hela artikeln HÄR. 

kristen opinion har också tagit del av stormen efter Helle Kleins utspel i Expressen om att KD:s Mats Odell är kreationist. (Vad gäller kreationism - en mycket ovanlig uppfattning i Sverige - finns en rad missuppfattningar. kristen opinion återkommer till den frågan.) Sten-Gunnar Hedin från pingstkyrkan bemöter Klein och skriver en lång artikel på Newsmill som även har beröringspunkter med Svenska kyrkans identitetsdebatt.

Det händer saker inom svensk kristenhet. 

Annika Borg 

kristen opinion har tidigare skrivit om "det postmoderna eländet" och den allvarliga teologiska kris det ställer Svenska kyrkan inför, eftersom det är postmodernismens flytande sanningsbegrepp som just nu präglar många av dess tongivande teologer och ledare.

Det har visat sig vara oerhört laddat att hävda att kyrkan över huvud taget skulle stå för något som avgränsar den mot andra religioner, i synnerhet då islam. Därför blir reaktionen också underligt aggressiv när agnostiska eller ateistiska personer försöker ställa frågor till kyrkan om vad vi egentligen tror på och hur vi resonerar i livsåskådningsfrågor. I den bästa av världar skulle den typen av frågor ju vara ett välkommet tillfälle för oss inom kyrkan att, som aposteln säger, ge besked om vårt hopp (1 Petr 3:15). Och ett tillfälle att själva skärpa tanken.

Men om det nu är så, som förre ärkebiskopen KG Hammar har sagt i postmodernismens efterföljd, att det inte går att formulera något "slutgiltigt helhetsperspektiv på verkligheten", utan att vi alla är "bestämda av våra perspektiv och det är utifrån dessa vi konstruerar våra verkligheter" - vad gör det med kyrkans eventuella bidrag till en livsåskådningsdiskussion? Om vi inte ens har en gemensam verklighet att utgå ifrån, vad ska vi då tala om? Inte undra på om postmodernt influerade teologer går i taket när frågor om trosinnehåll, sanningsanspråk och liknande ställs. Det är ju frågor som principiellt inte kan eller får ställas, eftersom sanningen på något sätt bara finns i betraktarens öga. Den är subjektiv, punctum.

På samma gång framhålls samtalet som en väg framåt för tron. Samtalet om vad? För frågor som: Finns det en Gud? Är Jesus Guds ende Son i kvalificerad mening? Är han världens Frälsare? Har han uppstått? - på de frågorna finns det ju, enligt det kristet postmoderna sättet att se det, inga raka svar. Agnostikern får inga argument för tron, eftersom "det är i samtalet det blir uppenbart att tron är mer än en intellektuell reflektion och ett försanthållande av förnuftiga eller oförnuftiga satser" (Ami Lönnroth i samtalsboken med KG Hammar, "Jag har inte sanningen, jag söker den".)

Tron som mer än intellektuell reflektion och ett försanthållande - det är självklart. Så har kristna tänkt i alla tider. Men tron är heller inte utan ett visst mått av försanthållande av "förnuftiga eller oförnuftiga satser". Det handlar om den klassiska skillnaden mellan fides qua (den tro man tror med) och fides quae (den tro man tror på, trosinnehållet).Om vi inte kan göra reda för innehållet i den tro vi tror på och ge skäl för det, då blir tron och teologin till sist för utomstående ett ointressant fält, en egen hage där vi bara refererar till oss själva.

En av den tidiga kristna kyrkans viktigaste fronter var den mot gnosticismen. Gnosticismen var en mycket mångfasetterad företeelse, men ett av dess kännetecken var dess esoteriska karaktär. Kristendomen var i gnostisk tappning bara för invigda, särskilt upplysta. Den var en hemlig visdom, oåtkomlig för andra än dem som hade just gnosis, insikt. Om man, som de postmoderna, gör teologin oåtkomlig för en livsåskådningsdiskussion som på något sätt laborerar med det sanningsbegrepp vi rör oss med i andra debatter (dvs, där det går att säga att något är sant eller falskt, rätt eller fel), har man då inte ånyo gjort kristen tro till något esoteriskt?

Bibelord kan betyda nästan vad som helst med den s k poetiska bibelsynen, sanningsfrågor är ointressanta eller i alla fall fel ställda, om Gud finns är egentligen ingen fråga man måste ta ställning till som kristen - detta gäller i postmoderna sammanhang. Kristendomen, säger man, är i själva verket inte någon livsåskådning alls. Vad är innehållet då? En ständigt pågående dialog? Men hur kan vi ha en dialog om vi inte kan säga något gemensamt om detta liv och denna värld, något som vi betraktar som sanning och verklighet rent objektivt - något som i så fall en annan invända mot, argumentera mot men även motta argument för? Den intellektuella reflektionen stäcks effektivt. Och så tar man sin tillflykt till mystiken. Som om den kunde ersätta tankereda. Som om den historiskt sett vore ett formlöst fluidum.

Gud i sig - i sitt majestät, kunde man säga förr - är outgrundlig och ett mysterium. Det har kyrkan alltid varit på det klara med. Men samtidigt kan kyrkan säga något om Gud. Varför? Därför att Han har avslöjat något av sitt väsen, sin sanning. Den sanningen är inte esoterisk, hemlig. Den är tillgänglig och öppen för vem som helst. Uppenbarad, helt enkelt. Inkarnerad i vår vanliga verklighet - den sanning som heter Jesus Kristus.

Christer Hugo

De gamla statskyrkorna av olika konfession möter nutidens utmaningar på olika sätt. En del öppnar för sekulariseringen in i kyrkans hjärta och kallar det kontextualisering och andra fina saker. Andra markerar tydligt "hit men inte längre". Som till exempel den romersk-katolska kyrkan i Liechtenstein, statskyrka sedan 1921.

I nr 5/2011 av den katolska kulturtidskriften Signum - som kristen opinion för övrigt anbefaller å det varmaste - rapporteras om de ökade spänningarna mellan stat och kyrka i furstendömet. Ärkebiskopen av Vaduz, Wolfgang Haas, satte exempelvis kraftigt ner foten när en ansökan kom in om att kyrkliga äktenskap skulle kunna ingås i ett nyrenoverat slottskapell för att därmed locka brudpar till de lokala sevärdheterna:

Detta kommenterade Haas med att det inte är kyrkans uppgift att främja "sagobröllop och romantiska spektakel" utan att underlätta "upprättandet av hållbara äktenskapliga relationer."

Klockrent, som man säger. Någon mer som associerar till den aktuella svenskkyrkliga debatten om vigselrätt/vigselplikt?

Christer Hugo

kristen opinion har (nästan) återhämtat sig från insikten att det är kontroversiellt att tala om kristen identitet i Svenska kyrkan. Debatten om frågorna har engagerat många.

I Sändaren skriver chefredaktören Anders Mellbourn en väldigt intressant och reflekterande ledare den 21/9  som klargör såväl innehållet i den kristna identiteten som i begrepp som dialog:

"När Jesus gör anspråk på att vara den enda nödvändiga vägen är det ett i sitt sammanhang revolutionerande befrielsebudskap. Det är inte underkastelse, offer och åkallan som gäller för att leva och finna mening i tillvaron. Omvändelse och frälsning är inget krav uppifrån. Det är ett erbjudande om frihet och förlåtelse från Jesus i stället för religiös laglydighet. Med den utgångspunkten kan kyrkan och enskilda kristna aldrig avstå från dialog. Men deras bidrag i dialogen måste alltid handla om befrielse — när det behövs också från religion."

Läkaren och katoliken Bengt Malmgren har en blogg som är mycket läsvärd. Där har han bland annat tagit upp den senaste tidens debatt inom Svenska kyrkan och kristen opinions artiklar i Kyrkans tidning och blogginlägg. Malmgren menar att det hänt något positivt i diskussionernas kölvatten:

kristen opinion är övertygade om att frågorna kommer att fortsätta att problematiseras av många. Vi kommer att bidra på vårt sätt till att de teologiska frågorna, bekännelsefrågorna, tolkningsfrågorna och identitetsfrågorna inte kommer att få slumra in.

Annika Borg 

Vad definierar luthersk kristendom? Finns det något speciellt lutherskt som är viktigt, omistligt? Det är frågor som förtjänar en viss tankemöda, särskilt som det till och med finns en lag, stiftad av Sveriges riksdag, som säger att Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka. 

Förvisso kommer begreppet då och då till användning, dock ofta tämligen okvalificerat, en passant. Vad betyder det exempelvis när det på en kyrklig hemsida skrivs att den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige 2008 (sic! - det var ju i själva verket 2009) beslöt att öppna äktenskapet också för samkönade par? Vad i detta beslut är specifikt evangelisk-lutherskt? Det räcker inte att, som på nämnda hemsida, göra en slapp hänvisning till en misstolkad Grundtvig.

Orden sägs, men vad de innebär är inte lätt att avgöra. I den svenskkyrkliga miljön kan det lutherska namnet egentligen betyda allt och ingenting. Inte sällan hänvisas till de allra nyaste dokumenten eller besluten av kyrkomötet för att definiera vad "evangelisk-luthersk" i Svenska kyrkan sammanhang kan tänkas stå för. Mycket, mycket sällan anförs klassiska dokument, som exempelvis de lutherska bekännelseskrifterna. De är, visar det sig, i praktiken glömda. Vi finner oss ensamma på vårt eget lilla skär i tidens ström, avskurna från samtalet med dem som gått före, hänvisade till den senaste (eller oftast näst senaste) teologiska trenden som någon av oss kan tänkas ha snappat upp. Vi är ju så moderna, så goda, så progressiva.

På andra håll fortsätter dock samtalet med skyn av vittnen (Hebr 12:1). Och den lutherska identiteten är en levande realitet, en realitet som man kan brottas med, förhålla sig till, fundera över, och som därmed långt ifrån har spelat ut sin roll. Guillermo Hansen, som undervisar på amerikanska Luther Seminary, har talat om "den lutherska koden" som ett gemensamt mönster för den lutherska delen av kristenheten. Han identifierar korsets teologi, rättfärdiggörelsen genom tro och tvåregementsläran som huvudelement i den lutherska koden. Den är inte något statiskt, utan fungerar mera som - med dataspråk - ett sätt att processa data. Eller, med en annan metafor: en grammatik. En grammatik möjliggör förstås också att nya ordböcker skapas allt eftersom världen går vidare. Men utan en grammatik blir språket utan sammanhang - en massa ord i luften.

Bekännelseskrifterna tillhör denna grammatik. Det har sagts att en lutheran helt enkelt är någon som debatterar om bekännelseskrifterna (Christa Ressmeyer Klein, en amerikansk luthersk teolog). Med den definitionen har vi visserligen inte många lutheraner i Svenska kyrkan. Men den säger något väsentligt: Den ställer fram bekännelsen som en levande materia, som en vital samtalspartner när det gäller att staka ut den evangelisk-lutherska kyrkans väg. Den tyske 1800-talsteologen Wilhelm Löhe talade om bekännelseskrifternas Unfertigkeit: "med detta avsåg han inte att förminska deras auktoritet, men fastmer betona deras levande karaktär som auktoritet". (Kathryn A Kleinhans, professor i religion vid Wartburg College, i sin spännande artikel i septembernumret av Journal of Lutheran Ethics, vilken gett material och inspiration till detta inlägg.)

Samtalet fortsätter. De gamles röster får också höras. Det klassiska arvet är inte nedgrävt och dött. Utom i Sverige.

Christer Hugo

Följ den böljande debatten om Svenska kyrkans identitet i Kyrkans tidning. I dagens nummer formulerar bland annat kristen opinion nio punkter om identitetsfrågorna och kyrkans debattklimat. Läs artikeln "Skarpt läge för kristen tro" HÄR.

Annika Borg 

Det fanns en tid då en präst som ansågs som en av de mest liberala i Svenska kyrkan skrev så här om konfirmandundervisningen:

Den vanliga skolans kristendomsundervisning skall vara objektiv, dvs den ska bara lära ut fakta och läraren får inte försöka påverka eleverna att tro eller inte tro. Konfirmandundervisningen är helt annorlunda. Det är kyrkans undervisning, den är helt frivillig och dess syfte är att lära människor, oftast på gränsen till de vuxnas värld, att tänka och leva som en kristen tänker och lever.

Prästen var Ingmar Ström, boken hans konfirmandlärobok Kom och se. Året var 1966. Det är, visar det sig, mycket länge sedan. I Sorsele har man i jakten på att förbättra en dålig konfirmandstatistik nu satsat på helt andra grepp. Ungdomsprästen Katrin Nymberg berättar för Seglora smedja:

Vi kommer att låta konfirmanderna möta flera olika trosinriktningar, också andra än kristendomen. De får då ställa sig frågan om detta passar just mig?

Fritidsgården och skolan är positiva. Och Luleå stift har skjutit till pengar. För nu skriver vi 2011 och syftet är högre än "att lära människor, oftast på gränsen till de vuxnas värld, att tänka och leva som en kristen tänker och lever." Nä, så bättrar man knappast på statistiken. Det verkar ju lite småtrist och inskränkt, inte sant? Syftet i Sorsele är "att förmedla till ungdomarna att olika trosuppfattningar kan existera tillsammans". Därav den religionernas buffé - som likväl dukas upp med kyrkans pengar.

"Kyrkans undervisning" kunde Ingmar Ström skriva för och om för 45 år sedan. Det är mycket länge sedan.

Christer Hugo