kristen opinion

kristen opinion har tidigare kommenterat gudstjänsten vid riksmötets öppnande ("Gudstjänst och riksmöte" 15/9). Efter de senaste dagarnas debatt i SvD vill vi ytterligare reflektera kring situationen (länkar till artiklarna i SvD finns i texten): 

Gudstjänsten vid riksmötets öppnande har återigen skapat konflikter. Det är bekymmersamt, eftersom själva syftet med att fira gudstjänst är att uttrycka gemenskap och en gemensam tro. Kristdemokrater, socialdemokrater, vänsterpartister och sverigedemokrater har vid olika tillfällen och av skilda skäl kritiserat såväl gudstjänstens utformning och innehåll som ifrågasatt dess existensberättigande.

Sedan några år tillbaka har Svenska kyrkan börjat alternera mellan en kristen högtid och en interreligiös. Det är en ny företeelse, om vilken man inte är överens vare sig bland politiker eller inom svensk kristenhet.

Det är alltså inte på det sätt som Mehmet Kaplan, Helena Koumi och Caroline Szyber skriver  att den interreligiösa gudstjänsten kan betecknas som tradition. Däremot vill de skapa en sådan, det är inte samma sak. Att Mehmet Kaplan, Helena Koumi och Caroline Szyber dessutom blandar in terrorattackerna i New York 2001 i sin argumentation för en mångreligiös gudstjänst i Sverige finner vi anmärkningsvärt. Likaså att Åke Bonnier och Jan-Olof Johansson använder terrorn i Norge i somras som förstärkning av sin uppfattning. Det är att exploatera våldet och distansera sig från terrorns verklighet och offer.

Givet gudstjänstens förändrade karaktär liksom det faktum att Svenska kyrkan inte längre är statskyrka kan man inte som Jimmie Åkesson argumentera genom att åberopa det kristna kulturarvet för att bibehålla högtiden.

Under årets gudstjänst läste en rabbin ur den hebreiska bibeln (som också ingår i den kristna bibeln) och en imam läste ur koranen. Svenska kyrkan stod som vanligt som värd för gudstjänsten. Man kan tycka att detta är enkelt och okontroversiellt.

Men några viktiga frågor reses ändå genom den återkommande kritiken av högtiden.

Vad gäller de interreligiösa inslagen kan man fundera över vilket historiskt, intellektuellt, själavårdsmässigt och teologiskt ansvar Svenska kyrkan tar när man i ord och handling manifesterar att skilda religioners tro egentligen är en och överger möjligheten att fira en kristen gudstjänst.

 Vi menar att det i själva verket är ett uttryck för sekularisering att man i en gudstjänst vid riksmötets öppnande helt bortser från människans behov av att få uttrycka sin unika tro.

Dessutom: om man nu alls ska ha en mångreligiös manifestation kan man inte utesluta någon ur mångfalden vid dessa interreligiösa högtider. Katoliker, buddhister, ortodoxa kristna, pingstvänner, bahai, hinduer, mormoner och New age-troende, för att nämna några grupper, tillhör alla det religiösa landskapet i Sverige. Man kan inte ta till brösttoner om de så kallade abrahamitiska religionernas företräde om man menar allvar med mångfald.

Och att man endast tycker sig kunna finna manliga företrädare för judendom, kristendom och islam vid dessa gudstjänster, borde ställa besvärliga frågor om representation till den grupp inom Svenska kyrkan som beslutar om detta. Det är uppseendeväckande att ingen politiker lyft just den frågan.

Svenska kyrkan är skild från staten. Gudstjänsten vid riksmötets öppnande har funnits av traditionsskäl. Inget av detta äger, som sagt, längre bärighet. Så, varför ska vi alls ha en gudstjänst? Svenska kyrkan har ju övergivit rollen att i detta sammanhang förvalta och stå fast förankrad i sitt specifika kristna kulturarv och dess uttrycksformer. Om gudstjänsten enbart är en manifestation för mångfald och öppenhet behöver den inte innehålla religiösa inslag och inte heller äga rum i en kyrka. En sådan manifestation behöver med andra ord inte vara en gudstjänst. Då vore det bättre att ha en utbyggd ceremoni kring det vi alla kan vara överens om: Sveriges författning, friheten och demokratin. Och låta var och en ombesörja det egna gudstjänstlivet efter sin egen tro eller sin egen livsåskådning.

När en gudstjänst återkommande, och från olika håll (SD är således enbart de senaste i raden av kritiker), blir ett hinder för samverkan behöver vi finna nya och andra former för att manifestera det gemensamma.

Christer Hugo  Annika Borg 

Idag öppnas riksmötet. Före själva öppnandet i riksdagshuset firas interreligiös gudstjänst i Storkyrkan. Biskop Jan-Olof Johansson från Växjö ska predika. Medverkar gör även imamen Othman Al Tawalbeh och rabbinen David Lazar. Ingen katolik ska tala. Ingen buddhist. Ingen pingstvän. Ingen bahai-anhängare. Ingen mormon. Ingen från New age. Heller ingen kvinna. 

Det är naturligtvis fritt för riksdagsledamöterna att delta eller inte delta i gudstjänsten. Men genom närvaron av "ledamöter från riksdagen och regeringen, hela kungafamiljen" (Stockholms domkyrkoförsamlings hemsida) får gudstjänsten likväl en officiell prägel.

En skog av frågetecken tornar upp sig inför arrangemanget. Varför just dessa tre religioner? Varför denna officiella prägel? Vi har ju inte längre någon statskyrka, och statsministern är inte medlem i Svenska kyrkan. Är judendom och islam mer religiöst representativa för dagens Sverige än exempelvis katoliker och pingstvänner? Är det inte bättre att de troende riksdagsledamöterna går till sin kyrka/synagoga/moské/bönelokal och ber på sitt sätt inför riksdagsåret? Det kunde vara fritt fram för alla möjliga gudstjänster på dagen för riksmötets öppnande. Gärna exempelvis ekumenisk gudstjänst i Storkyrkan för den som vill.

Och sedan, på eftermiddagen, då kommer ledamöterna från sina olika håll och samlas i plenisalen kring det som ska förena dem alla, oberoende av religiös tro eller avsaknad av sådan: Sveriges författning, frihet och demokrati. Det borde räcka till att vrida upp den nu ganska sparsamma högtidligheten ett par snäpp.

Christer Hugo