Diskussionerna efter Uppdrag gransknings program i veckan om hur imamer ger råd om kvinnomisshandel, månggifte och sexuellt tvång i några av Sveriges moskéer har som väntat varit många.

Intressant att ta del av är Nima Dervishs artikel på Newsmill om hur progressiva muslimer ständigt hamnar i skymundan och Dervish ifrågasätter hur myndigheter, politiker och andra samhälleliga aktörer väljer vilka som får representera islam. 

En annan röst i debatten är Mohamed Omar, som nu lämnat islamismen. Omar skriver om hur wahhabismen är det stora hotet mot en svensk islam, och menar att de samfund/föreningar som motarbetar våra grundläggande värderingar ska förlora sina statsbidrag.

Man kan konstatera att könssegregerade och könssegregerande religiösa miljöer existerar i Sverige, understödda av politiker och samhällets resurser.

Att det finns en koppling mellan religiöst motiverad könssegregationen, könskomplementära uppfattningar och att kvinnors rättigheter undantas är dock ingen nyhet.

Nu höjs också från vissa håll krav på statligt finansierade imamutbildningar (ungefär som att staten skulle finansiera Pastoralinstituten). Problematiken med imamernas råd skulle alltså handla om kompetens. 

Men att man inte ska slå andra människor och inte heller tvinga dem till sex är inte en fråga om kompetens.

Det som nu blivit synligt kan inte lösas genom mer statliga resurser, utan behöver bearbetas inom de egna leden. Imamer och andra ledare måste ta ansvar. Som Azam Qaraee, Kvinnors Nätverk Sverige, säger i programmet Uppdrag granskning: imamer har stort inflytande, om de skulle säga att kvinnor bestämmer över sina kroppar så skulle problemet vara borta.

En av de som vill skjuta över fokus från de egna sammanhangen till statligt ansvar och kompetenshöjning är imamen Awad Olwan i Fisksätra. Å ena sidan hälsar han diskussionerna i programmets kölvatten, men å den andra verkar han vara mer orolig för hur bilden av muslimer kunde försämras än över de kvinnor som möter dessa råd i svåra livssituationer (SvD 18 maj). 

kristen opinion hälsar också debatten som nu förs, och har försökt föra den förut, samt hoppas att fokus nu kan få ligga kvar på kvinnorna och deras situationer.

Annika Borg

Kristnas situation är utsatt på många håll i världen. kristen opinion har tidigare skrivit om Irshad Manji (länk HÄR läs också Kyrkans tidning HÄR), muslimsk reformator, författare och universitetslärare och en av de intressanta rösterna inom islam. 

Nyligen engaggerade sig Irshad Manji i kampen för att synliggöra de hot och det våld kristna utsätts för i Pakistan. Tillsammans med olika kristna grupper och imamen Tarj Hagrey uppmanar hon Pakistan att avskaffa blasfemilagen och ta itu med förföljelsen och diskrimineringen av kristna (läs mer HÄR). Hon menar att muslimska religiösa ledare i världen inte tillräckligt fördömer förföljelsen av kristna.

Det reformprogram Manji utarbetet för islam i sina böcker har väckt starka känslor hos vissa muslimer. Men nyligen skrev holländska muslimska studenter att muslimer borde "embrace Irshad Manji". Manji har tidigare blivit hotad i bland annat Holland, så studenternas uppmaning är ett viktigt steg för fredlig dialog och respekt.

Manjis bok "The trouble with Islam", där hon skriver om behovet av reformer, finns på svenska. Boken "Allah, Liberty and love" kommer på svenska senare i år.

kristen opinion väntar fortfarande på mer kyrkligt intresse för Irshad Manji. Kanske har hon ett och annat att lära Svenska kyrkan när det gäller religionsdialog?

Annika Borg

Det är inte alltid lätt att få till det kan kristen opinion konstatera. Blinda fläckar, dolda agendor - med ett tjusigare ord förförståelse - kan ställa till det i tolkningsarbetet.

Nyligen tog stiftsadjunkten för själavård Anna Karin Hammar ånyo till orda om omskärelse medelst en ny skrivelse med krav på avgång. Denna gång till statsrådet Ullenhag om f.d folkpartiledaren Bengt Westerberg (länk HÄR).

Man kan notera att Hammars nogrannhet vad gäller hur man hanterar andra religioners trossystem inte imponerar. Hammar knyter nämligen sedvänjan omskärelse till något hon benämner "meningsfull smärta". Här har alltså det egna kristna rastret lagts över andra religioners symboler och system. Omskärelsens symboliska innebörd har ingenting alls med smärta att göra inom judendomen. Detta är kristendomens symbolsspråk, ett kristocentriskt sådant. 

Att kristna tolkningar sätts över och framför på detta sätt är minst sagt bestickande och milt uttryckt problematiskt. Kanske skulle Hammar ha reflekterat ett varv över det innan hon anklagar andra för att inte respektera judiska eller muslimska sedvänjor och riter?

För någon månad sedan kunde man också läsa en predikan av Ewa Lindqvist Hotz och få veta att berättelsen om Hagar är "en skrämmande exposé av religiöst legitimerad sexism, rasism, klassförtryck och dessutom surrogatmödraskap, ja, då är jag särskilt tacksam för den selektiva läsning genom kärlekens raster som bland andra Martin Luther lär oss."

"Kärlekens raster" skulle alltså vara att helt skopa ut en text som är central för judendomen, kristendomen och islam. Inte minst för islam. Nogrannheten imponerar inte heller här. (Hur dr Luther kan användas verkar dessutom fortsätta att vara outtömligt.)

kristen opinion skulle gärna vilja veta hur en religionsdialog med en sådan syn på denna text skulle utformas. Spännande.

Annika Borg 

När man tar del av referaten från det seminarium om religionskritik som hölls på Teologiska högskolan i Stockholm i måndags, slås man av det kraftiga språkbruk som används om den ganska hovsamma debatt som förs i västerlandet angående olika religiösa bruk.

Det är - om man säger så - skönt att Teologiska högskolan ligger i Bromma och inte i Förenade Arabemiraten. Där är det nämligen annat som gäller. Där finns helt enkelt ingen debatt. Den "jakobinska" staten - som författaren och journalisten Göran Rosenberg bl a associerar till det moderna, demokratiska Frankrike - finns där fullt utbildad. Fast i islamisk tappning. Likriktning, censur, repression. Så till den grad att fotbollsklubben Real Madrid i feg anpasslighet tagit bort korset från kronan i sin logga i samband med bygget av en temapark i emiraten. Man vill undvika "missförstånd". FC Barcelona har redan tidigare avlägsnat korset från sitt varumärke på varor som säljs i Mellanöstern.

Samtidigt i Sverige, långt från Förenade Arabemiraten, kan en kvinnlig präst i Svenska kyrkan klä sig i heltäckande kläder, för att umgås med muslimska manliga företrädare i dialogens namn. Och på THS talar man i all oskuldsfullhet om religionsfriheten som om den vore hotad i vårt land.

Christer Hugo

Under rubriken ”Det hoppas vi av nästa år” låter nu Kyrkans Tidning sina ledarskribenter blicka framåt. Det hela blir en något förvirrande läsning eftersom de flesta i huvudsak ägnar sig åt att sammanfatta året 2011. Men både tillbakablickarna och framåskådandet visar sig vara lika svartsynt som förutsägbart. Efter genomläsningen kommer jag mest av allt att tänka på Krösamaja. Att de dystra återblickarna helt dominerar över framtidshoppet är tydligt.

Några andra övergripande reflektioner kan också göras. En är att massmorden i Oslo/Utöya spelar en central roll bland kristna svenska ledarskribenter, större än både den arabiska våren och den ekonomiska krisen. Klimathot, den kyrkliga identitetskrisen och ett hårdnande samhälle är andra återkommande teman.

Anders Ahlberg skriver om "massmördaren Anders Breiviks terrorattack", trots att Breivik fortfarande är diagnostiserad som psykiskt sjuk. Tills Breivik är förklarad tillräknelig bör man väl, inte minst på en kristen tidnings ledarredaktion, vara varsam med denna typ av omdömen om en sjuk människa som lever instängd i sin egen föreställningsvärld? 

"Vi måste inse att jorden kan gå under", skriver Britta Häll, under vad som måste anses vara den mest dystopiska rubriken. Det handlar om misslyckade klimatmöten, spänningar mellan religion och politik, och vapenhandel. Häll kommenterar också Breivik och dessutom kristendomens roll i denna tragedi. Jag minns hur det under ett skede i höstas, när nyhetsredaktionerna började vara i behov av nya vinklar på tragedin, drogs stora växlar på att Breivik var kristen och frimurare och småföretagare. Jag undrar vad dessa ”guilt by association-övningar” förväntas tillföra förståelsen av det som hänt.

Lennart Koskinen anslår en betydligt mer sorglös ton, särskilt när det gäller Svenska kyrkan och ekonomin. ”Vi är ingen förening enbart till för den krympande skaran betalande medlemmar", konstaterar han. Det är svårt att förstå varför han uttrycker sig så raljant om dem som solidariskt är med och ekonomiskt möjliggör kyrkans verksamhet. Vad menar Koskinen att Svenska kyrkan ska göra när denna ”förenings” skara krympt tillräckligt mycket?  Sedan påpekar han, inte utan rätt, att det är mer gnäll än glädje i kyrkan. Till sist landar också han i klimathotet.

Maria Küchen skriver om diakonernas ställningstagande i samhällsdebatten, inte minst rörande sjukförsäkringspolitiken. Var det ett ställningstagande som kyrkan inte borde göra, frågar hon sig och svarar själv: "Ja, om man frågade representanter för alliansen och vissa sekulära samhällsdebattörer." Vilka återstår då i detta goda ställningstagande, sedan Küchen räknat bort de ovärdiga? Ja, det blir väl socialdemokrater, vänsterpartister…….? Kanske är det inte så konstigt att en viss kritik för politisering följt på denna debatt.

Hannah Kroksson skriver också om Utöya, denna gång ur ett ungdomsperspektiv som är färgat av stor rädsla för att fler ska utsättas för hot och våld. Hon skildrar denna oro på ett sätt som berör mig som läsare. Sedan skriver Kroksson mer om ungdomsperspektiv, mer om klimat och om antirasistisk projektledningsutbildning och mer om ungdomsperspektiv och det hela blir till sist en smula internt.

Anna Sophia Bonde är, inte oväntat, den ledarskribent som tydligast skriver om Gud och kyrkan och sätter in kyrkan i ett historiskt sammanhang. Detta faktum säger något om samtidens inomkyrkliga debatt, något som nog är ganska oroande. ”Tänk om det faktiskt – på fullt allvar! – är sådana otidsenliga saker som omvändelse, lydnad och stillhet inför Herren, som är vår räddning”, frågar hon. Bonde är också den enda som använder ordet ”konjunkturkänslig”, vilket känns välgörande bland alla klimatbetraktelser. Inte för det är något fel på klimatengagemang, naturligtvis inte. Men det kanske finns andra som är bättre skickade att göra detta? Om kyrkan kan förmå en bråkdel av sina sju miljoner medlemmar att klimatengagera sig - dessa må sedan vara krympande och betalande eller se sig som föreningsmedlemmar – så får detta ett större genomslag än aldrig så många klimatmötesklagomål från missmodiga ledarskribenter.

Helle Klein är, slutligen, den som flest gånger återkommer till Breivik. Han "må vara en sjuk människa men hans idévärld hör hemma i den antimuslimska rörelse som tyvärr drar som en löp­eld genom dagens Europa och blir till politik i regeringar och parlament." Ytterligare exempel på sin förenklade världsbild uppvisar Klein när hon skriver att debatten om kyrkans identitet under 2011: "visar att kampen återigen står mellan dem som vill göra ”det kristna” till ett murbyggeri mot andra och dem som ser att inkarnationens kyrka i alla lägen måste stå upp för Människovärdet och anser att identitet skapas i mötet med andra." Som vanligt är det de som tycker som Klein som är goda medan vi andra är onda. Så enkelt är det. Ibland frågar man sig med oro hur det står till i den svenska religionsdialogen när de som ägnar sig åt denna dialog har så synnerligen svårt att samtala med människor som inte tycker precis som de själva. Lustigt i sammanhanget är stavningen av Människovärde med stort M, konsekvent. Den typen av privata markeringar av värdeord har jag inte sett sedan jag fick anonyma pamfletter hemskickade från olika kvinnoprästmotståndare. Det var på den tiden dessa skrev på skrivmaskiner, alltid med trötta färgband. Apropå tillbakablickar.

Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan

Carina Cummings, präst i Växjö Maria församling, brinner för att utveckla religionsdialogen i Växjö,

kan man läsa på stiftssidan i Kyrkans Tidning nr 50/2011. Därför berättar hon om "Abrahams barns julkrubba" för intresserade skolklasser. Vad är då "Abrahams barns julkrubba"? frågar sig den undrande. Jo, den

ser ut nästan som den brukar, men det finns ett par saker som inte brukar finnas där. En dadelpalm och ett litet vattenfall.

Enligt Koranen födde Maria sin son under en dadelpalm och Gud såg till att hon hade dadlar att äta och vatten att dricka.

- Muslimer tror inte att Jesus är Guds son, utan en stor profet. Det är okej att tro på olika saker, säger Carina Cummings till barnen.

Men vänta nu. Hur blev det med sanningsfrågan här? Både Bibeln och Koranen kan näppeligen ha rätt: antingen föddes Jesus som evangelisten Lukas berättar det eller så föddes han under en dadelpalm som Koranen säger. I vilket fall som helst kan det knappast vara prästen Carina Cummings uppgift att berätta Koranens version för barnen. Om vem Jesus är säger Cummings dessutom att "det är okej att tro på olika saker". Jovisst, det är klart. I vårt samhälle finns mängder med trosuppfattningar, och det är förvisso helt okej. Inget konstigt med det.

Men kyrkan - och därmed prästen Carina - kan knappast med bibehållen integritet göra detta förhållande till ett slags smörgåsbordsteologi. Kyrkans bekännelse är att Jesus är Guds Son. Där skiljer vi oss från islam, judendom, buddhism och ateistiska åskådningar. Och det är ingen liten skillnad. Det är kyrkans bekännelse vi ska bekänna, vid krubbvisningar och i alla andra sammanhang, i såväl invandrartäta som icke invandrartäta områden. Det är liksom vårt uppdrag. Att inte göra det är inte okej.

Christer Hugo

 AV JOHANNA ANDERSSON

Under min tid som studentpräst hörde den årliga Danmarksresan med stiftadjunkterna i Göteborgs stift  till ett av de återkommande glädjeämnena. En stående punkt vid de teologiska samtalen ombord på båten var att Svenska kyrkan borde bygga upp en kunskapsbank om New Age. Syftet var att vi skulle kunna ge råd för att hjälpa vilsna och sökande människor så att de inte drogs in i denna typ av nyandliga föreställningsvärldar. Någon av oss skulle alltså på arbetstid läsa in sig på kristaller, healing och minnen av tidigare liv.

En viss oro utbröt alltid vid denna diskussionspunkt. De av oss som varit inne i en nyandlig bokhandel och sett hela batteriet av litteratur, omspännande allt från antik egyptisk vishet till svårtolkade budskap från varelser levande i rymden, insåg att inläsningen skulle bli en ganska krävande uppgift. Och eftersom de flesta av oss hade fullt upp med att hålla oss hjälpligt orienterade om vad kyrkan höll på med var det ingen som anmälde sig frivilligt till uppgiften.

En lika stående punkt vid den årliga Danmarksresan var dock invändningen att det inte rimligen kan vara Svenska kyrkans uppdrag att informera om olika nyandliga rörelser. Det får dessa rörelser göra själva. Det är inte heller vårt uppdrag att kunna ge kritik på detaljnivå om olika oklarheter eller motsägelser inom dessa trossystem. Vi ska däremot vara väl rustade att berätta om det som vi tror på och står för. Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp, som det står i Första Petrusbrevet.

I mötet med företrädare för nyandlighet och i mötet med sökande människor är det viktigt att vi är tydliga med vilka vi är och vad vi tror på. Att Svenska kyrkan skulle börja tillhandahålla information om hur andra tror skapar bara förvirring. Ändå är det idag tydligt att det finns olika nivåer på förväntad kunskap och på förväntad upplevd närhet till olika religioner.

New age är helt riskfritt att vara kritisk mot. New Age är lika fel och dumt som individualism. (Alternativen till den förkastliga individualismen brukar dock inte preciseras närmare av kritikerna. Det kanske vi ska vara tacksamma för.) Islam bör man inte vara kritisk mot, det är postkolonialt och islamofobiskt att vara. Istället beror eventuella problem på att vi svenskkyrkliga vet för lite om islam och detta bör vi åtgärda genom att lära oss mer. Särskilt felaktig är uppfattningen att delar av islam är homofob och patriarkal. Kristna grupper som Frälsningararmén och Plymothbröderna kan man kritisera obesvärat. De är homofoba och patriarkala. Jehovas vittnen ska vi inte tala om, det är närmast opassande att inte förkasta dem helt. Och om dem behöver man inte veta särskilt mycket för att vara kritisk. Att de är homofoba och patriarkala är en självklarhet. Det samma verkar gälla mormoner.

Voodoo intar något slags mellanställning. Prästkandidaterna protesterar nu sedan de har förmåtts sjunga voodoo-sånger vid pastoralinstitutet i Lund. (Läs HÄR) New Age eller Livets ord hade naturligtvis aldrig ens inbjudits att delta i någon form av aktivitet vid pastoralinstitutet i Lund. Jag har också svårt att föreställa mig prästkandidaterna deltagande i en workshop, sjungandes sånger från Plymothbröderna eller mormonerna. Jag kan inte heller tänka mig en prästkollega som beskriver hur han/hon är passionerat intresserad av att skapa ökad förståelse och kontaktytor mellan Svenska kyrkan och Jehovas vittnen, så att vi ser våra gemensamma rötter och kommer närmare varandra.

I botten ligger förstås en uppfattning om vem som är Den andre och vem som är svag och därför viktig att solidarisera sig med. Vilken betydelse en faktor som kön ges i den diskussionen återstår att se.  

Johanna Andersson är skribent och präst i Svenska kyrkan 

Den kanadensiska författaren Irshad Manji gästar just nu Skandinavien och kunde igår kväll ses som gäst hos Skavlan i SVT.

"Du är kvinna, muslim och lesbisk", sa Skavlan till Manji. "Är det en fråga eller ett påstående", kontrade en leende Irshad Manji. Sedan följde ett intressant samtal om hur våra etiketteringar av människor styr våra föreställningar, och om islams behov av reformation. En reformation som handlar om såväl tolkningsfrågor som bearbetning och kritik av dogmer. Manji lyfte flera gånger fram vad det är hon kräver: att muslimer behandlas jämlikt och inte som barn. Förutsätt att jag kan ta kritik, behandla mig som du behandlar alla andra, var hennes budskap.

På den lite exotiserande/ironiserande/distanserande frågan om Manji verkligen hade en bönematta och bad fem gånger om dagen svarade hon att ja, en matta hade hon, men hon bad tolv gånger om dagen och inte fem.  

De muslimer som strävar efter reformation hörs inte så ofta i samhällsdebatten. Ofta placeras muslimer istället som "de andra" och förknippas främst med slöjor och sharia. Men fler röster behöver få höras. Redaktionen för Skavlan tog ett ansvar för det igår. Se programmet på SVT Play HÄR. Läs mer om Irshad Manji HÄR och HÄR.

Annika Borg 

kristen opinion har problem med det återkommande och allt mer populära uttrycket "Abrahams barn", nu senast brukat i biskop Jan-Olof Johanssons riksmötespredikan. Kanske beror detta inte minst på att gestalten Abraham ofta presenteras som så oproblematisk.

Hans tilltag att följa det han uppfattat vara Guds befallning, nämligen att offra sin son Isak, är ett besvärligt hinder i mötet med texten i 1 Mos. Man kan betrakta hans tro som ren och skär fanatism, en tro som står själva livet emot. Att Abraham framställs som förebild i sin lydnad och fromhet även i Nya testamentet är därför inte enkelt, utan kräver extra bearbetning och omsorgsfull reflektion. Beteckningen "Abrahams barn" i t ex Gal 3:7 (eller "söner", som NT 81 översätter) står samtidigt för något annat än religionstillhörighet - det står för tro på löftet, med andra ord tro på Kristus. Det är i det avseendet som Abraham är en förebild enligt Nya testamentet.

Men åter till den gammaltestamentliga berättelsen: Sara föder Isak i ett skede i livet då hon redan givit upp hoppet om sin fruktsamhet. Fruktsamheten gav kvinnor sitt värde under denna tid. Att föda söner var livsuppgiften. Så får Sara till slut sin pojke: Isak. Och hennes make Abraham gör sedan det val han gör. Läser man berättelsen om Abraham och Isak ur Saras perspektiv, blir den hemsk. För att inte tala om ifall man läser den ur Isaks perspektiv.

Nu finns det givetvis många skilda tolkningar av Abraham även inom judendomen. Men att oproblematiserat tala om "Abrahams barn" som en samlande beteckning på judar, kristna och muslimer vänder sig kristen opinion emot. Varför inte "Saras barn" i så fall?

Kristna bekänner inte patriarken Abraham. Vi döps i den treenige Gudens namn och kallas i dopet att vara Jesu lärjungar.

Annika Borg  Christer Hugo

Den västerländska rättsstaten är hotad - inifrån. Under rubriken "Allahs Richter" (Allahs domare) beskriver en artikel i Der Spiegel (35/2011) läget i områden i Tyskland med stark muslimsk närvaro. Där har de informella muslimska fredsdomarna på många sätt tagit över rättskipningen bland muslimerna. Spiegel:

Fredsdomare bär inga domardräkter. Deras rättssalar är moskéer eller tehus. De får sin auktoritet, inte genom lagen, utan genom sitt anseende i lokalsamhället. För det mesta är dessa medlare familjefäder eller imamer. Somliga flyger in från Turkiet eller Libanon vid konflikter.

Det har skapats en parallell justis, där man inte ska blanda in polis eller åklagare. Där är det i princip oviktigt med vad som är rätt eller fel, skuld eller sonande av brott, säger författaren och journalisten Joachim Wagner som i sin bok "Richter ohne Gesetz" (Domare utan lag) har gått på djupet med fenomenet. Vad som är viktigt är att nå en kompromiss mellan förfördelad eller offer och vederbörandes familj och gärningsmannen och hans familj. Detta hjälper den muslimske fredsdomaren/medlaren till med. 

Riktigt allvarligt blir det när fredsdomaren också utmäter straff. Därmed saboteras och undergrävs hela det system som vårt rättssamhälle vilar på. Inte minst statens våldsmonopol:

I synnerhet som islamiska förlikningar, så som jag har upplevt dem, ofta genomdrivs med våld och hot. Ofta handlar det om ett maktdiktat från den starkare familjen. (Wagner)

Polis och domstolar upplever sig maktlösa när exempelvis ett våldsoffer plötsligt tar tillbaka anmälan och anklagelse mot en förövare. Då går det inte att driva processen vidare. Rättvisans maskineri har saboterats.

Hur ska då denna skuggrättvisa kunna bekämpas? Joachim Wagner säger:

Åklagarna måste intensifiera förundersökningsarbetet gentemot fredsdomarna. Hade de gjort det tidigare, så hade redan muslimska medlare blivit dömda för förhindrande av rättvisan. Dessutom bör somliga advokater inte längre se sig som medhjälpare till parallelljustisen. De låter sig (nu) styras av klienternas vilja, oberoende av sanning och rättvisa. Slutligen pläderar jag för tidigarelagda domarförhör av vittnen. Därigenom kan man tränga tillbaka fredsdomarnas inflytande.

Så ser situationen ut i de muslimska enklaverna i Tyskland. Säkert även i Frankrike och Storbritannien. Och i Sverige. Men vem för upp frågan i vårt land? 

Christer Hugo

Just när man trodde att Socialdemokraterna gett upp idén om att göra Eid al-Fitr till nationell helgdag, dyker den oförliknelige ordföranden för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (f d Broderskapsrörelsen) Peter Weiderud upp med samma ogenomtänkta förslag. Man kan läsa hans debattartikel på SvD Brännpunkt för den 29/8. Kanske har han fått råg i ryggen av Seglora smedjas formliga kampanj för denna muslimska helg. När såg man motsvarande lidelse för till exempel Jom Kippur? Och ändå har den judiska närvaron i vårt land mycket längre historia än den muslimska.

Hursomhelst - Weiderud stannar inte där i sin strävan att fragmentisera samhället. Tanken på framtida svenska Chinatowns och liknande hos Centern har tydligen slagit an även hos broderskaparna. För emedan det ju, som Weiderud mycket riktigt konstaterar, finns "såväl judiska som katolska, buddistiska, hinduiska, ortodoxa eller sekulära intressen att fira andra dagar", föreslår han en "personlig helgdagsbank av 2-3 dagar. Det skulle göra det möjligt för var och en att fira de viktigaste festerna, utifrån sin tro, sin etnicitet eller annan tradition."

Här är det bara fantasin som sätter gränser. Den som tror på det flygande spaghettimonstret (se kristen opinion 15/7, "Genomslag för durkslag") kan äntligen få ledigt och fira Makaronens dag. Men stackars lärare och rektorer som ska försöka lägga schema enligt den weiderudska framtidens oöverskådliga utbud av helger.

Christer Hugo

Nu verkar det blåsa upp i den kyrkliga ankdammen. Skälet tycks vara kristen opinions debattartikel i Kyrkans tidning (länk HÄR) om Svenska kyrkans identitesfrågor. En artikel som INTE handlar om islam, INTE om att avvisa att andra religioner har sin gudstro, INTE om att vi INTE ska prata med varandra över religionsgränserna. Den handlar om vår egen kristna identitet. Att döma av många kommentarer på olika håll är det givetvis många som förstår detta och välkomnar denna debatt. Men en och annan har svårt att läsa innantill.

Domprost Åke Bonnier gör på sin blogg en alldeles egen (i ordets båda betydelser) läsning av vår text. Här avvisar vi helt plöstligt andra religioner, ja hatar dem. Att lovsjunga Jesus ska inte hindra människor av andra trosuppfattningar att lovsjunga sin Gud, menar Åke Bonnier. Nej, just det. Men det har aldrig vi sagt. Tvärtom: respekt för egen och andras trosidentitet är det vi reflekterar kring. Det finns bara en Gud, men Kristus är den ende, får vi också veta. Det blev lite oklart hur domprosten menar vad gäller treenigheten, förutom att allt är ett mysterium då. Vore intressant att se den tankegången klargjord och utvecklad.

Seglora smedja gör som de alltid brukar: ropar "här är vargen!". Och har det inte snart passerats något slags etisk gräns för att använda massmördaren Behring Breivik som argument för eller emot något? Det är osnyggt, för att uttrycka sig milt, att ständigt återanvända Berhing Breivik, som Seglora smedja gör, för att understödja allt från sitt Eid-firande till att hoppa på kollegor. Vi tillskrivs vidare en anemisk världsbild, är fientliga mot andra och verkar leva på en kylig plats, får vi veta. Här frestas man faktiskt att haka på språkbruket, för lite "kyla" och saklighet i debatten skulle inte skada. Biter nu Seglora tag i de teologiska frågor vi ställt? Icke. Men den danske teologen Grundtvig nämns. Oklart dock hur han ska användas mot oss eller alls i sammahanget. Kyrkans identitet och kristendomens identitet var ju hans hjärtefrågor om man säger så. Utveckla gärna detta spår, Seglora smedja. Spännande: Grundtvig och svenskkyrklig religionsdialog, vad kan inte det bli?

Centrum för Religionsdialog har en facebooksida. Där har man varit aktiv. Vi är rädda för religionsdialog, får man veta om man tar del av "samtalen" där. Och hur ska man nu komma i dialog med oss om denna rädsla? Ja, undertecknad har tidigare skrivit på den här bloggen att jag tar debatten närsomhelst och varsomhelst, men inte fått någon förfrågan. Den våndan behöver man således inte ha på Centrum för Religionsdialog. För sakens skull ska kanske nämnas att Helene Egnell, som är verksam på centret, gjorde ett så grovt påhopp på mig och Johanna Andersson (tidigare Almer) i samband med en debatt på Kulturhuset att när debatten sändes i Kunskapskanalen valde ansvarig utgivare att av pressetiska skäl klippa bort hennes påhopp (vi var inte själva där). Kanske ska man på Centrum för Religionsdialog var lite försiktig med att tillskriva andra rädsla och tala sig varm för dialog när man inte själv förmår föra dialog på ett civiliserat sätt med kollegor inom samma kyrka. På facebooksidan nämns också den första trosartikeln, och att vi missat något vad gäller den. Utveckla gärna den tanken, Centrum för religionsdialog. Vi diskuterar gärna trosartiklarna.

kristen opinion väntar tålmodigt på en bred och djup debatt, gärna med biskopar och läronämnd inblandade, om teologi, identitet och kristen trosreflektion. Att döma av att så många engagerar sig i debatten redan, och förmår läsa det vi faktiskt skriver, så är vi hoppfulla. Vi tror ju på dialog.

Annika Borg

Hur ofta hör vi talas om muslimsk feministteologi? Alltför sällan får denna del av den muslimska tolkningstraditionen utrymme. 

Islamologen och forskaren Amina Wadud är en av dem som arbetar med tolkningar av Koranen och haditherna ur "kvinnoperspektiv". I en kristen eller judisk kontext är motsvarigheten feministteologi.

Wadud menar att islams huvudkamp ska vara Gender Jihad (eller genus-jihad): Den kamp som syftar till rättvisa mellan könen. Hon menar att det är de patriarkala tolkningarna av Koranen och islam som är problemet, inte Koranen i sig. Resonemanget känns igen från judisk och kristen feministteologi: det är inte de heliga texterna eller religionen i sig som är problemet, utan tolkningarna. Om detta - alltså var man ska förlägga problemen - kan man självfallet olika uppfattningar. 

Amina Wadud lyfter också fram hur hon själv, som kvinna, svart och muslim, görs till "den andra" i nästan alla sammanhang där hon verkar: inom sin religion (kvinna), i sin samhälleliga amerikanska/kristna situation (muslim) och i sitt muslimska/arabiska sammanhang (svart). Något att reflektera över, anser kristen opinion. Wadud ledde en icke-könssegregerad fredagsbön i New York 2005. Resultatet? Hot. Men också hyllingar för detta konkreta uttryck för genus-jihad.

Amina Wadud, Ayan Hirsi Ali, Seyran Ates, Fatima Mernissi, Asma Barlas... 

Mer om de olika feministerna med muslimsk bakgrund vill vi läsa på kultursidor, höra om i nyhetssändningar och även ta del av i kyrkliga publikationer. 

Annika Borg 

Nedan finner ni vår artikel som är publicerad på dn.se:

”Därför är det så farligt med självcensur”

Publicerad 2011-08-03 17:03

Tillsammans driver artikelförfattarna bloggen Kristen opinion 

LÄNK till artikeln.