kristen opinion

 AV JOHANNA ANDERSSON

Det är alltid en särskild glädje att komma hem från arbetet de fredagar ett nytt exemplar av Signum ligger på dörrmattan. Denna fredag var en sådan fredag.
Med särskilt intresse läste jag den artikel som handlade om det interreligiösa världsfredsmötet i Assisi. Snart konstaterade jag, med en viss förundran, att Svenska kyrkan och den romersk katolska kyrkan agerar tämligen olika i dessa frågor. Främst skiljer vi oss på tre punkter.

Den första punkten handlar om att den katolska kyrkan särskilt vinnlägger sig om att bjuda in företrädare för agnostiker och ateister till denna typ av samtal. Den nuvarande påven är uttalat intresserad av en dialogprocess med dessa grupper. Kanske något att inspireras av i Sverige, som ju ofta beskrivs som ett av världens mest sekulariserade länder. Men attityderna mot ateister brukar inte precis präglats av en vilja till förståelse från kyrkligt håll i Sverige. Tvärtom beskrivs ateister av kristna debattörer inte sällan som förenklande, okunniga och allmänt lidande av olika svåra fobier.

En andra skillnad handlade om inställningen till interreligiösa gudstjänster. Gudstjänster med element hämtade ur olika religioner som fogats samman till ett gemensamt liturgiskt firande uppfattas av påven som synkretistiska och teologiskt problematiska. Därför var gemensamma religiösa inslag strukna ur programmet, böner fick bes privat. Här är skillnaden mot nuvarande praxis i Svenska kyrkan markant. Jag vet inte hur många radiogudstjänster jag hört det senaste året från olika församlingar i Svenska kyrkan som just blandat inslag från olika religioner. Ibland har jag fått gå till radiotablån i tidningen för att läsa vad det är jag lyssnar till. Studiecirkeln ”Gud är inte kristen”, ”Abrahams barns julkrubba”, mångreligiös konfirmandundervisning och kristet ”Eid-firande” är andra exempel på hur okomplicerat det tycks vara med denna typ av interreligiösa evenemang i Svenska kyrkan. Jag skulle önska en utförligare redogörelse för hur och när dessa frågor blev teologiskt lösta och färdigreflekterade hos oss.

Den tredje punkten rör Assisimötets uppdrag och avsikt. Det handlade om en dag av ”reflektion, dialog och bön för fred och rättvisa i världen”. Syftet var alltså inte bara att komma samma i största allmänhet. Det handlade inte heller om att spela fotboll eller äta mat tillsammans. Möten som är till för sin egen skull inger mig alltid skepsis. Det är gott att ha ett uppdrag, en uppgift att diskutera, lösa eller utföra. Det för oss samman. Också där hade Luther rätt.

Teol kand och fil kand Johanna Andersson är skribent och präst i Svenska kyrkan

kristen opinion har, som tidigare utlovats, tittat på hur Katolska kyrkan närmar sig frågorna om religionsdialog. Under våren har ju som bekant ordet religionsdialog varit högt upp på agendan i Svenska kyrkan. Hur resonerar andra kyrkor kring detta?

Stockholms Katolska stift har en Kommission för Interreligiös dialog. Där utgår man i hög grad från och reflekterar kring sin egen kyrka - sin egen identitet - inför mötet med övriga religioner. I ett dokument från en konferens i Belgien, som ägde rum för ett par år sedan, (Religionsdialog: hot eller nådegåva?) konstateras exempelvis att det finns en sanning, allting är inte relativt. Texten är författad av dominikanpatern Ignace Berten. Människan är förvisso sökande och har enbart fragment av sanningen, men icke desto mindre finns där en Sanning. Ignace Berten formulerar sin tros grund i en rad antaganden: på Jesus person, apostlarnas vittnesbörd och kyrkans trostradition. Berten reflekterar även kring det han har svårt att förstå hos andra. Också kring det som är så svårt att det inte är lätt att ta upp ansikte mot ansikte. Några exempel på det förstnämnda är, för Ignace Berten, renlighetsföreskrifterna inom judendomen och (den ganska vanliga synen) inom islam att Koranen är uppenbarad direkt för Muhammed. Exempel på det andra är sharialagar med fysisk bestraffning och uppfattningen att Jesus inte dog på korset. Berten kommer ändå fram till att religionsdialog är en nådegåva. Gudserfarenheten är något allmänmänskligt, som bildar utgångspunkt för samtal och vilja till förståelse. Dokumentet finns som länk på kommissionens hemsida. 

Att ringa in det det som är svårt att tala om och det man inte är överens om, är en tanke som den amerikanske presbyterianske teologen Bruce McCormack har utvecklat. Det man är överens om är nämligen inte alls någon fruktbar eller utvecklande utgångspunkt för dialog, menar han. Fokus borde istället vara på det man inte kommer överens om. kristen opinion välkomnar den typen av komplexitet och ärlighet i debatten om såväl ekumenik som religionsdialog. Ignace Berten öppenhet med det han finner svårt är också exempel på en sådan ärlighet.

Syster Madeleine Fredell bidrar med en annan text på kommissionens hemsida (också den finns som länk där). Även i den är avstampet den egna kyrkan, och hur man teologiskt kan motivera interreligiös dialog. I Lumen Gentium (ett för Katolska kyrkan dogmatiskt konstituerande dokument) formuleras att frälsningen gäller alla och att kyrkan innesluter alla i gudsfolkets katolska enhet. Genom åren har det synsättet fått kritik av andra kyrkor och trosriktningar som inte alls vill se sig själva som en del av Katolska kyrkan. Men eftersom den Katolska kyrkan ser sig som den ursprungliga och allomfattande Kyrkan, är ju det en logisk följd av just detta trosantagande. kristen opinion menar att det, trots att man kan ha invändningar, ändå finns något hederligt i att man ringar in sin egen syn och inte döljer de anspråk man faktiskt har, och teologiskt motiverar dem. I andra texter har man mildrat detta något från katolskt håll: även andra religioner har en stråle av den sanning som upplyser alla människor, som kyrkan kan lära av. Dialog med olika religioner motiveras genom att Gud från skapelsens början gått i dialog med sin skapelse. Men Kristus är utgångspunkt och mål, Vägen, Sanningen och Livet. Och Kristus representeras av och i kyrkan. På den punkten är man glasklar. 

Vikten av att ringa in sin egen identitet är inte lika framträdande i Svenska kyrkans olika religionsdialogprojekt. Man kan faktiskt få intrycket av raka motsatsen. Den ena polen i dialogen, det vill säga Svenska kyrkan själv och dess identitet, blir på något märkligt sätt sekundär. kristen opinion kan också konstatera att man nästan nött ut uttrycket den "andre". (Och i och med att man alltid talar om den "andre" görs också ständigt "andra" till "andra", så att säga.) Det är väl därför Katolska kyrkan i sammanhanget känns uppfriskande med sitt fokus. På Svenska kyrkans Centrum för Religionsdialogs hemsida finns förvisso också dokument. Men när man finner att ett av dessa heter "Kåldolmens dag" blir man lite undrande. Där får vi veta att det är viktigt att visa att kåldolmen inte har svensk bakgrund, och på så sätt rucka på nationalsymbolerna. "Kåldolmens dag" firades tydligen den 30 november förra året och Svenska kyrkan bjöd på "den svenskaste av alla muslimska kulturdrycker, bryggkaffe med mellanmjölk". 30 novemberfirandet ska få en annan inriktning är tanken, eftersom den dagen förknippas med "rasism, nazism och andra tråkigheter". Ja, att rasism och nazism är "tråkigheter" är väl århundradets understatement. En och annan besökare på hemsidan kan nog komma att höja lite på ögonbrynen vad gäller de religionsdialogiska satsningarna.

Annika Borg