kristen opinion

I Svensk Pastoraltidskrift nr 20/2011 skriver Gunnar Carlsson, f d stiftsadjunkt och personalansvarig i Växjö stift, om vad han menar vara avskaffandet av läroämbetet i Svenska kyrkan genom 1982 års kyrkomötesreform. Det är en intressant, belysande - ja, faktiskt bitvis skakande - exposé han gör över den process som ledde fram till partipolitikens och den politiska maktens annektering (Gunnar Carlsson använder det ordet) av Svenska kyrkan. Den som nu är ett faktum, eftersom

vad Gustaf Vasa åtrådde har i dag genom 1982 års kyrkomötesreform uppnåtts. Svenska kyrkan är i dag helt i den (parti)politiska maktens händer.

Biskopar och präster har inte säte och stämma i kyrkomötet i kraft av ämbetet; endast om de väljs in som representanter för en nomineringsgrupp, precis som lekmännen, får de rösta i de för Svenska kyrkan vitala frågor som kyrkomötet beslutar om. Kyrkans lära avgörs helt enkelt av kyrkomötet. Det eventuella inflytande som läronämnden - där biskoparna är i majoritet - skulle tillförsäkras är, menar Carlsson, inte reellt när det kommer till kritan. Kyrkomötet är suveränt. Politiken har makten.

kristen opinion har flera gånger konstaterat hur Svenska kyrkan steg för steg sekulariseras inifrån. Det finns ingen som håller emot. Det finns inte någon som är "väktare på Sions murar" (Wallins psalm för biskopsvigning, 226 i 1937 års psalmbok, utmönstrad ur 1986 års psalmbok). Allt är förhandlingsbart. Som Gunnar Carlsson skriver:

Men därmed torde Svenska kyrkan också ha berövat sig och/eller berövats sin profetiska roll och sin röst i det offentliga rummet.

Påven Benedikt XVI hade en spännande vinkling på majoritetsproblematiken när han talade till seminarister i Freiburg under sitt Tysklands-besök härförleden. Apropå reformrörelsen Wir sind Kirche/We are Church i Katolska kyrkan frågar påven vilka "vi" är i kyrkan? Jo, det är hela gemenskapen av troende, idag och i alla tider och på alla platser. I denna gemenskap, som går genom tid och rum, finns rösten av en giltig majoritet - men, säger påven,

det kan aldrig finnas en majoritet mot apostlarna eller mot helgonen: det vore en falsk majoritet.

(Tack till Bengts Blogg, som citerat ur påvens tal!)

Dock är den falska majoriteten således möjlig enligt Svenska kyrkans ordning. Det finns, som sagt, ingen som kan sätta stopp. Tur att vi då ändå har Luther, som bland annat i sin skrift Von den Konzilien und Kirchen (1539) slog fast att kyrkomötens auktoritet och giltighet helt och hållet hänger på om de håller sig till Skriftens vittnesbord.

Alltså: En majoritet mot apostlarna är en falsk majoritet, hur stor den än är. Det säger både påven och dr Luther.

Christer Hugo

Rainer Maria Woelki heter den nye romersk-katolske ärkebiskopen i Berlin. Han är 55 år, anses som konservativ och tillträder sin nya tjänst den 27 augusti. Woelki intervjuades av berlintidningen Tagesspiegel i fredags (19/8). Rakt svarar han på intervjuarens frågor och svävar inte på målet när det gäller Katolska kyrkans officiella ståndpunkter. Om prästämbetet, biskopsämbetet, celibatet osv är han glasklar.

Som lutheran kan man givetvis invända åtskilligt, men det är inte poängen. Poängen är att här är en kyrklig företrädare som vet var han och hans kyrka står och som inte mumlar i skägget om det. Det är rätt skönt att ta del av. Sedan gör ärkebiskopen electus också analyser som även på annat sätt är applicerbara på situationen i vårt land och i Svenska kyrkan. Exempelvis beträffande "folkkyrkan".

"Jag hoppas", säger Woelki, "att kyrkan förblir folkkyrka i bemärkelsen kyrka för människorna. Men det som vi i allmänhet har betecknat som folkkyrka kommer inte mer att finnas, det ser vi i Berlin. Kristus har ett universellt frälsningsanspråk. Men han respekterar också människors frihet att säga nej."

Tänkvärt, inte sant, i ett läge när tongivande röster i vår egen svenska folkkyrka tycks vilja famna allt och alla, oavsett om dessa vill eller inte.

Christer Hugo

Nyligen skrev docenten i religionsfilosofi och jesuitpatern Ulf Jonsson en personlig text i Uppsala Nya tidning. Bland annat berättar han att han tidigt blev intresserad av religiösa frågor och började läsa filosofi och religion. Detta ledde honom så småningom till den romersk-katolska kyrkan, där han fann "en stor, uråldrig och internationell kyrka - med plats för filosofi." Även om man är trygg i sin lutherska kristendomstolkning, ger uttalandet ändå ett litet styng i hjärtat. För så är det ju, i katolska kyrkan har filosofin, den teologiska reflektionen och utbildningen en stark och självklar plats.

Krister Stendahl, sörjd och saknad biskop i Stockholm och professor vid Harvard, brukade tala om "helig avund". Uttrycket utvecklade han i dialogen med judiska trosutövare. Åtminstone var det i de situationerna jag hörde honom använda det. Det han menade var att man kan se sådant i sina medmänniskor tro och sammanhang som väcker avund. Men det betyder inte att man behöver "kopiera" det och ha detsamma själv, utan man ska finna trygghet i den tro man själv har. Helig avund handlar om glädjen över att andra har något fantastiskt, men att man också kan se det goda hos sig själv. 

Men när det gäller katolska kyrkans plats för filosofi och teologiskt arbete är det nog så att jag inte förmår komma längre än till enbart avund. Här finns något att inspireras av - och ta efter. 

Katolska kyrkan är en identitetsstark kyrka. På gott och ont. Ulf Jonsson skriver att han kan förstå att vissa människor känner sig instängda av det "katolska ramverket", men att det ändå finns frihet inom ramen. Detta råder det nog delade meningar om. Men tonläget i Jonssons artikel är öppet och personligt på ett sätt som man antagligen kan ta till sig även om man erfarit kyrkan på ett annat vis. Jonsson säger att sammankopplingen mellan moral och religion har varit negativ. För honom handlar tron i första om att försöka förstå tillvaron, och att "försöka förstå den som meningsfull". Han talar inifrån en kyrka som sannerligen bitit sig fast i moralfrågorna, inte minst i sexualmoralen. Det är intressant sommarläsning. Läs texten HÄR.

kristen opinion återkommer snart med ytterligare inlägg på temat katolska kyrkan. Då har vi kikat på religionsdialogen. 

Annika Borg