kristen opinion

 ”Framtiden bor hos oss” är ett nätverk bestående av ett tjugotal församlingar i Svenska kyrkans mångreligiösa och mångkulturella stadsdelar. Det är där det nya samhället och den nya kyrkan tar form, får vi veta på nätverkets hemsida.

Att framtidens samhälle och kyrka också tar form i landsbygd, glesbygd, småstäder och i (åtminstone på ytan) monokulturella sammanhang verkar vara främmande för självbilden.  Men att det förhåller sig så är naturligtvis en självklarhet. Och lika självklart och relevant är att mångfald faktiskt även existerar inom den så kallade majoritetskulturen.

Mycket gott arbete utförs säkert genom nätverkets arbete. Men ett och annat i nätverkets teologi reser en rad frågetecken.

I höstas hade man en samling vars dokumentation finns att tillgå på hemsidan. I dokumentationen klargörs riktning och synsätt.

Till exempel i inledningsanförandet av biskop Eva Brunne, där hon talar om att kyrkan är en ”politisk kyrka”. Exemplen på det är att vi i nedskärningar och vad gäller flyktingarbete ska tala om Jesus Kristus när människovärdet sätts ur spel. Självklart ska vi visa andra omsorg. Men retoriken och tanken kräver ändå en balansgång så att en politisk och en i samhället delaktig kyrka inte blir en partipolitisk megafon. Och få klara den balansgången. Kyrkan har ingen färg.

Man kan också notera att den så kallade identitetsdebatten i Kyrkans tidning och på ”vissa bloggar” förra året inte varit till belåtenhet. Biskopen påstår i sitt anförande att någon eller några i identitetsdebatten hävdat att kyrkan inte ska tala med människor av annan trosuppfattning, eftersom den egna tron då skulle grumlas. Vem eller vilka som drivit en sådan bisarr linje framgår dock inte.

Så här i efterhand kan man återigen konstatera att det hade varit bättre om fler biskopar deltagit i debatten när den pågick och tydliggjort sina positioner öppet och i dialog med sina uppfattade meningsmotståndare istället för att visa gillande och ogillande i andra kanaler.

I ett annat anförande heter det att nattvarden inte är en ”kyrklig fixerad identitet”, utan handlar om den hunger och längtan alla människor delar.

Nu är det ju så att nattvarden är den kristna fixpunkten, en kyrkligt fixerad identitet om man så vill. Men det utesluter inte att den även handlar om alla människors hunger. Båda sakerna är sanna, men inte samtidigt. I nattvarden är Kristus vägen. Det är det kristna imperativet.

Man har uppenbarligen stora problem med den andra trosartikeln i mötet med ”den andre”. Men detta är ju en konstruerad konflikt. Och det är allvarligt att den ständigt målas upp. Kristendomen och kyrkan står och faller med den andra trosartikeln.

Glidningen mellan religionsdialog och synkretism är besvärande. Och paternalistisk: ”Alla ska med” är en missionstanke som blir mer problematisk än den nytestamentliga missionsbefallning man är så ivrig att göra sig av med.

Det är inte enkelt att översätta kristustron i politik och handlingar, om de senare tillåts bli en ”kyrklig fixerad identitet”.

I dagarna har nätverket givit respons på biskopsbrevet om kyrkliga handlingar i en mångreligiös kontext.

Nu är det dopet som inte ska vara fixpunkten.

Biskopsbrevet lyfter fram att en praxis med barnvälsignelse kan göra dopsynen otydlig.

Detta ifrågasätter nätverket ”Framtiden bor hos oss”. Barnvälsignelsen kan vara ett bra sätt att välkomna barnet och familjen in i kyrkans gemenskap, då det inte är möjligt att döpa barnet. Det äventyrar inte dopets ställning, menar man. Det är istället en ny tradition som växer fram, skriver man.

Här sker samma glidning och tankefel som vad gäller nattvarden. Människor är välkomna till kyrkan och till en kristen gemenskap, men dopet är det sakrament där vår identitet som kristna mejslas fram. Båda sakerna är sanna, men inte samtidigt.

Det som här sker vad gäller talet om människovärde, hunger och välkomnande är att man blandar ihop den första trosartikeln med den andra.

En, aningen trött, reflektion är: skulle man inte kunna tänka sig att sakramenten kan få bevara sin betydelse som identitetsbärare trots att det finns andra trosuppfattningar än de egna? Och om man ska skapa nya traditioner utifrån en egen upplevd vardag får man nog vara teologiskt mer tydlig än att slå fast att dopets ställning inte förändras av att synsätten förändras.

I en nyligen publicerad undersökning kunde vi ta del av det många redan haft klart för sig mycket länge: kunskapen om kristendomen är låg i vårt land. Eller som Dag Sandahl träffsäkert skrev nyligen ” De vet inte vad de inte tror.”.

Men det är ju bra om vi vet det själva.

Annika Borg

Så var det dags igen. Konstnären Elisabeth Ohlson-Wallin vill utmana kyrkan. Denna gång genom att ge Skara domkyrkoförsamling en altartavla med hbtq-tema. Altartavlan är en mycket känslig punkt har konstnären förstått. Nu vill hon trycka på den, och utröna om Svenska kyrkan är mogen att hantera hbtq-frågorna.

kristen opinion undrar om det just vad gäller Svenska kyrkan verkligen finns fler punkter att testa. Och vad gäller mognadsgrad kan man lätt konstatera att Svenska kyrkan torde vara mest mogen av alla.

Här har vi världens mest liberala och bejakande kyrka vad gäller exempelvis hbtq. Svenska kyrkan viger samkönade par (präster som har tveksamheter riskerar att åka ut), man tar hbtq-frågorna på stort allvar och producerar perspektivmaterial efter perspektivmaterial, öppet homosexuella når toppositioner och det finns till och med homosexuella som säger att kyrkan som arbetsplats är mer tolerant än andra i det svenska samhället.

Så vad vill Ohlson-Wallin? Vore det inte hög tid att nu istället börja undersöka andra sammanhang i religionernas värld? Hon behöver nog inte leta länge innan hon kan väcka de provokationer hon önskar.

Något märkligt är att hon själv blev så provocerad av Makode Lindes tårta på Moderna museet att hon ville dra tillbaka donationen av verket Ecce Homo. Att testa andras gränser är således ok, men inte att testa de egna?

Annika Borg

I skriften Lutheran Slogans. Use and Abuse (2011) gör teologen Robert W. Jenson en tankeväckande genomgång av de lutherska citat präster och teologer ofta åberopar. Att "Som Luther sa" och "Som Luther menade" är inledningar på påståenden som man ofta har anledning att skärskåda, har kristen opinion tidigare visat i olika inlägg. Jensons skrift, den är bara 80 sidor, är ett roligt och initierat sätt att rensa lite bland allt det som tillskrivs "det lutherska" och presentera alternativa tolkningar.

Ett avsnitt handlar om det allmänna prästadömet. Den luherska tanken var inte att tömma prästämbetet på dess roll eller auktoritet och att enbart få det till att vara en funktion eller ordning, påpekar Jenson. En uppfattning som även många andra lyft fram. Luther hänvisade inte till sitt dop när han behövde stärka sin auktoritet, utan "to his ordination and ecclesially recognized doctorate", skriver Jenson.

Liksom på andra punkter i luthersk troslära bör man skilja på den tidige och sene Luther. Jenson, som själv har ett starkt ekumeniskt engagemang, väljer att lägga fokus på kontinuiteten med den tidigare kristna traditionen och dess syn på ämbetet vad gäller "the priesthood of all believers". Han ser inte Luthers tänkande kring detsamma som ett brott med traditionen: "Moreover, assertion that all the baptized are priests does not contradict catholic doctrines of the special priesthood".

En samtida svenskkyrklig förståelse av tanken om det allmänna prästadömet är att "alla är teologer" och att det teologer gör är "gudsprat". Förminskade och förklenande för såväl präster som "lekfolk" givetvis. En kastrerad prästroll gör ingen glad. 

Dagens organisationskonsulter och samtidsanalytiker konstaterar att vi lever i ett expertsamhälle. Och att efterfrågan på experter kommer att öka i framtiden. Kanske något för Svenska kyrkan att reflektera över?

I kyrkliga sammanhang är förvisso inte alla pedagoger, diakoner eller musiker. Detta ses som expertområden. Det är just bara teologin som är satt på undantag.

Vad gäller det sistnämnda så är det inte ens en tolkningsfråga: vill man motivera den utvecklingen får man skaka fram någon annan än Luther ur teologins garderober.

Annika Borg 

Lennart Koskinen skriver i dagens nummer av Kyrkans tidning att han varit på interreligiöst möte utanför Oxford. Mötet ordnades av en sammanslutning som kallar sig World Religious Leaders. En av dessa ledare är alltså Koskinen.

De av oss som ibland oroas över att religionsdialogen är könsblind kan exempelvis läsa följande mening, med anledning av en buddhistisk nunna:

”Hon levde sin religion på ett sätt som vi i den lilla gruppen kristna, en kardinal, en metropolit, en ärkebiskop, två kvinnliga teologiprofessorer och tre vanliga biskopar samfällt konstaterade, hade varit ett praktexempel på detta svåra att leva i sitt dop, trots att hon naturligtvis inte var döpt.” 

Det är inte ofta nu för tiden som man ser så övertydliga exempel på mannen som osynlig norm.

Koskinen hade ju lika gärna kunnat formulera sin mening så här: ”Hon levde sin religion på ett sätt som vi i den lilla gruppen kristna, en manlig kardinal, en manlig metropolit, en manlig ärkebiskop, två teologiprofessorer och tre vanliga manliga biskopar samfällt konstaterade, hade varit ett praktexempel på detta svåra att leva i sitt dop, trots att hon naturligtvis inte var döpt.” 

Vid sidan av den manliga normen och påtalandet av teologiprofessorernas kön finns en liten släng av kunskapsförakt också  med i bilden: ”Andlig vishet är något mer än vanlig klokskap, som i sin tur väger tyngre än bara aldrig så stora kunskaper.” Detta handlade också om buddhistnunnan. Likheterna med fromhetslitteratur från förra seklets början är slående. Där var berättelsen om den fromma men obildade gumman som förvånar den beläste unge prästen genom sina insikter ett favoritmotiv. 

Att Koskinen avslutar med en vits, som visserligen är ganska rolig, men som ändå skojar bort ett helt system av kvinnlig underordning och könsisärhållande förvånar inte. Religionsdialogen verkar inte vara den arena där de riktigt djupa reflektionerna om jämställdhet sker. 

Johanna Andersson

Av Annika Borg

Vid midsommartid 2011 startade vi bloggen kristen opinion. Skälet var att vi saknade en fritänkande teologiskt reflekterande och kritisk kyrklig debatt om kyrkans och samtidens centrala frågor. 

Utifrån kristna värden och upplysningstänkandets ideal ville vi kommentera kyrkan och samhället, samt föra fördjupande teologiska diskussioner.

Vi såg båda hur en teologisk förflackning och slapphet i tanken brett ut sig, och hur bristen på precision i argument och ställningstagande verkade få leva sitt eget liv.

Hade kyrkan blivit en omsorgsaktör och multireligiös paraplyorganisation? Detta ville vi diskutera och kontrastera denna självbild med frågor om identitet och kärna.

Vi ville - och vill - slå vakt om den evangelisk-lutherska kyrkans historiska arv samt identitet och religiösa uppgifter i samtiden. "Luthersk" används i kyrklig debatt så vitt, brett och konturlöst att vi såg ett stort behov av teologisk precisering för att förhindra att begreppet och dess betydelse totalt luckras upp.

Tal om människovärde och kristen kärlek kan liksom inte ersätta tankereda och teologisk stringens. Kristendomen är nu inte ett formlöst fluidum. Alla religioner är inte samma sak - detta är en sekulariserad uppfattning som dessvärre fått fäste i en del kyrkliga läger.

Den så kallade identitetsdebatten böljade under lång tid från sommaren 2011. Och den visade på ett flertal företeelser. Bland annat ett stort glapp mellan kyrkliga ideologiproducenter (utnämnda och självutnämnda) och makthavare och kyrkliga medarbetare och engagerade. Många kristna skäms inte alls för evangeliet och menar att det finns en kärna och en stjärna: Jesus Kristus. En kärna som inte kan förstås hur som helst. 

Det framkom också (bland annat) att en del inom kyrkan ser det som kyrkans viktigaste uppgift att sprida kunskap om islam. Många studsade med rätta inför den tanken. Dels för att den är paternalistisk och patriarkal: Kunskap om muslimsk tro och islam är självklart en uppgift för muslimer, de torde vara bäst rustade för detta. Vad gäller strikt kunskapsförmedling är det en uppgift för skola och universitet. Och en kristen kyrkas uppgift är kristendomen. Det borde givetvis vara en självklarhet för alla. Men detta visade sig vara kontroversiellt, stötande och förtryckande mot andra att säga. Kullerbyttorna bland våra meningsmotståndare blev därmed halsbrytande.

Men som identitestdebatten kom att visa, fanns det inte så mycket man kunde ta för självklart. kristen opinion och andra synade de religionsdialogiska korten och fann mycket ogenomtänkt, och märkliga kompromisser. Den mest stötande kompromissen rör vilka man för dialog med inom andra religioner. Knappast de reformvänliga feministiska tänkarna inom islam, till exempel. Nej, religionsdialogproffsen (förbluffande ofta kvinnliga präster) samtalar med manliga företrädare/religiösa ledare.

En mycket viktig effekt av identitetsdebatten var att flera olika grupper inom svensk kristenhet sa "äntligen". Det gällde såväl katolska företrädare som så kallade högkyrkliga eller konservativa och frikyrkliga. kristen opinion ser med glädje på dialogen mellan olika kristna grupper och tror på en intensifiering av denna i framtiden. Det vill vi fortsätta att bidra till.

Vi har på bloggen diskuterat en mängd frågor rörande samhällsdebatten i stort. Bland annat lyfte vi under de stormande debatterna efter de vidriga händelserna i Norge den 22 juli fram att två aspekter av Behring Breiviks hat sällan blev synliga i diskussionerna: protestantisk kristendom och jämställdhet. Hans attentat riktade sig inte mot muslimer, utan i första hand mot norskfödda ungdomar med en kristen bakgrund. Vad betydde det hatet? Vi vände oss vidare emot att Behring Breivik snabbt överexploaterats i kyrklig debatt. Han blev osmakligt fort ett argument för egna politiska och kyrkliga agendor. Extremexemplet på detta är Seglora smedja.

Något vi också återkommit till på bloggen är kristnas situation i världen. Varför är det så tyst om detta i svenska medier har vi undrat, och velat bidra till att synliggöra kristnas utsatthet. Under sommaren hade vi även en livlig debatt om kyrkliga företrädare som engagerade sig i Ship to Gaza och den totala enögdhet som tycks prägla deras engagemang. Empatilösheten i förhållande till de judar som drabbas av palestinsk terror är stötande. kristen opinion drev här, som i många andra av våra debatter, att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

Vi ser med tillförsikt fram emot det nya året. Identitetsfrågorna kommer att fortsätta att bränna till. Det bitvis synkretistiska tänkande som formulerats på olika håll kommer vi att fortsätta att syna, likaså könsblindheten inom religionsdialogen. Kyrkans inställning till sina pengar och vad man gör med dem är en annan diskussion vi kommer att få höra mer av. Kanske växer under 2012 en större respekt för de medlemmar som möjliggör kyrkans verksamhet? Det hoppas kristen opinion på.   

kristen opinion fick snabbt efter starten många läsare och det är vi väldigt glada för. Det behov vi såg - och ser - har mötts av våra läsares entusiasm och delats av dem - er!

Vi är också glada över att ha rekryterat fler skribenter. Prästen Johanna Andersson är sedan en tid tillbaka en mycket uppskattad medarbetare på bloggen kristen opinion.

Vi önskar våra läsare ett gott slut på år 2011 och allt gott inför 2012!

Guds välsignelse i liv och tjänst!

(P.S På förekommen anledning, då en av våra läsare trott att vi bedriver kommersiell verksamhet: kristen opinion har i dagsläget inget finansiellt stöd utan drivs helt av frivilliga insatser.) 

Under rubriken ”Det hoppas vi av nästa år” låter nu Kyrkans Tidning sina ledarskribenter blicka framåt. Det hela blir en något förvirrande läsning eftersom de flesta i huvudsak ägnar sig åt att sammanfatta året 2011. Men både tillbakablickarna och framåskådandet visar sig vara lika svartsynt som förutsägbart. Efter genomläsningen kommer jag mest av allt att tänka på Krösamaja. Att de dystra återblickarna helt dominerar över framtidshoppet är tydligt.

Några andra övergripande reflektioner kan också göras. En är att massmorden i Oslo/Utöya spelar en central roll bland kristna svenska ledarskribenter, större än både den arabiska våren och den ekonomiska krisen. Klimathot, den kyrkliga identitetskrisen och ett hårdnande samhälle är andra återkommande teman.

Anders Ahlberg skriver om "massmördaren Anders Breiviks terrorattack", trots att Breivik fortfarande är diagnostiserad som psykiskt sjuk. Tills Breivik är förklarad tillräknelig bör man väl, inte minst på en kristen tidnings ledarredaktion, vara varsam med denna typ av omdömen om en sjuk människa som lever instängd i sin egen föreställningsvärld? 

"Vi måste inse att jorden kan gå under", skriver Britta Häll, under vad som måste anses vara den mest dystopiska rubriken. Det handlar om misslyckade klimatmöten, spänningar mellan religion och politik, och vapenhandel. Häll kommenterar också Breivik och dessutom kristendomens roll i denna tragedi. Jag minns hur det under ett skede i höstas, när nyhetsredaktionerna började vara i behov av nya vinklar på tragedin, drogs stora växlar på att Breivik var kristen och frimurare och småföretagare. Jag undrar vad dessa ”guilt by association-övningar” förväntas tillföra förståelsen av det som hänt.

Lennart Koskinen anslår en betydligt mer sorglös ton, särskilt när det gäller Svenska kyrkan och ekonomin. ”Vi är ingen förening enbart till för den krympande skaran betalande medlemmar", konstaterar han. Det är svårt att förstå varför han uttrycker sig så raljant om dem som solidariskt är med och ekonomiskt möjliggör kyrkans verksamhet. Vad menar Koskinen att Svenska kyrkan ska göra när denna ”förenings” skara krympt tillräckligt mycket?  Sedan påpekar han, inte utan rätt, att det är mer gnäll än glädje i kyrkan. Till sist landar också han i klimathotet.

Maria Küchen skriver om diakonernas ställningstagande i samhällsdebatten, inte minst rörande sjukförsäkringspolitiken. Var det ett ställningstagande som kyrkan inte borde göra, frågar hon sig och svarar själv: "Ja, om man frågade representanter för alliansen och vissa sekulära samhällsdebattörer." Vilka återstår då i detta goda ställningstagande, sedan Küchen räknat bort de ovärdiga? Ja, det blir väl socialdemokrater, vänsterpartister…….? Kanske är det inte så konstigt att en viss kritik för politisering följt på denna debatt.

Hannah Kroksson skriver också om Utöya, denna gång ur ett ungdomsperspektiv som är färgat av stor rädsla för att fler ska utsättas för hot och våld. Hon skildrar denna oro på ett sätt som berör mig som läsare. Sedan skriver Kroksson mer om ungdomsperspektiv, mer om klimat och om antirasistisk projektledningsutbildning och mer om ungdomsperspektiv och det hela blir till sist en smula internt.

Anna Sophia Bonde är, inte oväntat, den ledarskribent som tydligast skriver om Gud och kyrkan och sätter in kyrkan i ett historiskt sammanhang. Detta faktum säger något om samtidens inomkyrkliga debatt, något som nog är ganska oroande. ”Tänk om det faktiskt – på fullt allvar! – är sådana otidsenliga saker som omvändelse, lydnad och stillhet inför Herren, som är vår räddning”, frågar hon. Bonde är också den enda som använder ordet ”konjunkturkänslig”, vilket känns välgörande bland alla klimatbetraktelser. Inte för det är något fel på klimatengagemang, naturligtvis inte. Men det kanske finns andra som är bättre skickade att göra detta? Om kyrkan kan förmå en bråkdel av sina sju miljoner medlemmar att klimatengagera sig - dessa må sedan vara krympande och betalande eller se sig som föreningsmedlemmar – så får detta ett större genomslag än aldrig så många klimatmötesklagomål från missmodiga ledarskribenter.

Helle Klein är, slutligen, den som flest gånger återkommer till Breivik. Han "må vara en sjuk människa men hans idévärld hör hemma i den antimuslimska rörelse som tyvärr drar som en löp­eld genom dagens Europa och blir till politik i regeringar och parlament." Ytterligare exempel på sin förenklade världsbild uppvisar Klein när hon skriver att debatten om kyrkans identitet under 2011: "visar att kampen återigen står mellan dem som vill göra ”det kristna” till ett murbyggeri mot andra och dem som ser att inkarnationens kyrka i alla lägen måste stå upp för Människovärdet och anser att identitet skapas i mötet med andra." Som vanligt är det de som tycker som Klein som är goda medan vi andra är onda. Så enkelt är det. Ibland frågar man sig med oro hur det står till i den svenska religionsdialogen när de som ägnar sig åt denna dialog har så synnerligen svårt att samtala med människor som inte tycker precis som de själva. Lustigt i sammanhanget är stavningen av Människovärde med stort M, konsekvent. Den typen av privata markeringar av värdeord har jag inte sett sedan jag fick anonyma pamfletter hemskickade från olika kvinnoprästmotståndare. Det var på den tiden dessa skrev på skrivmaskiner, alltid med trötta färgband. Apropå tillbakablickar.

Johanna Andersson, präst i Svenska kyrkan

Debatten om kristen identitet fortsätter att engagera. Nu även som en diskussion om själva identitetsdebatten.

I senaste numret av Kyrkans tidning skriver direktorn för Ersta diakoni Stefan Nilsson en utmärkt artikel om hur en del aktörer i diskussionen undvikit de teologiska frågorna och sakfrågorna. Men det är där fokus måste ligga. Stefan Nilsson skriver:

"Ibland är jag rädd att Svenska kyrkans iver att lyfta fram socialt arbete, miljöfrågor och även religionsdialog till stor del handlar om en flykt från identitetsfrågan." 

Läs hela artikeln HÄR. 

kristen opinion har också tagit del av stormen efter Helle Kleins utspel i Expressen om att KD:s Mats Odell är kreationist. (Vad gäller kreationism - en mycket ovanlig uppfattning i Sverige - finns en rad missuppfattningar. kristen opinion återkommer till den frågan.) Sten-Gunnar Hedin från pingstkyrkan bemöter Klein och skriver en lång artikel på Newsmill som även har beröringspunkter med Svenska kyrkans identitetsdebatt.

Det händer saker inom svensk kristenhet. 

Annika Borg 

Det finns skäl till att ord som identitet, sanning och kärna blivit skällsord i den senaste tidens debatter om kristen identitet.

Skälet heter postmodernism.

Förenklat beskrivet innehåller postmodernismen strömningar där man ifrågasätter att det finns sanning, identitet, subjekt, kärnor och så vidare. Allt ses nämligen som till största del – eller helt – konstruerat och som uttryck för specifika sammanhang (eller det välanvända ordet kontexter) i tid och rum. Religionerna är inga system med kärnor, utan stadda i ständigt förändring. Identiteter är flytande (som kön till exempel). Strömningarna kan vara intressanta, som teorier. Men när de slår ned i köksbordet eller på kyrkbänken uppstår en rad problem.

Hur ska exempelvis religioner, som ju gör anspråk på sanning och på ”absoluter” som Gud, kunna passas in i systemet? Löser man det genom att säga att identiteten (den kristna) inte är fast, undgår man ju ändå inte frågor som: innehåller den då något alls, hur lös är den, kan det finnas ett mellanläge mellan fast och flytande?

Hur konstruerad är jag och hur flytande är min identitet? Jag är inte densamma som jag var när jag var sex år, men är jag då verkligen någon helt annan? Finns det inte en kärna i människan? Det är samma fråga som den om kristen identitet. Vi som sprattlar i selen, och inte är övertygade om att allt är relativt, skälls för än det ena än det andra. För de postmoderna äger ju sanningen. Den sanning som inte finns, alltså.

För protokollet kan anmärkas att få muslimer skulle tala om sin tro som flytande och stadd i ständig förändring. Därför finns intressanta inslag i religionsdialogen, när postmodernt influerade präster möter identitetsstarka företrädare för identitetsstarka religioner. Det skulle inte förvåna kristen opinion om våra dialogpartners undrar vad vi håller på med och vad vi egentligen tror på. Det är ju föränderligt, som sagt. Inte lätt att fånga i flykten.

Det svåraste med det postmoderna är dock den maktutövning som kan florerar i teoriernas kölvatten, när man ska göra diskbänksteologi av dem. Det är nämligen då ”kristen identitet” blir  skällsord inom en kristen kyrka. Så här ser den motsägelsefulla postmoderna maktutövningen ut (den som skriker högst och mest tar nämligen makten i den postmoderna världen där allt flyter):

Allt är konstruerat – men jag bestämmer hur det konstrueras.

Det finns ingen sanning – men min uppfattning ska du ta som sanning.

Det finns ingen identitet – men jag bestämmer identitetens innehåll.

Allt beror på vilket perspektiv man anlägger – men mitt perspektiv är det rätta.

Kyrkan är således bitvis kidnappad av ett de postmodernt influerade och deras sanning. kristen opinion fortsätter att syna den ”sanningen”.

Annika Borg 

I det senaste numret av Kyrkans tidning kommenterar en biskop för första gången utförligt den senaste månadens diskussion om kristen identitet.

kristen opinion uppskattar flera tankar i ärkebiskop Anders Wejryds artikel,  denna t.ex.:  "Det måste alltså finnas förankrad tro på båda sidor. Det kan naturligtvis göra religionsdialog svår, när en etablerad, kulturdelaktig och lite trött och orolig folkkyrka möter identitetsskarpa varianter på judendom eller islam – och även andra kristna traditioner. "

Vi ska inte ta lätt på skillnaderna mellan olika religioner och Jesus Kristus är den kristna trons centrum, menar ärkebiskopen.

Konstigt att det satt så långt inne att tydliggöra detta, men bra att det gjordes (även om kristen opinion ännu inte återhämtat sig från insikten att ett sådant tydliggörande behövs i en kristen kyrka).

Annika Borg 

I reformationstidevarvet blev frågan om vem som ska bestämma i kyrkan akut. Både Luther och de andra lutherska reformatorerna kunde gärna tänka sig att leva under de romerska biskoparnas auspicier och domvärjo. De lutherska var inga revolutionära bildstormare. Melanchthon skriver i Augsburgska bekännelsens apologi att ”vi synnerligen gärna önskade bevara den yttre kyrkliga styrelsen och ordningen inom kyrkan.” Kruxet var endast detta: Bara biskoparna tillät evangeliets fria förkunnelse och inte for ”grymt fram i våra församlingar” (Art XIV. Om det andliga ståndet.)

 Nu var maktproblematiken i kyrkan inget nytt för reformationstiden. Det är ett komplex som är lika gammalt som den kristna kyrkan själv. Och det är alltjämt aktuellt. Vem ska ha makt och myndighet i kyrkan? Och hur kan man försäkra sig om att makten och myndigheten gagnar kyrkan och inte de facto strider mot kyrkans esse? Kan man över huvud taget få sådana försäkringar?

 Det är frågor som aktualiseras i septembernumret av amerikanska Journal of Lutheran Ethics. Sarah Hinlicky Wilson gör en intressant och belysande utredning av den kyrkliga maktens källor enligt de lutherska bekännelseskrifterna. Och hon identifierar där auktoritet enligt tre hierarkiska nivåer: Den högsta auktoriteten har Kristus själv. Därnäst kommer Bibelns skrifter, eftersom de vittnar om honom, ja ”indeed speak him”, som hon uttrycker det. Den tredje nivån är apostlarna och deras efterföljare, Ordets tjänare som på Kristi uppdrag och i Kristi stad och ställe förkunnar evangeliet, förlåter synder och döper.

 Det är här det krånglar till sig, eftersom ju Ordets tjänare samtidigt är vanliga syndiga  människor med allt vad det innebär. Ja, skriver Sarah Hinlicky Wilson, om det någonsin fanns ett vittnesbörd om Guds upprörande dårskap enligt 1 Kor 1, så vore det just hur Gud gladeligen rekryterar syndare i sin tjänst. Detta har varit ett skandalon sedan kyrkans äldsta dagar; bekännelseskrifterna hänvisar sålunda till donatiststriden när de behandlar sakramentens verkan. Melanchthon i apologin (jag väljer att göra ett något längre citat än Hinlicky Wilson):

 Dock förlora sakramenten icke sin verkan, därför att de handhavas av ovärdiga, ty på grund av församlingens kallelse handla de å Kristi, men icke å egna vägnar, såsom Kristus betygar: Den, som hör eder, han hör mig. Då de frambära Kristi ord och sakramenten, göra de det å Kristi vägnar och i hans ställe. Detta lär oss nämnda Kristus-ord, för att vi icke skola taga anstöt av de tjänsteförrättandes ovärdighet. (Art VII och VIII. Om kyrkan.)

 Detta är trösterikt såväl för kyrkomedlemmarna som för Ordets tjänare. Men det rör samtidigt till det när det gäller den tredje nivån i auktoritetstrappan. För ämbetsbärarnas vanliga bristfulla mänsklighet gör lätt att även ovidkommande hänsyn än till Kristus och hans ord blandar sig in i maktutövandet. Det är därmed inte säkert att alla beslut som fattas och alla åtgärder som vidtas är i linje med Skriftens vittnesbörd och Kristi ord. Det kan faktiskt bli alldeles tvärtom. Så var det före reformationen, under påven. Det fick reformatorerna lära sig ”the hard way”. Så är det också efter reformationen, i de reformerade kyrkostrukturerna. Även, således, i den svenska efter märkesåret 2000.

 Några ofelbara kyrkostrukturer finns med andra ord inte. Som Sarah Hinlicky Wilson skriver: “The Lutherans saw that structure offers no guarantees whatsoever.” Därför var de noga med att betona att de kristna inte bara hade rätt att vara olydiga när de kyrkliga makthavarna motarbetade evangeliet. Olydnaden var till och med då en skyldighet. Melanchthon är tydlig i Om påvens makt och överhöghet:

 Därför då de, som äro förordnade att vara biskopar bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, behålla församlingarna sin rätt därtill. Ty där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare. (Om biskoparnas makt och domsrätt.)

 För en kontextualisering och aktualisering kan ordet ”biskopar” förstås utbytas mot t ex ”kyrkomöte”, ”domkapitel, ”biskopsmöte” etc.

 Alltså: Kristus har enligt bekännelseskrifterna primärt auktoriteten i kyrkan, Skriften sekundärt, eftersom han talar genom den. På den tredje nivån – som förvisso är nödvändig – finns dem han sänt att utföra evangeliets uppdrag, dvs predikoämbetets innehavare och övriga som har ledaruppgifter i kyrkan. Men – de har så lätt att vika av åt det ena eller andra hållet och därigenom underminera de två högre nivåerna.

 Detta inbjuder till reflektion och viss uppmärksamhet. Och leder till en slutsats: Inget är avgjort bara för att kyrkomöte och biskopsmöte har fattat beslut och posto.

 Christer Hugo

Hur viktigt det är med respekt för egen och andras tro i samtalen mellan olika religiösa företrädare belyses av något som nyligen hände i Italien. Inför ett interreligiöst möte i Assisi skrev kardinal Kurt Koch att korset raderar alla hämndbegär och reser sig som en evig och universell Yom Kippur (den judiska försoningsdagen). Riccardo Di Segni, rabbin i Rom, blev inte så glad och betackade sig för denna kristna, allomfattande tolkningen av den judiska högtiden. Di Segni menade att kristna får tolka det så om de vill, men inte lägga sitt eget raster över judendomen.

I den debatt som följt på meningsutbytet har man lyft upp att det ändå är positivt att dialog mellan den romersk-katolska kyrkan och företrädare för judendomen pågår. Men också pekat på hur viktigt det är att se skillnader. Vår tro är inte EN.

Lärdomarna från Italien behövs även i svenska sammanhang, anser kristen opinion. Varken Yom Kippur eller Eid al-Fitr är kristna högtider. Har någon frågat vad muslimer (och inte då enbart de man råkar känna) egentligen tyckte om att deras Eid al-Fitr blev en multireligiös högtid i Seglora smedjas tolkning, t.ex?

 Annika Borg 

kristen opinion har snappat upp att bokförlaget Gaudete ska ge ut ett litet kit med skrifter för kristna: Gladpack för kristna kallar man det. Låter kanske som inspirerat av dagens coachningsindustri, men har faktiskt en allvarlig underton. Det handlar om hur man ska överleva som kristen. Och det är en viktig fråga.

Som våra läsare vet har ju kristen opinion några egna svar på den frågan: Identitet. Teologisk Reflektion. Självförtroende. Utveckling från en politiserande myskyrka som böljar ut som en amöba, till en identitetsstark kyrka med högt till tak. Vad gäller det sistnämnda: det går utmärkt att förena identitet med öppenhet. Men inte genom att rusta ned yrkesidentiteter och teologins roll, stringens och status.

I detta Gladpack ingår faktiskt en förkortning av Confessio Augustana. Det gör i alla fall oss glada.

Annika Borg 

kristen opinion ramlade på en frispråkig debattartikel i tidningen Dagen. Där ställs frågan varför det verkar vara så traumatiskt att tala om Jesus idag, men inte om Buddha eller andra i religionsstiftarnas skara. I den frågan skulle man kunna stanna och borra och göra en "diskursanalys" av såväl det offentliga samtalet som de mer privata. Men artikelförfattaren drar en parallell till Nya testamentet: människor blir chockade, förvånade, provocerade och arga när de möter Jesus och hör vad han säger (nå, inte alla givetvis). Det är så det ska vara, menar debattören. Läs denna blandning av kritik, analys och förkunnelse HÄR. 

Som våra läsare vet är kristen opinion bekymrad över kristnas situation i världen, om man ska uttrycka sig milt. Katolsk nyhetsservice rapporterar om en blodig Ramadan, såväl i Syrien som i Irak. Den kristna minoriteten i Syrien balanserar på en knivsegg, rapporterar en biskop därifrån. Tidigare fanns en samexistens, men den är ett minne blott idag. I Irak bombades en syrisk-katolsk kyrka just när fastemånaden började. De kristna hade lämnat en donation till stadens sjukhus, som en gest av solidaritet från dem när Ramadan inleddes.

kristen opinion skulle gärna se att exempelvis en tidning som Kyrkans tidning bevakade och rapporterade betydligt mer om kristnas situation än den gör. Det som händer borde vara av stort nyhetsvärde. 

Annika Borg