kristen opinion

Stiftsadjunkten Anna Karin Hammar återgav på Teologifestivalens blogg på självaste Första maj en berättelse om arbetarekommunen och församlingen i Skutskär från 1900-talets början. Sedan  det lokala bruket nekat arbetarekommunen att mötas i dess lokaler upplät kyrkoherden kyrkan för de politiska mötena. Ja, man fick minsann även sjunga Internationalen. Gulligt? Kontextuellt? Tja, kristen opinion undrar ändå. Nu tycks det ju ligga i linje med Hammars och andras syn att vi kan frälsa oss själva genom klimatsmarthet och liknande. Men skulle det ändå inte vara magstarkt att sjunga Internationalens andra vers i en kyrka invigd åt evangeliets förkunnelse?

I höjden räddarn vi ej hälsa, 

ej gudar, furstar stå oss bi,

nej, själva vilja vi oss frälsa,

och samfälld skall vår räddning bli.

Men det är klart - när klimatet trummats igenom som bekännelsefråga som det icke gives avvikelse från, då kan versen naturligtvis även införas i psalmboken. Skutskär var bara tidigt ute.

Christer Hugo

Friedrich Wilhelm Graf heter en teologiprofessor vid Münchens universitet. Han är lite av den tyska evangeliska kyrkans gossen Ruda, inte ett ögonblick rädd att sticka ut hakan och få på pälsen. Förra året kom hans debattbok Kirchendämmerung (Kyrkoskymning), med underrubriken: "Wie die Kirchen unser Vertrauen verspielen" ( ungefär, Hur kyrkorna schabblar bort vårt förtroende). 

Bakgrunden är de stora folkkyrkornas (dvs de romersk-katolska respektive evangeliska) kris i Tyskland. Statistiken pekar stadigt nedåt. Båda kyrkorna förlorar medlemmar i hög takt. Och detta gäller inte endast de nya förbundsländerna, dvs f d DDR, utan det är ett landsomfattande fenomen. Graf diagnostiserar krisen och pekar med ofta effektiva argument (alltså inte bara tyckanden, nota bene) på ett antal orsaker, ett antal nutida kyrkliga "odygder": den moderna prästutbildningens förakt för bildning, tendensen att ersätta evangeliets förkunnelse med olika "symbolhandlingar", kyrkornas moralism, kyrkornas besserwisseri när det gäller samhällsfrågor, diakonins socialpaternalism osv.

Graf gillar folkkyrkan. Han är protestant i gammal mening, dvs han står för den protestantism som växter fram i det tyska 1800-talet inte minst utifrån Schleiermachers teologi. Så en lutheran med Konkordieboken inom räckhåll kan knappast skriva under på alla hans meningar. Men poänger har han onekligen. Och det är njutbart att läsa en teologisk debattbok som - som sagt - inte mest handlar om tyckanden och kännanden, utan som innehåller resonemang som faktiskt underbyggs med argument. Från en svensk horisont gör man dessutom lätt några funderingar vid läsningen: Vad skulle Graf säga om folkkyrkans och predikans kris i Sverige? Vad skulle han säga om han tog del av utbudet när det gäller "prova på"-andlighet i Svenska kyrkan?

Nåväl. Men vad göra? Jo - och nu kan ledamöter av kyrkomöte och förtroendevalda på andra nivåer spetsa öronen - det avgörande för den evangeliska kyrkan, säger professor Graf, är att uppvärdera prästämbetet och i synnerhet då församlingsprästen. Alla empiriska undersökningar av vilken samhörighet protestanterna i Tyskland känner med sin kyrka visar enligt Graf att den är kopplad just till den lokale prästen och hans/hennes person. Graf:

Församlingsprästens ämbete är för medlemmarna det avgörande ämbetet - om inte annat, så på grund av förrättningarna - och därför måste det stärkas. Alltså ska lönerna höjas, det måste skapas attraktiva arbetsbetingelser för såväl män som kvinnor, man måste befria prästerna från dysfunktionella sysslor (förvaltning, byggplanering osv). Och framför allt måste yrkesrollen återigen bli professionellt definierad, dvs enligt teologisk kompetens.

Och så slutar Graf hela sin framställning med denna spetsformulering:

Den evangeliska kyrkans framtid avgörs hos dess präster (manliga och kvinnliga, Pfarrern und Pfarrerinnen).

Man tänker på nyare utbildningsreformer i prästutbildningen i Svenska kyrkan, nedvärderingen av teologisk kunskap och expertis i ledande kyrkliga kretsar och nedmonteringen av den klassiska lutherska prästrollen som det gudomliga ordets tjänare, man tänker på erosionen av den teologiska bildningen och kunskapen även på universitetsnivå. Och blir - ja, lite sorgsen.

Christer Hugo

Aposteln Paulus är nyttig att läsa om man börjar undra över vad kristendom och kristen tro egentligen handlar om. Klargörande, om man säger så. (Det är nog därför han anses som så jobbig av en del.)

Hursomhelst - frågorna kan ju komma: Hur är det med uppståndelsen egentligen? Var den riktig och verklig eller rör det sig om mytologi bland andra mytologier? Vad är det viktiga, essensen, i kristen tro?

Räcker det inte med att så där lite allmänt tala om "evangeliet" och så får var och en liksom fylla i det innehåll som passar? 

Nja. Om man läser dagens episteltext, Första Korinthierbrevet 15:1-11, får man en lite annorlunda bild av vad det handlar om. Paulus är, skulle man kunna säga, till och med övertydlig, eftersom det i just församlingen i Korinth fanns dubier kring trons substans. Och det är inga små oväsentliga detaljer det gäller. Det är allvar:

Jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni bli räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse - den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro.

Klarspråk. Och så rekapitulerar aposteln vad han förkunnat, vad som är kristna grundfakta:

Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.

Alltså: Det har verkligen hänt, det som Paulus predikat om rörande denne Jesus från Nasaret. Många kan intyga att det är sant. De är vittnesgilla och går att lita på. Och det är också avgörande att det är sant och att församlingen håller fast vid det - annars var det bortkastat att de kom till tro.

Det är kanske inte opportunt i alla läger att säga det, men nog är detta avgörande även idag. Vi som lever här och nu har fått samma budskap som de kristna i Korinth. Samma evangelium. Det som aposteln tagit emot har han fört vidare också till oss. Det kan kallas och är helig tradition - inte tradition i bemärkelsen en fin sed eller vacker tanke som man kan grunna lite på, utan just en sanning som traderats. Är vi noga med den? Ser vi till att den även traderas vidare? Är sanningen om Jesus, hans död och uppståndelse, den sanning på vars grund vi står?

Om inte, vad spelar det då för roll med kyrka och biskopar och präster och kyrkoråd och alla gamla fina kyrkor vi underhåller?

Christer Hugo

Att - hur motsägelsefullt det än kan låta - det teologiska arbetet är eftersatt i Svenska kyrkan är det många som påpekar dessa dagar. Senast prästen och doktoranden Jan Eckerdal i Kyrkans tidning (länk HÄR).

De strukturomvandlingar Svenska kyrkan står i och inför är inte, som det ofta framstår, en fråga om organisation och ekonomi, utan på djupet en fråga om teologi: om kyrkosyn, församlingssyn, kristologi, kort sagt hela troslärans paket.

Bollen vad gäller Närhet och samverkan (kallad strukturutredningen) är sedan länge satt i rullning, men viktiga frågor tycks obearbetade och bollen ska tydligen rulla trots detta.

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt har skrivit ett "paper" som söker utröna, utreda och sammanfatta vad som bibelteologiskt kännetecknar och definierar en kristen församling (läs det HÄR). Det är ett mycket intressant och viktigt dokument, och flera av liknande art borde givetvis ha ingått i det strukturarbete som hittills skett. Uppdraget har Fjärstedt fått av Kyrklig samling. Varför känns det symtomatiskt att man tar teologi på allvar där?

Fjärstedt skriver: Det som ordnades upp i Kyrkoordningen 1571, kyrkolagen 1686 och KO 2000 gällde strukturer över församlingarna, för stiften och nationalkyrkan. Dock undergrävde KO 2000 genom direktvalen till stiftsfullmäktige och kyrkomöte det traditionella församlingsbegreppet och åstadkom att Svenska kyrkan blev ett hus i strid med sig självt. Samtidigt som KO 2000 framställde församlingen, i meningen de döpta på en given ort, som grundenheten i kyrkan lades nomineringsgrupper, i praktiken partipolitiska organisationer, till grund för ledning och beslutsordningar i kyrkan. Strukturutredningen behåller oreflekterat denna inkonsekvens. 

Vidare påpekar Fjärstedt att den svenskkyrkliga strukturutredningen överhuvudtaget inte refererar till "ekumeniska landvinningar eller nya ecklesiologiska insikter". 

Den kyrka som växte fram i och ur Kristusgemenskapen byggde inte på administrativa eller inlånade förvaltningsmönster. Kristusgemenskapens bilder för kyrkan är kroppen och lemmarna, ett andligt tempelbygge, hjorden och herden. 

Men de administrativa mönstren och förvaltningsperspektiven genomsyrar utredningen, menar Fjärstedt, och avslöjar att källflödet för kristet liv, och för kyrkan, rinner någon annanstans än genom den utredning som ska mejsla fram kyrkans framtid.

Annika Borg 

Visst är det roligt när Martin Luthers namn nämns, även i en predikan från Seglora smedja. Men är det osmält och okunnigt blir det genast mindre roligt. kristen opinion kom att läsa en predikan hållen av smedjans chef Ewa Lindqvist Hotz på Första söndagen i fastan. I denna predikan får reformatorn ge stöd åt ett ursinnigt utfall mot Bibeln - något som utan tvivel hade förvånat (och förargat) högstdensamme. Lindqvist Hotz:

Den här söndagen, när vi har att göra med en bibeltext som måste betecknas som en skrämmande exposé av religiöst legitimerad sexism, rasism, klassförtryck och dessutom surrogatmödraskap (1 Mos 16:1-13, kristen opinions anmärkning), ja, då är jag särskilt tacksam för den selektiva läsning genom kärlekens raster som bland andra Martin Luther lär oss.

Selektiv läsning? För Luther var förvisso Kristus Bibelns stjärna och kärna. Han läste kristocentriskt - det avgörande var det som "driver Kristus", Christum treibet. Men detta innebär en diametralt annan inställning än den som Segloras predikant står för. Det finns hur många citat som helst som visar på Luthers höga uppfattning om Bibelns auktoritet, vikten av att tolka det i Bibeln bokstavligt som Bibeln själv framställer bokstavligt, att inte sätta sig till doms över Skriftens ord osv. I en notering angående Joh 5:39 (där Jesus säger: "Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig...") skriver han:

Vi ska forska, säger Han, inte sätta oss till doms; inte bli herrar utan lärjungar; inte införa våra uppfattningar i Skriften, utan ta ut vittnesbördet om Kristus ur den; och så länge som vi inte rätt finner Kristus i den, så forskar vi heller inte rätt i den.

Det är vad Martin Luther lär oss om Skriftens bruk.

Christer Hugo

När man förrättar dop i den danska lutherska folkkyrkan är man mera rakt på sak när det gäller ondskan än vad vi är vana vid. I det danska dopritualet ingår nämligen avsägelsen av djävulen. Dopkandidaten - eller, om det är ett litet barn som ska döpas, föräldrarna - får frågan:

N.N. Avsäger du dig djävulen och alla hans gärningar och allt hans väsen? - Ja!

Liknande formuleringar finns även i den romersk-katolska dopordningen. Det vittnar om en medvetenhet om att dopet och det kristna livet i dopet är insatt i ett kosmiskt sammanhang - i kampen mot ondskan, det som är denna söndags tema. Genom dopet inlemmas människan i Guds rike. Och Guds rike är motsatsen till djävulens rike. Det handlar om ljus och mörker, liv och död.

I våra svenskkyrkliga sammanhang är vi mera inlindade. Vi har ofta svårt att orda så mycket om ondska och djävul över huvud taget. Och inte brukar vi driva ut demonerna och gå i närkamp med djävulskapen, som Jesus gör i dagens evangelium (Luk 11:14-26). I stället bortförklarar vi gärna det onda, psykologiserar det eller urskuldar det. Vi talar hellre om en besvärlig uppväxt eller trassliga sociala förhållanden. Eller så lokaliserar vi helt enkelt det onda på somliga personer eller företeelser. Då har vi kontroll. Då kan vi ta avstånd. Det kan vara Hitler, Stalin, Bin Laden - eller varför inte homofober eller sverigedemokrater? Det är liksom bekvämt att ondskan härjar hos någon annan och inte hos oss eller mig. Så klarar vi oss själva från att oroas i samvetet. Och känner oss lite bättre och godare.

Bibeln är dock mycket realistisk när det gäller ondskan. Och den ger inga frizoner för somliga människor, så att de - eller vi - ska kunna känna sig utanför striden. Gentemot ondskan finns inget kompromissutrymme. När evangeliet idag berättar om hur Jesus drev ut en stum demon ur en plågad människa, så blir det tydligt att ondskan är en reell makt. Och att vi står i en verklig kamp. Ondskan kan förslava en människa, behärska henne. Det räcker med att slå på TV:s nyheter eller öppna tidningen på morgonen, så förstår vi allvaret. Demonin är verklig. Djävulen är på gång.

Men inte bara utanför oss. "Lev som ljusets barn", uppmanar aposteln Paulus de kristna i Efesos i episteltexten (Ef 5:9). Är det vad vi gör varje dag? Godhet, rättfärdighet och sanning - är det en heltäckande beskrivning av dig och mig? Ärligt nu: är det så jag lever, tänker och är? Nej, vardagsondskan finns också hos mig. Egoismen, kanske till och med den där stumma demonen i evangeliet, den som får mig att vara tyst och tiga när jag egentligen borde tala och protestera. Den stumma demonen som härjar på skolgårdar och arbetsplatser när mobbningsoffret trängs mot väggen och jag bara står där och säger ingenting. Jag känner igen honom. Synden, det ondas makt, finns också hos mig. I mig.

Så kampen går rakt genom mitt eget hjärta. Jag kan inte ställa mig vid sidan om. Jag kan inte förhålla mig neutral i striden mellan Gud och djävulen. Neutralitetens tomhet är i själva verket farlig. Det ser snyggt och städat och kliniskt ut, men - som Jesus säger - "när den (orena anden) så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början."

Tomhet och liknöjdhet - kanske det är det farligaste av allt.

Men då verkar det ju nästan hopplöst! Ondskan och demonin verkar inte gå att få bort. Världen är fast i sina onda cirklar. Jag är fast i mina onda cirklar. Hopplöst.

Om det inte vore för Jesus.

"... om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er", säger han. Ondskan är stark, men Jesus är starkare. Det är inte kört. Det är inte hopplöst, eftersom Gud själv - livets Gud - har sträckt ut sin hand och rört vid vår jord och vid oss, genom sin Son Jesus Kristus.

Kampen pågår visserligen, men det är inte en kamp mellan jämbördiga parter. På den ena sidan står en stark ond makt, men på den andra står en starkare gudomlig makt. Tydligast blir det när kulmen på kampen nås, dvs när korset reses på Golgata. Där står det avgörande slaget. Och det slaget har Gud vunnit en gång för alla. Satan kunde aldrig besegra Jesus, och Jesu seger blev uppenbar när inte ens döden kunde behålla honom.

Med Jesus i ordet och sakramenten vågar vi ta upp vår egen strid varje ny dag. I nederlagen är han vår förlåtelse, vår frid - och vår seger. Han är vår bundsförvant, broder och Frälsare i den dagliga kampen. Vårt hus är inte tomt. Det är fullt av Guds kraft.

Christer Hugo

Så här i början av en ny vecka dyker begreppet "etiker" upp som ämne för en liten betraktelse. Etiker återfinns för det mesta på teologiska fakulteter och högskolor. Etik, säger ordboken, uttyds lära om god moral eller sedelära. Det är då man börjar undra vad etiken som teologiskt forskningsfält gör med sina utövare. Är det så, möjligen, att man som etiker definitionsmässigt antas ha en så hög moral och så god etisk hållning att det - som professor i etik eller lektor i densamma - är lätt att tappa introspektionens hälsosamma perspektiv?

Man kan ta professor Elisabeth Gerle som exempel, som tydligen inte tyckte det var etiskt problematiskt att klistra s k bruna politiska associationer på en prästkollega. Eller man kan även ta lektor Susanne Wigorts Yngvesson, som i Svenska Dagbladet den 2 mars hämningslöst ger sig hän åt det filosofiska tankefel som brukar kallas guilt by association när hon konsekvent undviker sakfrågorna som det gångna halvårets identitetsdebatt ursprungligen handlade om. Den som i debatten velat aktualisera kristen identitet och ta kristen tro på allvar, ja han eller hon "flörtar", menar etiklektorn, "med främlingsfientlighet". Vi (ty kristen opinion är förvisso en del av "dem" som Wigorts Yngvesson apostroferar) bidrar "med grov retorik --- till att piska upp" stämningar av oönskat slag.

Man undrar alltså: Vad är det med etikerna? Är det något i luften på seminarierna som gör att den egna etiska kompassnålen bara snurrar?

Christer Hugo

En av Luthers mest geniala insatser som reformator och som doktor i den heliga Skrift är fokus på tolkningsnyckeln lag och evangelium i mötet med Bibeln. Lagens förkunnelse i Skriften är visserligen även den Guds ord, men lagen kan också erfaras - om än fördunklat - i samvetet. Lagen har en anknytningspunkt i hjärtat. Evangeliet däremot - syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull - måste komma till oss utifrån. Ingen människa kan tänka ut det själv. Det är Guds gåva, som tas emot i tro.

Lagen, vad Gud kräver, får inte blandas samman med evangeliet, vad Gud skänker. Luther säger i en nyårspredikan, lämpligt nog över Galaterbrevet 3:23-24: "Denna skillnad mellan lagen och evangeliet är höjden av kunskap i kristenheten. Varje person som antar eller berömmer sig av det kristna namnet borde känna och kunna redogöra för denna skillnad." Om lag och evangelium blandas samman, så är risken inte endast att lagens skärpa försvinner; risken är överhängande att man också mister evangeliet och den frihet det ger.

Men nog blandas det friskt i vår tid och i Svenska kyrkan. Förmågan att göra de rätta distinktionerna är det få som bryr sig om att öva. Det märks hela tiden. Som exempelvis i Visby-domprosten Mats Hermanssons blogg häromdagen (dvs 24 jan). Rubriken på inlägget är "Kyrka i försoningens tjänst". Det är vackert. Men så var det det där med lag och evangelium. Så här skriver Hermansson:

Gud räknar med människan som sin medarbetare. Så uppstår en synergieffekt. Synergi är grekiska och betyder att "hjälpa någon i arbetet". Detta är viktigt i den kristna försoningstanken - Gud och människa i samarbete gör försoning möjlig.

Vad menar domprosten? Försoningen i klassisk teologisk mening tillhör evangeliets område: Gud har i Kristus försonat världen med sig själv, och denna av Gud själv åstadkomna försoning förkunnas nu av kyrkan, för att människor ska ta emot den. Ordet synergi är dessutom mycket belastat: I den lutherska kyrkan klarade vi av den synergistiska striden på 1500-talet. Det kan man se i Konkordieformeln.

Kort sagt: att säga att Gud och människa samarbetar i försoningen går helt enkelt inte för sig. Det är att stjäla evangeliets tröst, den som försäkrar mig att frälsningen är Guds och inte min gärning.

Kanske menar emellertid Hermansson försoningen mellan människor? Men, inte är det evangeliets område, dvs det som är kyrkans unika "kompetens". Försoning mellan människor är möjligen frukten av att den som tror har tagit emot Kristi försoning. Men annars hör mellanmänskliga förhållanden till lagens domän. Att vi ska vara hyggliga mot varandra, kunna tala civiliserat om gemensamma problem, att missdådare blir straffade och goda gärningar uppmuntrade - det kan faktiskt både kristna, ateister, muslimer, judar, mormoner etc vara överens om. Det behöver vi ingen kyrka till. Inte sällan krånglar bara kyrkliga uttalanden och aktioner till det, eftersom kyrkliga aktivister har ovanan att, med viss darr på rösten, uttala sig självsäkert om komplicerade samhällsproblem, energisystem, miljöfrågor och invecklade internationella politiska konflikter osv som man har ytterst lite sakkunskap om.

Så - visst står kyrkan i försoningens tjänst. Men här gäller det att skilja mellan lag och evangelium, veta vad som är vad. Aposteln Paulus ger en, tycker kristen opinion, rätt bra sammanfattning av uppdraget: "Jag är alltså Kristi sändebud och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud." (2 Kor 5:20).

Christer Hugo

Det gäller att sänka trösklarna till kyrkan. Därför drop-in-dop. Domkapitlet i Västerås stift har också gett sin välsignelse till denna praxis, sedan man behandlat om den var förenlig med Kyrkoordningen. I Västerås domkyrka döptes 22 personer under några eftermiddagstimmar i maj förra året. Det är bara att fortsätta! Vilken härlig statistik vi ska få!

Den som i de teologiska studierna fick lära sig att den tidiga medeltidens kollektiva kristnande och massdop inte var en riktigt försvarbar metod i missionen börjar likafullt fundera lite.Vad hände med det pastorala ansvaret, när man tydligen kan utelämna dopsamtalet helt och domkapitlet tycker det är OK? Vad hände med dopets innehåll, sakramentets innersida? Det viktiga är uppenbarligen inte längre dopets teologi och tanke. Svenska kyrkans ledande organ nedmonterar obekymrat teologin och dränerar trosinnehållet från kyrkans liv. Alldeles på egen hand. Det behövs ingen statsmakt eller något anti-religiöst samhällsklimat för att åstadkomma kyrkans sekularisering. "Kan själv", säger man i Västerås.

Christer Hugo

Den blir lite tröttsam, den låga nivån på debatten om skolornas vara eller inte vara i kyrkan på luciafirande och julavslutning. När de mest militanta motståndarna jämställer den tradition - dvs den kristna - som format vårt land och vår kultur med vilken privat hobbyverksamhet som helst, då känns det som att det blir svårt att föra vidare samtal. 

Men på kyrkligt håll finns också ogenomtänkta inlägg att uppmärksamma. Och förundras över. Biskop emeritus Lennart Koskinen skrev i Kyrkans Tidning 1 december om kyrkorummets närmast magiska egenskaper. Om inte prästen får förkunna evangeliet - stor sak! Kyrkorummet klarar av det självt. Och så kommer en något halsbrytande allusion på och tillämpning av bibelordet i Luk 19:40: "Om prästen tiger ska stenarna tala!" I Skolverkets Sverige går ju faktiskt prästen med på att tiga, vilket är något annat än vad som sker på det aktuella bibelstället.

Självklart är kyrkorummet fullt av symboler med teologisk betydelse. Men det klarar knappast av att utlägga sig självt. Detta även om biskopen skulle ha rätt när han uttrycker sig på följande oklara sätt: "Kyrkan bär ett budskap som är mycket större än förkunnelsens talade ord." Det är tvärtom centralt för evangelisk-luthersk tro att tron kommer just av evangeliets förkunnelse i ord och sakrament. Ord ska talas, ord ska utläggas. Kyrkorummet, hur stämningsfullt det än är, har alltså inte något slags magiska egenskaper som gör att det överför trosinnehållet per automatik. Det måste till en människa för att göra det. Gärna en präst på predikstolen.

Därmed inte sagt att vi inte kan välkomna skolans folk och andra till kyrkan som vacker lokal och som del av det offentliga rummet. Men det gäller att skruva ner förväntningarna rent teologiskt på sådana besök.

Christer Hugo

Säg "reformationsdagen" även till aktiva i Svenska kyrkan och många (dvs de flesta) svarar med ett frågande ansiktsuttryck. Säg "Reformationstag" i de evangeliskt dominerade förbundsländerna i Tyskland och många tänker helgdag, folkfest, festgudstjänster. För så går firandet till den 31 oktober inte minst i Lutherstaden Wittenberg, där undertecknad hade förmånen att få vara vid årets reformationsfest.

Kontrasten till hur frånvarande reformationen är i Svenska kyrkans officiella självmedvetande blir verkligen slående. I bönboken Tradition och liv finns inte ett spår (kristen opinion har påpekat detta för Verbum), profilen är synnerligen låg i såväl En liten bönbok som i evangelieboken (under söndagen Sexagesima står: "eller Reformationsdagen"). I en evangelisk-luthersk kyrka kan man förstås inte ha det så. Reformationsdagen ska firas 31 oktober, den ska ha en egen serie bibeltexter och den ska finnas med i bönböcker som ska användas av Svenska kyrkans församlingar. Självfallet.

Tills det händer kan man i alla fall glädja sig åt aktiviteterna inom Lutherdekade i Tyskland. kristen opinion har tidigare berättat om denna satsning som pågår varje år fram till 500-årsjubileet av de 95 teserna 2017. (Det finns en länk till Lutherdekades hemsida här på bloggen.) Som ett led i Lutherska världsförbundets projekt i Wittenberg planteras dessutom en Lutherträdgård, Luthergarten, vid stranden av Elbe. I mitten av trädgården finns en lutherros. Från den ska så småningom rader med totalt 500 träd utgå, träd som sätts av kyrkor, församlingar, kyrkliga inrättningar - hittills även av två romersk-katolska sådana - osv. På reformationsdagen i år planterade biskop Antje Jackelén från Lund symboliskt ett träd från Svenska kyrkan. Glädjande. Men det finns plats för flera...

Annars väcker Svenska kyrkans frånvaro och ringa intresse viss undran i Lutherska världsförbundets centrum i Wittenberg. Som svensk får man lätt en skammens rodnad när man hör om inbjudningar som skickats till stiften och lämpliga kyrkliga dignitärer, vilka inte ens visat den grundläggande artigheten att svara. Vi är verkligen oss själva nog i denna den främsta av nationer och den bästa av kyrkor. Vi behöver tydligen inga andra än oss själva.

Samtidigt är det just besinning på vad luthersk teologi kan innebära idag som vi behöver mest av allt. Besinning på vår identitet, helt enkelt. Detta är inte kontroversiellt eller laddat för våra lutherska bröder och systrar ute i Europa och världen. Det är självklart, inte minst om man ska bedriva dialog. kristen opinion fick härvidlag med sig en bild som säger mycket: Ska man bygga en bro, så behövs det stadiga och bra fundament på båda sidor om floden.

Så sant, så sant.

Christer Hugo

"Mötet med den Andre" var temat på en konferens i Sofia kyrka i Stockholm härförleden, arrangerad av bl a tankesmedjan Seglora smedja. Professorn i missionsvetenskap i Uppsala Kajsa Ahlstrand - som kristen opinion också skrev om den 21 oktober - talade där om hur vi ska se på missionsbefallningen i förhållande till andra religioner. Segloras skribent Mattias Irving har refererat föreläsningen på tankesmedjans hemsida. Professor Ahlstrand menade, enligt referatet, bl a att man inte kan

isolera missionsbudskapet till en enda text (dvs Matt 28:19f, min anmärkning). När många texter läggs bredvid varandra får vi en annan bild av vad mission kan vara.

Härvid hänvisade Ahlstrand till ett antal andra texter med Jesusord - texter som alla har det gemensamt att de mycket väl låter sig förena med en "traditionell" syn på kyrkans missionsuppdrag: till exempel Jesu predikan i Nasarets synagoga, där han säger att han har kommit för att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda (Luk 4:18) och utsändningen av lärjungarna i Johannesevangeliet, där Jesus säger: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." (Joh 20:21). Att gå med frid avser i det bibliska sammanhanget inte ett allmänt tal om fred, utan att gå med bud om Guds frid - den som övergår allt förstånd. Det vill säga att förkunna evangeliet och göra människor till lärjungar.

I Kajsa Ahlstrands missionstanke är emellertid inget givet. Det andliga uppdraget överskuggas effektivt av att

bygga sådana samhällen där alla känner trygghet och rättvisa.

Och det finns ju egentligen, enligt missionsprofessorn, inget specifikt, avgränsat evangelium att förkunna, eftersom det är hur andligheten yttrar sig i samhällsfrågor och miljöfrågor som är det avgörande. Det vill säga, man ska vara "left, soft and green". Religionsgränserna är i sig otydliga och skiftande.

Man måste vara medveten om att det vi kallar för religioner, de gränser vi drar, ibland är dragna på ganska lösa och provisoriska grunder. Man skulle kunna dra gränserna på helt andra sätt. Det finns inget som är givet i vilka som är "vi" och vilka som är de "Andra".

Detta är givetvis en fullkomligt ohållbar inställning för den som på något sätt vill ta det traderade evangeliet på allvar - och med "evangeliet" menar kristen opinion i detta fall hela den kristna läran (se Konkordieformeln, Solida Declaratio, Svenska kyrkans bekännelseskrifter sid 598).

För en kristen finns ett givet "vi": vi i kyrkan hör till Kristus. Och med budskapet om honom ska "vi" möta, inte "den Andre", men vår medmänniska.Vår nästa.

Christer Hugo

I Svensk Pastoraltidskrift nr 20/2011 skriver Gunnar Carlsson, f d stiftsadjunkt och personalansvarig i Växjö stift, om vad han menar vara avskaffandet av läroämbetet i Svenska kyrkan genom 1982 års kyrkomötesreform. Det är en intressant, belysande - ja, faktiskt bitvis skakande - exposé han gör över den process som ledde fram till partipolitikens och den politiska maktens annektering (Gunnar Carlsson använder det ordet) av Svenska kyrkan. Den som nu är ett faktum, eftersom

vad Gustaf Vasa åtrådde har i dag genom 1982 års kyrkomötesreform uppnåtts. Svenska kyrkan är i dag helt i den (parti)politiska maktens händer.

Biskopar och präster har inte säte och stämma i kyrkomötet i kraft av ämbetet; endast om de väljs in som representanter för en nomineringsgrupp, precis som lekmännen, får de rösta i de för Svenska kyrkan vitala frågor som kyrkomötet beslutar om. Kyrkans lära avgörs helt enkelt av kyrkomötet. Det eventuella inflytande som läronämnden - där biskoparna är i majoritet - skulle tillförsäkras är, menar Carlsson, inte reellt när det kommer till kritan. Kyrkomötet är suveränt. Politiken har makten.

kristen opinion har flera gånger konstaterat hur Svenska kyrkan steg för steg sekulariseras inifrån. Det finns ingen som håller emot. Det finns inte någon som är "väktare på Sions murar" (Wallins psalm för biskopsvigning, 226 i 1937 års psalmbok, utmönstrad ur 1986 års psalmbok). Allt är förhandlingsbart. Som Gunnar Carlsson skriver:

Men därmed torde Svenska kyrkan också ha berövat sig och/eller berövats sin profetiska roll och sin röst i det offentliga rummet.

Påven Benedikt XVI hade en spännande vinkling på majoritetsproblematiken när han talade till seminarister i Freiburg under sitt Tysklands-besök härförleden. Apropå reformrörelsen Wir sind Kirche/We are Church i Katolska kyrkan frågar påven vilka "vi" är i kyrkan? Jo, det är hela gemenskapen av troende, idag och i alla tider och på alla platser. I denna gemenskap, som går genom tid och rum, finns rösten av en giltig majoritet - men, säger påven,

det kan aldrig finnas en majoritet mot apostlarna eller mot helgonen: det vore en falsk majoritet.

(Tack till Bengts Blogg, som citerat ur påvens tal!)

Dock är den falska majoriteten således möjlig enligt Svenska kyrkans ordning. Det finns, som sagt, ingen som kan sätta stopp. Tur att vi då ändå har Luther, som bland annat i sin skrift Von den Konzilien und Kirchen (1539) slog fast att kyrkomötens auktoritet och giltighet helt och hållet hänger på om de håller sig till Skriftens vittnesbord.

Alltså: En majoritet mot apostlarna är en falsk majoritet, hur stor den än är. Det säger både påven och dr Luther.

Christer Hugo

kristen opinion har tidigare skrivit om "det postmoderna eländet" och den allvarliga teologiska kris det ställer Svenska kyrkan inför, eftersom det är postmodernismens flytande sanningsbegrepp som just nu präglar många av dess tongivande teologer och ledare.

Det har visat sig vara oerhört laddat att hävda att kyrkan över huvud taget skulle stå för något som avgränsar den mot andra religioner, i synnerhet då islam. Därför blir reaktionen också underligt aggressiv när agnostiska eller ateistiska personer försöker ställa frågor till kyrkan om vad vi egentligen tror på och hur vi resonerar i livsåskådningsfrågor. I den bästa av världar skulle den typen av frågor ju vara ett välkommet tillfälle för oss inom kyrkan att, som aposteln säger, ge besked om vårt hopp (1 Petr 3:15). Och ett tillfälle att själva skärpa tanken.

Men om det nu är så, som förre ärkebiskopen KG Hammar har sagt i postmodernismens efterföljd, att det inte går att formulera något "slutgiltigt helhetsperspektiv på verkligheten", utan att vi alla är "bestämda av våra perspektiv och det är utifrån dessa vi konstruerar våra verkligheter" - vad gör det med kyrkans eventuella bidrag till en livsåskådningsdiskussion? Om vi inte ens har en gemensam verklighet att utgå ifrån, vad ska vi då tala om? Inte undra på om postmodernt influerade teologer går i taket när frågor om trosinnehåll, sanningsanspråk och liknande ställs. Det är ju frågor som principiellt inte kan eller får ställas, eftersom sanningen på något sätt bara finns i betraktarens öga. Den är subjektiv, punctum.

På samma gång framhålls samtalet som en väg framåt för tron. Samtalet om vad? För frågor som: Finns det en Gud? Är Jesus Guds ende Son i kvalificerad mening? Är han världens Frälsare? Har han uppstått? - på de frågorna finns det ju, enligt det kristet postmoderna sättet att se det, inga raka svar. Agnostikern får inga argument för tron, eftersom "det är i samtalet det blir uppenbart att tron är mer än en intellektuell reflektion och ett försanthållande av förnuftiga eller oförnuftiga satser" (Ami Lönnroth i samtalsboken med KG Hammar, "Jag har inte sanningen, jag söker den".)

Tron som mer än intellektuell reflektion och ett försanthållande - det är självklart. Så har kristna tänkt i alla tider. Men tron är heller inte utan ett visst mått av försanthållande av "förnuftiga eller oförnuftiga satser". Det handlar om den klassiska skillnaden mellan fides qua (den tro man tror med) och fides quae (den tro man tror på, trosinnehållet).Om vi inte kan göra reda för innehållet i den tro vi tror på och ge skäl för det, då blir tron och teologin till sist för utomstående ett ointressant fält, en egen hage där vi bara refererar till oss själva.

En av den tidiga kristna kyrkans viktigaste fronter var den mot gnosticismen. Gnosticismen var en mycket mångfasetterad företeelse, men ett av dess kännetecken var dess esoteriska karaktär. Kristendomen var i gnostisk tappning bara för invigda, särskilt upplysta. Den var en hemlig visdom, oåtkomlig för andra än dem som hade just gnosis, insikt. Om man, som de postmoderna, gör teologin oåtkomlig för en livsåskådningsdiskussion som på något sätt laborerar med det sanningsbegrepp vi rör oss med i andra debatter (dvs, där det går att säga att något är sant eller falskt, rätt eller fel), har man då inte ånyo gjort kristen tro till något esoteriskt?

Bibelord kan betyda nästan vad som helst med den s k poetiska bibelsynen, sanningsfrågor är ointressanta eller i alla fall fel ställda, om Gud finns är egentligen ingen fråga man måste ta ställning till som kristen - detta gäller i postmoderna sammanhang. Kristendomen, säger man, är i själva verket inte någon livsåskådning alls. Vad är innehållet då? En ständigt pågående dialog? Men hur kan vi ha en dialog om vi inte kan säga något gemensamt om detta liv och denna värld, något som vi betraktar som sanning och verklighet rent objektivt - något som i så fall en annan invända mot, argumentera mot men även motta argument för? Den intellektuella reflektionen stäcks effektivt. Och så tar man sin tillflykt till mystiken. Som om den kunde ersätta tankereda. Som om den historiskt sett vore ett formlöst fluidum.

Gud i sig - i sitt majestät, kunde man säga förr - är outgrundlig och ett mysterium. Det har kyrkan alltid varit på det klara med. Men samtidigt kan kyrkan säga något om Gud. Varför? Därför att Han har avslöjat något av sitt väsen, sin sanning. Den sanningen är inte esoterisk, hemlig. Den är tillgänglig och öppen för vem som helst. Uppenbarad, helt enkelt. Inkarnerad i vår vanliga verklighet - den sanning som heter Jesus Kristus.

Christer Hugo

De gamla statskyrkorna av olika konfession möter nutidens utmaningar på olika sätt. En del öppnar för sekulariseringen in i kyrkans hjärta och kallar det kontextualisering och andra fina saker. Andra markerar tydligt "hit men inte längre". Som till exempel den romersk-katolska kyrkan i Liechtenstein, statskyrka sedan 1921.

I nr 5/2011 av den katolska kulturtidskriften Signum - som kristen opinion för övrigt anbefaller å det varmaste - rapporteras om de ökade spänningarna mellan stat och kyrka i furstendömet. Ärkebiskopen av Vaduz, Wolfgang Haas, satte exempelvis kraftigt ner foten när en ansökan kom in om att kyrkliga äktenskap skulle kunna ingås i ett nyrenoverat slottskapell för att därmed locka brudpar till de lokala sevärdheterna:

Detta kommenterade Haas med att det inte är kyrkans uppgift att främja "sagobröllop och romantiska spektakel" utan att underlätta "upprättandet av hållbara äktenskapliga relationer."

Klockrent, som man säger. Någon mer som associerar till den aktuella svenskkyrkliga debatten om vigselrätt/vigselplikt?

Christer Hugo

Vigselrätten är återigen en högaktuell fråga i Svenska kyrkan. Denna vecka sammanträder kyrkomötet i Uppsala och behandlar inkomna motioner i utskotten. Det finns två om just vigselrätten.

I den ena föreslår prästen Håkan Sunnliden (Frimodig kyrka) m fl att det skrivs in i kyrkoordningen att präst ska ha möjlighet att avstå vigselrätt. Från statens sida är detta redan glasklart; Kammarkollegiet, som numera förordnar varje präst individuellt, har inte haft något att invända mot att just Håkan Sunnliden och andra skickat tillbaka sitt förordnande. Hos domkapitlet i Växjö blev han dock ett tillsynsärende.

S-ledamoten Olle Burell och C-ledamoten Karin Perers går i sin motion åt motsatt håll jämfört med Sunnliden m fl. Man vill "säkerställa" att samtliga präster i Svenska kyrkan innehar vigselrätt.

En lösning som nog skulle kunna skingra många orosmoln på den kyrkliga himlen vore att Svenska kyrkan helt enkelt släppte taget om vigselrätten, rakt av. Detta inte minst mot bakgrund av det faktum som Håkan Sunnliden uttrycker i motionen: "Svenska staten har genom riksdagsbeslut visat att den ensamt äger det juridiska äktenskapsbegreppet." Oavsett hur man ställde sig till beslutet om de förändrade relationerna mellan kyrkan och staten, så kan man inte komma ifrån att vigselrätten i sin nuvarande form är en inkonsekvens.

Och oavsett vad man tycker om den teologiska bearbetning som föregick kyrkomötesbeslutet 2009 om att viga även samkönade par, är det svårt att undgå intrycket att det hela hade karaktär av "snabbspolning". Det gällde helt enkelt att hänga med i riksdagsbeslutets spår. Att det faktiskt gick väldigt hastigt till vittnar de stegrade spänningarna och det uppskruvade tonläget präster emellan kring denna fråga om. Den minnesgode kommer säkert även ihåg en sordinerad ärkebiskop som vid det aktuella kyrkomötet konstaterade att segrarna inte hade anledning att jubla.

Nu är det statens juridiska äktenskapsbegrepp som gäller. Det blev så bråttom för Svenska kyrkan att det är fara värt att vi lät sekulariseringen komma rakt in i äktenskapsteologin, dvs staten blev de facto styrande, alla teologiska argument åt ena eller andra hållet åsido.

Av frukten känner man trädet. Splittringen har ökat i Svenska kyrkan. Och fördjupats. Men någon anstormning av samkönade par som vill vigas i Svenska kyrkans ordning har inte märkts. Tvärtom. Till en av Stockholms stifts mest efterfrågade vigselkyrkor, exempelvis, har det inte inkommit en enda förfrågan.

Vad Svenska kyrkan inte behöver är en ny strid á la frågan om kvinnliga präster på äktenskapsområdet. Debatterna bör hållas isär och inte slentrianmässigt kopplas samman. Bejakelsen av homosexuella i kyrkan är inte längre någon strid, det borde alla kunna se - vigselordning finns. På samma gång får vi - måste vi - acceptera att det råder olika syn i äktenskapsfrågan; att göra vigselrätt till vigseltvång gör bara ont värre. Tvång fungerar helt enkelt inte som metod. Åtminstone det kan vi väl lära av vår historia. 

Christer Hugo  Annika Borg