kristen opinion

KRISTEN OPINION uppmärksammar:

Det behövs nya konstruktiva inslag i debatten om kyrkan och skolan. Kikarsiktet har från kyrkligt hitills varit inriktat mot skolan, Skolverket och politiker. Här finns risk för ett gnälligt tonläge. Vi har också sett prov på att en del kyrkliga ledare verkar tro att kyrkan fortfarande har samma roll och mandat som när Svenska kyrkan var statskyrka. Nu behöver blicken riktas mot det egna sammanhanget: Vad vill kyrkan? Hur stöttar man prästerna och det kristna budskapet i en tid som vår? Det går ju inte bara att peka finger utåt och ropa "fel". Hur vill man själv hantera detta så att inte varje år blir samma rundgång och kräftgång vad gäller skolan och avslutningar i kyrkan?  KRISTEN OPINION noterar att Kyrkans tidnings ledarsida just vrider på siktet och kommer med nya perspektiv i en ledare som bl a uppmanar Svenska kyrkans biskopar att värna sina präster/kyrkans medarbetare precis som Skolverket värnar sina rektorer, läs HÄR. KRISTEN OPINION tackar för dessa fräscha inslag i debatten och hoppas på fler.

I samma nummer skriver också etikern Ann Heberlein en viktig kolumn om nuet och twitterhysterin, läs HÄR.

Ärkebiskop Anders Wejryd skriver klokt om vår tids samtalsklimat och om att våga ta till orda, läs ärkebiskopens blogg HÄR.

AV ANNIKA BORG

Tankesmedjan/bloggen Aeropagen startade för en tid sedan en debatt i Kyrkans tidning om att det är dags att Svenska kyrkan ger pengar till den mångfald av bloggar/portaler/smedjor som bubblar om teologi, kyrka och samtid. Blås där det glöder, var uppmaningen till kyrkan. (Läs artikeln HÄR.) Eller annorlunda uttryckt: man vill ha pengar från kyrkan till den egna verksamheten.

Förvisso glöder det på nätet. Här finns nya forum som Aeropagen, men också etablerade och mycket välbesökta bloggar som Dag Sandahls. Debattlust och engagemang kan lätt och snabbt få sitt uttryck och spridas till många genom dagens teknik. Det är en spännande utveckling.

Några invändningar dyker genast upp vad gäller denna önskan om att få pengar från kyrkan:  är inte det ekonomiska oberoendet och friheten just en förutsättning för "glöden"? Är det verkligen kyrkans sak att i en allt mer krympande ekonomi satsa pengar på människors ideella initiativ? Ska kyrkan hålla bloggar/smedjor som inte är så välbesökta under armarna ekonomiskt? Varför då? Den som vill ha pengar får väl göra sig intressant för sponsorer och konkurrera på de villkor som gäller.

Svenska kyrkan satsar ju dessutom redan enorma summor på debatt, nyhetsbevakning och information. Man har t ex ett helt mediehus till sitt förfogande, med såväl förlag som tidning. Kyrkans tidning stöter och blöter veckovis kyrkans och teologins frågor i sin pappersupplaga och dagligen via sin nättidning. Vidare har kyrkan på nationell nivå en informationsavdelning med över femtio anställda (närmare sextio faktiskt). De flesta församlingar har egna tidningar, ofta proffsiga produkter med lokalfärg om regionens viktiga frågor. Stiften gör också kvalitetsprodukter.

Man kan också tänka sig att under de trettio år som förflutit har inte förhållandet mellan ägarna och Kyrkans tidning alltid varit okomplicerat. Frågorna om oberoende, ägare och den fria pressen är inte enkla.

Det kan faktiskt rent av uppfattas som stötande att kyrkligt engagerade människor och debattsugna inte ska kunna göra något utan att först ropa på pengar från kyrkan. Ideella initiativ behöver istället uppmuntras inom många områden i kyrkan. Om det nu finns en påse pengar att satsa kan knappast att stödja den s k mångfalden på nätet vara förstahandsvalet för kyrkan. Debatten verkar ju dessutom fungera utmärkt utan just dessa pengar.

För ett antal år sedan motionerades det i kyrkomötet om att kyrkan skulle starta en tankesmedja. Svaret då var att det redan fanns debatt och bevakning. Det var före det genomslag för nätet och bloggar vi ser idag. 

Men, som man säger: money talks. kristen opinion undrar nu vilken/vilka i det kyrkliga maktnätverket av kompisar som kommer att haka på och driva frågan om pengar, och mer pengar, till bloggar/smedjor. Kom ihåg var ni läste den frågan först.

LÄS också Sofia Lilly Jönsson på tidskriften Evangelium HÄR.

AV ANNIKA BORG

Kyrkans tidnings ledarredaktion verkar ha satt upp fingret i luften ganska ofta senaste tiden och presenterar det ena förutsägbara tyckandet efter det andra. Kyrkan "bör välkomna hen" slår man till exempel fast. (Det är för övrigt ofta mycket om vad kyrkan "bör", "måste" och "ska", ett ganska trist uppfodrande språkbruk. I texten återanvänds också biskop Jackeléns predikan från Världens fest. För vilken gång i ordningen?). Bara några påpekanden om detta: diskussionerna om inklusivt språkbruk har ett antal decennier på nacken och lika många decennier av såväl teoretisk diskussion som kyrklig debatt har förlupit. Det är alltså inget nytt. Att hen skulle vara ett "naturligt steg" för kyrkan eftersom det inkluderar "manligt, kvinnligt och utommänskligt" , som ledarskribenten menar, blir en lustig och rejäl snubbeltråd. Det är ju nämligen kategorierna "manligt" och "kvinnligt" som man velat komma bort ifrån i de teorier som finns i bakgrunden till hen. Nog om detta, så länge.

Ledarredaktionen har också tyckt till om det eventuellt positiva beslutet att man ska ropa ut religiösa budskap från en moské i Fittja. En kyrkoherde i Botkyrka har givit bifall åt tanken. Detta är sympatiskt menar tidningen, då han talar för "religionsfriheten i dess offensiva, utåtriktade betydelse". Vilken betydelse är det undrar kristen opinion. Mission? Det som samma redaktion menar att kristna inte ska ägna sig åt? ("Inte bör" alltså.) Hur hänger det ihop? (Denna hemsnickrade och "hittepå" definition av religionsfrihet kommer säkert att dyka upp här och var ett tag nu.)

Det är också sympatiskt eftersom han tillhör den "helt dominerande religionen", menar man vidare. Vilken religion är det? Är det flesta i Sverige s k bekännande kristna? I vilket hörn av verkligheten då? I själva verket finns ju här en minoritetssituation. Kyrkan har ett stort arbete både redan idag och i framtiden för att evangeliet ska förbli levande för människor. Att skyla över detta genom att tala om sig själv som dominerande eller som majoritetskultur är en flykt från verkligheten, och inte förankrat i densamma.

Sedan får vi också veta att tron förenar mer än den särskiljer. Kyrkoherden är därmed ettt exempel på "självinsikt och självförtroende". Ett annat exempel (jämförbart tycks det) är att många samfund nyligen gjort gemensam sak mot de antisemitiska hatbrotten mot judar i Malmö. De eventuella böneutropen i Fittja visar prov på samma förenande tankar, menar redaktionen.

Att judar som utsätts för hatbrott skulle tycka att möjligheten till böneutrop i Fittja stärker gemenskapen och förenar är en i det närmaste oansvarig hållning till och bagatellisering av deras utsatthet och visar en aningslöshet inför skälen till de nya vågorna av hatbrott mot judar.

Men klockringning och böneutropp kommer att ge Fittja en framtid av mättnad av tro och tanke, konkluderar skribenten.

Fluff, att omdefiniera ord eller företeelser och att koppla ihop saker som inte hör ihop och/eller inte är förankrade i verligheten brukar kallas ideologiproduktion.

Hur man överhuvudtaget kan jämställa klockringning och böneutrop är en gåta. Få skulle acceptera att man ropade ut "Jesus är Guds son" eller "Gud är treenig" från kyrktornen. Förvisso vore det att utöva "offensiv religionsfrihet", men knappast förenligt med den verkliga religionsfriheten: frihet till och från religion. Det offentliga rummet tillhör alla.

Det är alltså inte en fråga om att "få" utöva sin religion/religionsfrihet, utan om hur man gör det i det offentliga rummet. Denna enkla distinktion lyser dock med sin frånvaro på många håll i diskussionen.

Vidare kan även klockringning ibland uppfattas som påträngande, och därför har man på vissa håll av hänsyn begränsat denna.

Det finns dessutom olika riktningar inom islam och det finns människor med muslimsk bakgrund som flytt från religiöst förtryck, hur de uppfattar det verbala budskapet måste också vägas in.

I själva sakfrågan, om religiösa budskap ska ropas ut från moskéer, kan man ha skilda uppfattningar. Men att kyrkan görs till alibi för - och förväntas stödja - andras "offensiva religionsfrihet" är olyckligt.

kristen opinion har ofta debatterat detta: hur kyrkan mer och mer fjärmar sig från sin egen självreflektion för att söka räddning i tanken på att "vi religiösa ska hålla ihop". Det är "överideologin" idag. I det här exemplet slår man knut på sig själv. Flera varv.

AV CHRISTER HUGO

Del 1 och 2 av denna serie publicerades 31 augusti resp 2 september.

Den kristna tron har ett mönster. Eller en ram inom vilken reflektionen sker. Men inom den ramen ska stor frihet råda. Där är mycket oavgjort, där är mycket som man kan och får ha olika uppfattningar om. Det finns i klassisk protestantisk tradition en medvetenhet om den enskildas privilegium och ansvar att tolka, och det är ett arv, eller en impuls, från Luthers tänkande. Hans teologi var förstås bibelteologi, en teologi som försöker vaska fram vad texten verkligen säger, men den bottnade samtidigt i en personlig upplevelse av bibelordets tilltal. Luthers evangeliska upptäckt blev till en överraskning och en omvälvning för hela den kristna kyrkan. Och en mycket tydlig illustration av vad det kan betyda att Guds uppenbarelse inte bara talar till kyrkan, utan till mig!

Alltså: vad betyder tron, inte för min granne, inte för alla andra, utan just för mig? Förklaringarna till de tre trosartiklarna i Luthers Lilla katekes visar på denna personliga tillämpning och hur viktig den är. Luther underströk ju att trons konst ligger i att rätt använda pronomina - det ska vara något som angår just mig. Något som är existentiellt, betydelsefullt på djupet för mig.

Luthers förklaringar till trosartiklarna är en övning i att använda pronomina. De talar alla om vad tron kan betyda, inte för kyrkan, utan för mig. Till första trosartikeln ("Jag tror på Gud fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare") finns ingen lära om skapelsen i sig eller om hur den gick till. (Martin Luther själv hade naturligtvis en uppfattning och en lära om detta, men de är i detta sammanhang mera av historiskt intresse). I stället sätter han fokus på mitt liv, min tillvaro. Det är som att Luther tittar på det goda han har omkring sig, ser fåglarna under himlen - han berömmer fågeln som sjunger bekymmerslöst på sin gren för att den verkligen har förstått trons och livets konst - och så säger han: 

Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, har gett mig kropp och själ, ögon,  öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid liv; att han ger mig kläder och skor, mat och dryck, hus och hem... att han var dag försörjer mig rikligt med allt vad jag behöver för livets uppehälle...

Så kan en människa med 1500-talets fromma språk uttrycka sig som försöker ta emot varje dag ur Guds eller livets hand, en människa som vet att hon inte själv tar sig livet utan att det är något som ges henne i varje ögonblick. 

Gud treenig - det är den objektiva ramen. Liksom grundpremisserna för kommunikation som inte bara ska vara esoterisk: att texten, i detta fall bibeltexten, inte kan betyda vad som helst och att dess mening på något sätt måste vara intellektuellt nåbar och kommunicerbar. (Det hindrar inte att man i konkreta frågor kan komma till olika slutsatser om betydelse och liknande, men det är en annan historia). Men: djupet i tron på den treenige Guden visas inte i de objektiva läropunkterna, utan i hur jag i mitt liv tolkar trons symboler och läror. Det ansvaret och privilegiet kan ingen annan överta. I kyrkans tolkningsgemenskap kan vi visserligen få nycklar som är till hjälp. Vi kan få stöd och hjälp att hitta mönstren. Men pronomina "jag" och "mig" kommer vi inte ifrån. Och det är mycket bra. Och lutherskt.

Välsignat vatten från Frälsis?

 Vad är det som händer i Kyrksverige? Förra veckan var det jungfru Maria som sades uppenbara sig i moln utanför Stockholm. I dagens Kyrkans Tidning kan man läsa om att Frälsningsarmén i Örnsköldsvik - av alla samfund! - under sommaren sålt välsignat vatten på flaska i en lokal butik. Med stor framgång minsann.

Finns det ingen ansvarig som reflekterat över detta? Tydligen inte. Kyrkans Tidning:

I våras gjorde representanter från Frälsningsarmén resan till Nyckelbryggeriet i Älsbyn, där en ceremoni hölls och vattnet välsignades.

- Man får ett fräscht vatten som Herren har skapat, säger Christer Eklöf, kårledare i Frälsningsarmén till Piteå Tidningen.

Frågorna hopar sig. Har "ändamålet helgar medlen" helt tagit över tänkandet (två kronor från varje såld flaska går till Frälsis arbete med utsatta människor)? Och, käre kårledare, har inte "Herren skapat" allt vatten? Vad är det månne som gör det särskilt välsignade vattnet mera fräscht än innehållet i min vanliga Ramlösa? Är inte allt det friska vatten som vi i vår del av världen njuter av direkt från kranen redan tillräckligt "välsignat"? Det släcker ju törsten, eller hur? Bättre än så kan det väl knappast bli - eller?

Att det handlar om religion kan ursäkta det mesta i dagens svenskkyrkliga debatt. Den som kritiserar religiösa bruk och sedvänjor gör - heter det gärna - skillnad på människor och har inte respekt för den andre. Religionen framstår, när man läser tongivande teologer i Svenska kyrkan, närmast som en frizon, där egna lagar får och ska råda. (Försåvitt det inte gäller samkönade vigslar och ämbetsfrågan, naturligtvis.) För ett internationellt exempel på samma linje kan man tänka på ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams som härom året ideologiskt öppnade upp för sharia-domstolar i Storbritanninen.

Därför kan det vara på sin plats att påminna om att själva religionsbegreppet inte är oproblematiskt i klassisk kristen teologi. Det vill säga: det är för kristen teologisk reflektion inte självklart att religion i allmänhet är något i sig positivt. Den synen har djupa rötter i såväl Gamla som Nya testamentet. Att Moseböckernas författare och Israels profeter knappast hade en positiv religionsteologi á la Teologiska institutionen i Uppsala kan man lätt konstatera. Men Jesus och aposteln Paulus hade också en del att säga om religion i allmänhet som inte är så lättsmält för en kyrkligt korrekt samtid.

I luthersk dogmatik kan visserligen religion i allmänhet ses som ett uttryck för människans behov av Gud, hennes gudslängtan. Men man avvisar samtidigt att det egentligen skulle vara meningsfullt att tala om ett gemensamt genus för världens religioner.

Med ett allmänt religionsbegrepp av religionshistoriskt eller religionspsykologiskt slag fördunklar man, menar de klassiska lutherska dogmatikerna, att det i religionens värld principiellt bara handlar om två slags religion: lagens religion respektive evangeliets. Lagens religion innebär människans ansträngningar, tankar osv att nå Gud. Evangeliets religion är Guds sätt att nå människan. Det kan inte finnas någon kompromiss mellan dessa två varianter av religion. Antingen gäller den ena, eller så gäller den andra.

Det är intressant att se hur detta resonemang också går igen hos Karl Barth, visserligen med något annorlunda accent men likafullt. Barth kan helt enkelt tala om religion som otro i sin kyrkliga dogmatik. Religion är människans ivriga sätt och ansträngning att syssla med gudsfrågan ooh ta sig till Gud. Men genom religionen når människan aldrig kontakt med Gud. Genom religionen finner människan i själva verket bara på substitut till ett verkligt förhållande med Gud, eftersom detta bara kan skänkas genom Guds uppenbarelse. Allt hänger på Guds uppenbarelse i Kristus. Utan den ingen gudskontakt. Och uppenbarelsen sker på Guds initiativ, utan samarbete med människan - av nåd allena. Det är den beska religionskritik som Barth levererar. Och detta, nota bene, inte alls enbart till de icke-kristna religionerna, utan också till den kristna religionen, om det är så att kristendomen börjar lita till sina egna förjänster, sin teologi, sin kyrka, sina ämbeten, sin höga moral, sin gudstjänst osv och inte till Guds oförtjänta nåd. Karl Barth skriver i Church Dogmatics:

No religion is true. It can only become true, i e according to that which it purports to be and for which it is upheld. And it can become true only in the way in which man is justified, from without --- Like justified man, true religion is a creature of grace. But grace is the revelation of God. No religion can stand before it as true religion.

Som sagt: allt hänger på Guds uppenbarelse i Kristus. Allt hänger på Guds nåd. När kyrkan glömmer det - som den gjort och alltjämt gör ideligen - är den illa ute. Den kritiken från Barth tar. Eller borde ta.

Christer Hugo

Stiftsadjunkten Anna Karin Hammar återgav på Teologifestivalens blogg på självaste Första maj en berättelse om arbetarekommunen och församlingen i Skutskär från 1900-talets början. Sedan  det lokala bruket nekat arbetarekommunen att mötas i dess lokaler upplät kyrkoherden kyrkan för de politiska mötena. Ja, man fick minsann även sjunga Internationalen. Gulligt? Kontextuellt? Tja, kristen opinion undrar ändå. Nu tycks det ju ligga i linje med Hammars och andras syn att vi kan frälsa oss själva genom klimatsmarthet och liknande. Men skulle det ändå inte vara magstarkt att sjunga Internationalens andra vers i en kyrka invigd åt evangeliets förkunnelse?

I höjden räddarn vi ej hälsa, 

ej gudar, furstar stå oss bi,

nej, själva vilja vi oss frälsa,

och samfälld skall vår räddning bli.

Men det är klart - när klimatet trummats igenom som bekännelsefråga som det icke gives avvikelse från, då kan versen naturligtvis även införas i psalmboken. Skutskär var bara tidigt ute.

Christer Hugo

Friedrich Wilhelm Graf heter en teologiprofessor vid Münchens universitet. Han är lite av den tyska evangeliska kyrkans gossen Ruda, inte ett ögonblick rädd att sticka ut hakan och få på pälsen. Förra året kom hans debattbok Kirchendämmerung (Kyrkoskymning), med underrubriken: "Wie die Kirchen unser Vertrauen verspielen" ( ungefär, Hur kyrkorna schabblar bort vårt förtroende). 

Bakgrunden är de stora folkkyrkornas (dvs de romersk-katolska respektive evangeliska) kris i Tyskland. Statistiken pekar stadigt nedåt. Båda kyrkorna förlorar medlemmar i hög takt. Och detta gäller inte endast de nya förbundsländerna, dvs f d DDR, utan det är ett landsomfattande fenomen. Graf diagnostiserar krisen och pekar med ofta effektiva argument (alltså inte bara tyckanden, nota bene) på ett antal orsaker, ett antal nutida kyrkliga "odygder": den moderna prästutbildningens förakt för bildning, tendensen att ersätta evangeliets förkunnelse med olika "symbolhandlingar", kyrkornas moralism, kyrkornas besserwisseri när det gäller samhällsfrågor, diakonins socialpaternalism osv.

Graf gillar folkkyrkan. Han är protestant i gammal mening, dvs han står för den protestantism som växter fram i det tyska 1800-talet inte minst utifrån Schleiermachers teologi. Så en lutheran med Konkordieboken inom räckhåll kan knappast skriva under på alla hans meningar. Men poänger har han onekligen. Och det är njutbart att läsa en teologisk debattbok som - som sagt - inte mest handlar om tyckanden och kännanden, utan som innehåller resonemang som faktiskt underbyggs med argument. Från en svensk horisont gör man dessutom lätt några funderingar vid läsningen: Vad skulle Graf säga om folkkyrkans och predikans kris i Sverige? Vad skulle han säga om han tog del av utbudet när det gäller "prova på"-andlighet i Svenska kyrkan?

Nåväl. Men vad göra? Jo - och nu kan ledamöter av kyrkomöte och förtroendevalda på andra nivåer spetsa öronen - det avgörande för den evangeliska kyrkan, säger professor Graf, är att uppvärdera prästämbetet och i synnerhet då församlingsprästen. Alla empiriska undersökningar av vilken samhörighet protestanterna i Tyskland känner med sin kyrka visar enligt Graf att den är kopplad just till den lokale prästen och hans/hennes person. Graf:

Församlingsprästens ämbete är för medlemmarna det avgörande ämbetet - om inte annat, så på grund av förrättningarna - och därför måste det stärkas. Alltså ska lönerna höjas, det måste skapas attraktiva arbetsbetingelser för såväl män som kvinnor, man måste befria prästerna från dysfunktionella sysslor (förvaltning, byggplanering osv). Och framför allt måste yrkesrollen återigen bli professionellt definierad, dvs enligt teologisk kompetens.

Och så slutar Graf hela sin framställning med denna spetsformulering:

Den evangeliska kyrkans framtid avgörs hos dess präster (manliga och kvinnliga, Pfarrern und Pfarrerinnen).

Man tänker på nyare utbildningsreformer i prästutbildningen i Svenska kyrkan, nedvärderingen av teologisk kunskap och expertis i ledande kyrkliga kretsar och nedmonteringen av den klassiska lutherska prästrollen som det gudomliga ordets tjänare, man tänker på erosionen av den teologiska bildningen och kunskapen även på universitetsnivå. Och blir - ja, lite sorgsen.

Christer Hugo

Aposteln Paulus är nyttig att läsa om man börjar undra över vad kristendom och kristen tro egentligen handlar om. Klargörande, om man säger så. (Det är nog därför han anses som så jobbig av en del.)

Hursomhelst - frågorna kan ju komma: Hur är det med uppståndelsen egentligen? Var den riktig och verklig eller rör det sig om mytologi bland andra mytologier? Vad är det viktiga, essensen, i kristen tro?

Räcker det inte med att så där lite allmänt tala om "evangeliet" och så får var och en liksom fylla i det innehåll som passar? 

Nja. Om man läser dagens episteltext, Första Korinthierbrevet 15:1-11, får man en lite annorlunda bild av vad det handlar om. Paulus är, skulle man kunna säga, till och med övertydlig, eftersom det i just församlingen i Korinth fanns dubier kring trons substans. Och det är inga små oväsentliga detaljer det gäller. Det är allvar:

Jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni bli räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse - den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro.

Klarspråk. Och så rekapitulerar aposteln vad han förkunnat, vad som är kristna grundfakta:

Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.

Alltså: Det har verkligen hänt, det som Paulus predikat om rörande denne Jesus från Nasaret. Många kan intyga att det är sant. De är vittnesgilla och går att lita på. Och det är också avgörande att det är sant och att församlingen håller fast vid det - annars var det bortkastat att de kom till tro.

Det är kanske inte opportunt i alla läger att säga det, men nog är detta avgörande även idag. Vi som lever här och nu har fått samma budskap som de kristna i Korinth. Samma evangelium. Det som aposteln tagit emot har han fört vidare också till oss. Det kan kallas och är helig tradition - inte tradition i bemärkelsen en fin sed eller vacker tanke som man kan grunna lite på, utan just en sanning som traderats. Är vi noga med den? Ser vi till att den även traderas vidare? Är sanningen om Jesus, hans död och uppståndelse, den sanning på vars grund vi står?

Om inte, vad spelar det då för roll med kyrka och biskopar och präster och kyrkoråd och alla gamla fina kyrkor vi underhåller?

Christer Hugo

Att - hur motsägelsefullt det än kan låta - det teologiska arbetet är eftersatt i Svenska kyrkan är det många som påpekar dessa dagar. Senast prästen och doktoranden Jan Eckerdal i Kyrkans tidning (länk HÄR).

De strukturomvandlingar Svenska kyrkan står i och inför är inte, som det ofta framstår, en fråga om organisation och ekonomi, utan på djupet en fråga om teologi: om kyrkosyn, församlingssyn, kristologi, kort sagt hela troslärans paket.

Bollen vad gäller Närhet och samverkan (kallad strukturutredningen) är sedan länge satt i rullning, men viktiga frågor tycks obearbetade och bollen ska tydligen rulla trots detta.

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt har skrivit ett "paper" som söker utröna, utreda och sammanfatta vad som bibelteologiskt kännetecknar och definierar en kristen församling (läs det HÄR). Det är ett mycket intressant och viktigt dokument, och flera av liknande art borde givetvis ha ingått i det strukturarbete som hittills skett. Uppdraget har Fjärstedt fått av Kyrklig samling. Varför känns det symtomatiskt att man tar teologi på allvar där?

Fjärstedt skriver: Det som ordnades upp i Kyrkoordningen 1571, kyrkolagen 1686 och KO 2000 gällde strukturer över församlingarna, för stiften och nationalkyrkan. Dock undergrävde KO 2000 genom direktvalen till stiftsfullmäktige och kyrkomöte det traditionella församlingsbegreppet och åstadkom att Svenska kyrkan blev ett hus i strid med sig självt. Samtidigt som KO 2000 framställde församlingen, i meningen de döpta på en given ort, som grundenheten i kyrkan lades nomineringsgrupper, i praktiken partipolitiska organisationer, till grund för ledning och beslutsordningar i kyrkan. Strukturutredningen behåller oreflekterat denna inkonsekvens. 

Vidare påpekar Fjärstedt att den svenskkyrkliga strukturutredningen överhuvudtaget inte refererar till "ekumeniska landvinningar eller nya ecklesiologiska insikter". 

Den kyrka som växte fram i och ur Kristusgemenskapen byggde inte på administrativa eller inlånade förvaltningsmönster. Kristusgemenskapens bilder för kyrkan är kroppen och lemmarna, ett andligt tempelbygge, hjorden och herden. 

Men de administrativa mönstren och förvaltningsperspektiven genomsyrar utredningen, menar Fjärstedt, och avslöjar att källflödet för kristet liv, och för kyrkan, rinner någon annanstans än genom den utredning som ska mejsla fram kyrkans framtid.

Annika Borg 

Visst är det roligt när Martin Luthers namn nämns, även i en predikan från Seglora smedja. Men är det osmält och okunnigt blir det genast mindre roligt. kristen opinion kom att läsa en predikan hållen av smedjans chef Ewa Lindqvist Hotz på Första söndagen i fastan. I denna predikan får reformatorn ge stöd åt ett ursinnigt utfall mot Bibeln - något som utan tvivel hade förvånat (och förargat) högstdensamme. Lindqvist Hotz:

Den här söndagen, när vi har att göra med en bibeltext som måste betecknas som en skrämmande exposé av religiöst legitimerad sexism, rasism, klassförtryck och dessutom surrogatmödraskap (1 Mos 16:1-13, kristen opinions anmärkning), ja, då är jag särskilt tacksam för den selektiva läsning genom kärlekens raster som bland andra Martin Luther lär oss.

Selektiv läsning? För Luther var förvisso Kristus Bibelns stjärna och kärna. Han läste kristocentriskt - det avgörande var det som "driver Kristus", Christum treibet. Men detta innebär en diametralt annan inställning än den som Segloras predikant står för. Det finns hur många citat som helst som visar på Luthers höga uppfattning om Bibelns auktoritet, vikten av att tolka det i Bibeln bokstavligt som Bibeln själv framställer bokstavligt, att inte sätta sig till doms över Skriftens ord osv. I en notering angående Joh 5:39 (där Jesus säger: "Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig...") skriver han:

Vi ska forska, säger Han, inte sätta oss till doms; inte bli herrar utan lärjungar; inte införa våra uppfattningar i Skriften, utan ta ut vittnesbördet om Kristus ur den; och så länge som vi inte rätt finner Kristus i den, så forskar vi heller inte rätt i den.

Det är vad Martin Luther lär oss om Skriftens bruk.

Christer Hugo

När man förrättar dop i den danska lutherska folkkyrkan är man mera rakt på sak när det gäller ondskan än vad vi är vana vid. I det danska dopritualet ingår nämligen avsägelsen av djävulen. Dopkandidaten - eller, om det är ett litet barn som ska döpas, föräldrarna - får frågan:

N.N. Avsäger du dig djävulen och alla hans gärningar och allt hans väsen? - Ja!

Liknande formuleringar finns även i den romersk-katolska dopordningen. Det vittnar om en medvetenhet om att dopet och det kristna livet i dopet är insatt i ett kosmiskt sammanhang - i kampen mot ondskan, det som är denna söndags tema. Genom dopet inlemmas människan i Guds rike. Och Guds rike är motsatsen till djävulens rike. Det handlar om ljus och mörker, liv och död.

I våra svenskkyrkliga sammanhang är vi mera inlindade. Vi har ofta svårt att orda så mycket om ondska och djävul över huvud taget. Och inte brukar vi driva ut demonerna och gå i närkamp med djävulskapen, som Jesus gör i dagens evangelium (Luk 11:14-26). I stället bortförklarar vi gärna det onda, psykologiserar det eller urskuldar det. Vi talar hellre om en besvärlig uppväxt eller trassliga sociala förhållanden. Eller så lokaliserar vi helt enkelt det onda på somliga personer eller företeelser. Då har vi kontroll. Då kan vi ta avstånd. Det kan vara Hitler, Stalin, Bin Laden - eller varför inte homofober eller sverigedemokrater? Det är liksom bekvämt att ondskan härjar hos någon annan och inte hos oss eller mig. Så klarar vi oss själva från att oroas i samvetet. Och känner oss lite bättre och godare.

Bibeln är dock mycket realistisk när det gäller ondskan. Och den ger inga frizoner för somliga människor, så att de - eller vi - ska kunna känna sig utanför striden. Gentemot ondskan finns inget kompromissutrymme. När evangeliet idag berättar om hur Jesus drev ut en stum demon ur en plågad människa, så blir det tydligt att ondskan är en reell makt. Och att vi står i en verklig kamp. Ondskan kan förslava en människa, behärska henne. Det räcker med att slå på TV:s nyheter eller öppna tidningen på morgonen, så förstår vi allvaret. Demonin är verklig. Djävulen är på gång.

Men inte bara utanför oss. "Lev som ljusets barn", uppmanar aposteln Paulus de kristna i Efesos i episteltexten (Ef 5:9). Är det vad vi gör varje dag? Godhet, rättfärdighet och sanning - är det en heltäckande beskrivning av dig och mig? Ärligt nu: är det så jag lever, tänker och är? Nej, vardagsondskan finns också hos mig. Egoismen, kanske till och med den där stumma demonen i evangeliet, den som får mig att vara tyst och tiga när jag egentligen borde tala och protestera. Den stumma demonen som härjar på skolgårdar och arbetsplatser när mobbningsoffret trängs mot väggen och jag bara står där och säger ingenting. Jag känner igen honom. Synden, det ondas makt, finns också hos mig. I mig.

Så kampen går rakt genom mitt eget hjärta. Jag kan inte ställa mig vid sidan om. Jag kan inte förhålla mig neutral i striden mellan Gud och djävulen. Neutralitetens tomhet är i själva verket farlig. Det ser snyggt och städat och kliniskt ut, men - som Jesus säger - "när den (orena anden) så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början."

Tomhet och liknöjdhet - kanske det är det farligaste av allt.

Men då verkar det ju nästan hopplöst! Ondskan och demonin verkar inte gå att få bort. Världen är fast i sina onda cirklar. Jag är fast i mina onda cirklar. Hopplöst.

Om det inte vore för Jesus.

"... om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er", säger han. Ondskan är stark, men Jesus är starkare. Det är inte kört. Det är inte hopplöst, eftersom Gud själv - livets Gud - har sträckt ut sin hand och rört vid vår jord och vid oss, genom sin Son Jesus Kristus.

Kampen pågår visserligen, men det är inte en kamp mellan jämbördiga parter. På den ena sidan står en stark ond makt, men på den andra står en starkare gudomlig makt. Tydligast blir det när kulmen på kampen nås, dvs när korset reses på Golgata. Där står det avgörande slaget. Och det slaget har Gud vunnit en gång för alla. Satan kunde aldrig besegra Jesus, och Jesu seger blev uppenbar när inte ens döden kunde behålla honom.

Med Jesus i ordet och sakramenten vågar vi ta upp vår egen strid varje ny dag. I nederlagen är han vår förlåtelse, vår frid - och vår seger. Han är vår bundsförvant, broder och Frälsare i den dagliga kampen. Vårt hus är inte tomt. Det är fullt av Guds kraft.

Christer Hugo

Så här i början av en ny vecka dyker begreppet "etiker" upp som ämne för en liten betraktelse. Etiker återfinns för det mesta på teologiska fakulteter och högskolor. Etik, säger ordboken, uttyds lära om god moral eller sedelära. Det är då man börjar undra vad etiken som teologiskt forskningsfält gör med sina utövare. Är det så, möjligen, att man som etiker definitionsmässigt antas ha en så hög moral och så god etisk hållning att det - som professor i etik eller lektor i densamma - är lätt att tappa introspektionens hälsosamma perspektiv?

Man kan ta professor Elisabeth Gerle som exempel, som tydligen inte tyckte det var etiskt problematiskt att klistra s k bruna politiska associationer på en prästkollega. Eller man kan även ta lektor Susanne Wigorts Yngvesson, som i Svenska Dagbladet den 2 mars hämningslöst ger sig hän åt det filosofiska tankefel som brukar kallas guilt by association när hon konsekvent undviker sakfrågorna som det gångna halvårets identitetsdebatt ursprungligen handlade om. Den som i debatten velat aktualisera kristen identitet och ta kristen tro på allvar, ja han eller hon "flörtar", menar etiklektorn, "med främlingsfientlighet". Vi (ty kristen opinion är förvisso en del av "dem" som Wigorts Yngvesson apostroferar) bidrar "med grov retorik --- till att piska upp" stämningar av oönskat slag.

Man undrar alltså: Vad är det med etikerna? Är det något i luften på seminarierna som gör att den egna etiska kompassnålen bara snurrar?

Christer Hugo

En av Luthers mest geniala insatser som reformator och som doktor i den heliga Skrift är fokus på tolkningsnyckeln lag och evangelium i mötet med Bibeln. Lagens förkunnelse i Skriften är visserligen även den Guds ord, men lagen kan också erfaras - om än fördunklat - i samvetet. Lagen har en anknytningspunkt i hjärtat. Evangeliet däremot - syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull - måste komma till oss utifrån. Ingen människa kan tänka ut det själv. Det är Guds gåva, som tas emot i tro.

Lagen, vad Gud kräver, får inte blandas samman med evangeliet, vad Gud skänker. Luther säger i en nyårspredikan, lämpligt nog över Galaterbrevet 3:23-24: "Denna skillnad mellan lagen och evangeliet är höjden av kunskap i kristenheten. Varje person som antar eller berömmer sig av det kristna namnet borde känna och kunna redogöra för denna skillnad." Om lag och evangelium blandas samman, så är risken inte endast att lagens skärpa försvinner; risken är överhängande att man också mister evangeliet och den frihet det ger.

Men nog blandas det friskt i vår tid och i Svenska kyrkan. Förmågan att göra de rätta distinktionerna är det få som bryr sig om att öva. Det märks hela tiden. Som exempelvis i Visby-domprosten Mats Hermanssons blogg häromdagen (dvs 24 jan). Rubriken på inlägget är "Kyrka i försoningens tjänst". Det är vackert. Men så var det det där med lag och evangelium. Så här skriver Hermansson:

Gud räknar med människan som sin medarbetare. Så uppstår en synergieffekt. Synergi är grekiska och betyder att "hjälpa någon i arbetet". Detta är viktigt i den kristna försoningstanken - Gud och människa i samarbete gör försoning möjlig.

Vad menar domprosten? Försoningen i klassisk teologisk mening tillhör evangeliets område: Gud har i Kristus försonat världen med sig själv, och denna av Gud själv åstadkomna försoning förkunnas nu av kyrkan, för att människor ska ta emot den. Ordet synergi är dessutom mycket belastat: I den lutherska kyrkan klarade vi av den synergistiska striden på 1500-talet. Det kan man se i Konkordieformeln.

Kort sagt: att säga att Gud och människa samarbetar i försoningen går helt enkelt inte för sig. Det är att stjäla evangeliets tröst, den som försäkrar mig att frälsningen är Guds och inte min gärning.

Kanske menar emellertid Hermansson försoningen mellan människor? Men, inte är det evangeliets område, dvs det som är kyrkans unika "kompetens". Försoning mellan människor är möjligen frukten av att den som tror har tagit emot Kristi försoning. Men annars hör mellanmänskliga förhållanden till lagens domän. Att vi ska vara hyggliga mot varandra, kunna tala civiliserat om gemensamma problem, att missdådare blir straffade och goda gärningar uppmuntrade - det kan faktiskt både kristna, ateister, muslimer, judar, mormoner etc vara överens om. Det behöver vi ingen kyrka till. Inte sällan krånglar bara kyrkliga uttalanden och aktioner till det, eftersom kyrkliga aktivister har ovanan att, med viss darr på rösten, uttala sig självsäkert om komplicerade samhällsproblem, energisystem, miljöfrågor och invecklade internationella politiska konflikter osv som man har ytterst lite sakkunskap om.

Så - visst står kyrkan i försoningens tjänst. Men här gäller det att skilja mellan lag och evangelium, veta vad som är vad. Aposteln Paulus ger en, tycker kristen opinion, rätt bra sammanfattning av uppdraget: "Jag är alltså Kristi sändebud och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud." (2 Kor 5:20).

Christer Hugo

Det gäller att sänka trösklarna till kyrkan. Därför drop-in-dop. Domkapitlet i Västerås stift har också gett sin välsignelse till denna praxis, sedan man behandlat om den var förenlig med Kyrkoordningen. I Västerås domkyrka döptes 22 personer under några eftermiddagstimmar i maj förra året. Det är bara att fortsätta! Vilken härlig statistik vi ska få!

Den som i de teologiska studierna fick lära sig att den tidiga medeltidens kollektiva kristnande och massdop inte var en riktigt försvarbar metod i missionen börjar likafullt fundera lite.Vad hände med det pastorala ansvaret, när man tydligen kan utelämna dopsamtalet helt och domkapitlet tycker det är OK? Vad hände med dopets innehåll, sakramentets innersida? Det viktiga är uppenbarligen inte längre dopets teologi och tanke. Svenska kyrkans ledande organ nedmonterar obekymrat teologin och dränerar trosinnehållet från kyrkans liv. Alldeles på egen hand. Det behövs ingen statsmakt eller något anti-religiöst samhällsklimat för att åstadkomma kyrkans sekularisering. "Kan själv", säger man i Västerås.

Christer Hugo

Den blir lite tröttsam, den låga nivån på debatten om skolornas vara eller inte vara i kyrkan på luciafirande och julavslutning. När de mest militanta motståndarna jämställer den tradition - dvs den kristna - som format vårt land och vår kultur med vilken privat hobbyverksamhet som helst, då känns det som att det blir svårt att föra vidare samtal. 

Men på kyrkligt håll finns också ogenomtänkta inlägg att uppmärksamma. Och förundras över. Biskop emeritus Lennart Koskinen skrev i Kyrkans Tidning 1 december om kyrkorummets närmast magiska egenskaper. Om inte prästen får förkunna evangeliet - stor sak! Kyrkorummet klarar av det självt. Och så kommer en något halsbrytande allusion på och tillämpning av bibelordet i Luk 19:40: "Om prästen tiger ska stenarna tala!" I Skolverkets Sverige går ju faktiskt prästen med på att tiga, vilket är något annat än vad som sker på det aktuella bibelstället.

Självklart är kyrkorummet fullt av symboler med teologisk betydelse. Men det klarar knappast av att utlägga sig självt. Detta även om biskopen skulle ha rätt när han uttrycker sig på följande oklara sätt: "Kyrkan bär ett budskap som är mycket större än förkunnelsens talade ord." Det är tvärtom centralt för evangelisk-luthersk tro att tron kommer just av evangeliets förkunnelse i ord och sakrament. Ord ska talas, ord ska utläggas. Kyrkorummet, hur stämningsfullt det än är, har alltså inte något slags magiska egenskaper som gör att det överför trosinnehållet per automatik. Det måste till en människa för att göra det. Gärna en präst på predikstolen.

Därmed inte sagt att vi inte kan välkomna skolans folk och andra till kyrkan som vacker lokal och som del av det offentliga rummet. Men det gäller att skruva ner förväntningarna rent teologiskt på sådana besök.

Christer Hugo

Säg "reformationsdagen" även till aktiva i Svenska kyrkan och många (dvs de flesta) svarar med ett frågande ansiktsuttryck. Säg "Reformationstag" i de evangeliskt dominerade förbundsländerna i Tyskland och många tänker helgdag, folkfest, festgudstjänster. För så går firandet till den 31 oktober inte minst i Lutherstaden Wittenberg, där undertecknad hade förmånen att få vara vid årets reformationsfest.

Kontrasten till hur frånvarande reformationen är i Svenska kyrkans officiella självmedvetande blir verkligen slående. I bönboken Tradition och liv finns inte ett spår (kristen opinion har påpekat detta för Verbum), profilen är synnerligen låg i såväl En liten bönbok som i evangelieboken (under söndagen Sexagesima står: "eller Reformationsdagen"). I en evangelisk-luthersk kyrka kan man förstås inte ha det så. Reformationsdagen ska firas 31 oktober, den ska ha en egen serie bibeltexter och den ska finnas med i bönböcker som ska användas av Svenska kyrkans församlingar. Självfallet.

Tills det händer kan man i alla fall glädja sig åt aktiviteterna inom Lutherdekade i Tyskland. kristen opinion har tidigare berättat om denna satsning som pågår varje år fram till 500-årsjubileet av de 95 teserna 2017. (Det finns en länk till Lutherdekades hemsida här på bloggen.) Som ett led i Lutherska världsförbundets projekt i Wittenberg planteras dessutom en Lutherträdgård, Luthergarten, vid stranden av Elbe. I mitten av trädgården finns en lutherros. Från den ska så småningom rader med totalt 500 träd utgå, träd som sätts av kyrkor, församlingar, kyrkliga inrättningar - hittills även av två romersk-katolska sådana - osv. På reformationsdagen i år planterade biskop Antje Jackelén från Lund symboliskt ett träd från Svenska kyrkan. Glädjande. Men det finns plats för flera...

Annars väcker Svenska kyrkans frånvaro och ringa intresse viss undran i Lutherska världsförbundets centrum i Wittenberg. Som svensk får man lätt en skammens rodnad när man hör om inbjudningar som skickats till stiften och lämpliga kyrkliga dignitärer, vilka inte ens visat den grundläggande artigheten att svara. Vi är verkligen oss själva nog i denna den främsta av nationer och den bästa av kyrkor. Vi behöver tydligen inga andra än oss själva.

Samtidigt är det just besinning på vad luthersk teologi kan innebära idag som vi behöver mest av allt. Besinning på vår identitet, helt enkelt. Detta är inte kontroversiellt eller laddat för våra lutherska bröder och systrar ute i Europa och världen. Det är självklart, inte minst om man ska bedriva dialog. kristen opinion fick härvidlag med sig en bild som säger mycket: Ska man bygga en bro, så behövs det stadiga och bra fundament på båda sidor om floden.

Så sant, så sant.

Christer Hugo

"Mötet med den Andre" var temat på en konferens i Sofia kyrka i Stockholm härförleden, arrangerad av bl a tankesmedjan Seglora smedja. Professorn i missionsvetenskap i Uppsala Kajsa Ahlstrand - som kristen opinion också skrev om den 21 oktober - talade där om hur vi ska se på missionsbefallningen i förhållande till andra religioner. Segloras skribent Mattias Irving har refererat föreläsningen på tankesmedjans hemsida. Professor Ahlstrand menade, enligt referatet, bl a att man inte kan

isolera missionsbudskapet till en enda text (dvs Matt 28:19f, min anmärkning). När många texter läggs bredvid varandra får vi en annan bild av vad mission kan vara.

Härvid hänvisade Ahlstrand till ett antal andra texter med Jesusord - texter som alla har det gemensamt att de mycket väl låter sig förena med en "traditionell" syn på kyrkans missionsuppdrag: till exempel Jesu predikan i Nasarets synagoga, där han säger att han har kommit för att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda (Luk 4:18) och utsändningen av lärjungarna i Johannesevangeliet, där Jesus säger: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." (Joh 20:21). Att gå med frid avser i det bibliska sammanhanget inte ett allmänt tal om fred, utan att gå med bud om Guds frid - den som övergår allt förstånd. Det vill säga att förkunna evangeliet och göra människor till lärjungar.

I Kajsa Ahlstrands missionstanke är emellertid inget givet. Det andliga uppdraget överskuggas effektivt av att

bygga sådana samhällen där alla känner trygghet och rättvisa.

Och det finns ju egentligen, enligt missionsprofessorn, inget specifikt, avgränsat evangelium att förkunna, eftersom det är hur andligheten yttrar sig i samhällsfrågor och miljöfrågor som är det avgörande. Det vill säga, man ska vara "left, soft and green". Religionsgränserna är i sig otydliga och skiftande.

Man måste vara medveten om att det vi kallar för religioner, de gränser vi drar, ibland är dragna på ganska lösa och provisoriska grunder. Man skulle kunna dra gränserna på helt andra sätt. Det finns inget som är givet i vilka som är "vi" och vilka som är de "Andra".

Detta är givetvis en fullkomligt ohållbar inställning för den som på något sätt vill ta det traderade evangeliet på allvar - och med "evangeliet" menar kristen opinion i detta fall hela den kristna läran (se Konkordieformeln, Solida Declaratio, Svenska kyrkans bekännelseskrifter sid 598).

För en kristen finns ett givet "vi": vi i kyrkan hör till Kristus. Och med budskapet om honom ska "vi" möta, inte "den Andre", men vår medmänniska.Vår nästa.

Christer Hugo

I Svensk Pastoraltidskrift nr 20/2011 skriver Gunnar Carlsson, f d stiftsadjunkt och personalansvarig i Växjö stift, om vad han menar vara avskaffandet av läroämbetet i Svenska kyrkan genom 1982 års kyrkomötesreform. Det är en intressant, belysande - ja, faktiskt bitvis skakande - exposé han gör över den process som ledde fram till partipolitikens och den politiska maktens annektering (Gunnar Carlsson använder det ordet) av Svenska kyrkan. Den som nu är ett faktum, eftersom

vad Gustaf Vasa åtrådde har i dag genom 1982 års kyrkomötesreform uppnåtts. Svenska kyrkan är i dag helt i den (parti)politiska maktens händer.

Biskopar och präster har inte säte och stämma i kyrkomötet i kraft av ämbetet; endast om de väljs in som representanter för en nomineringsgrupp, precis som lekmännen, får de rösta i de för Svenska kyrkan vitala frågor som kyrkomötet beslutar om. Kyrkans lära avgörs helt enkelt av kyrkomötet. Det eventuella inflytande som läronämnden - där biskoparna är i majoritet - skulle tillförsäkras är, menar Carlsson, inte reellt när det kommer till kritan. Kyrkomötet är suveränt. Politiken har makten.

kristen opinion har flera gånger konstaterat hur Svenska kyrkan steg för steg sekulariseras inifrån. Det finns ingen som håller emot. Det finns inte någon som är "väktare på Sions murar" (Wallins psalm för biskopsvigning, 226 i 1937 års psalmbok, utmönstrad ur 1986 års psalmbok). Allt är förhandlingsbart. Som Gunnar Carlsson skriver:

Men därmed torde Svenska kyrkan också ha berövat sig och/eller berövats sin profetiska roll och sin röst i det offentliga rummet.

Påven Benedikt XVI hade en spännande vinkling på majoritetsproblematiken när han talade till seminarister i Freiburg under sitt Tysklands-besök härförleden. Apropå reformrörelsen Wir sind Kirche/We are Church i Katolska kyrkan frågar påven vilka "vi" är i kyrkan? Jo, det är hela gemenskapen av troende, idag och i alla tider och på alla platser. I denna gemenskap, som går genom tid och rum, finns rösten av en giltig majoritet - men, säger påven,

det kan aldrig finnas en majoritet mot apostlarna eller mot helgonen: det vore en falsk majoritet.

(Tack till Bengts Blogg, som citerat ur påvens tal!)

Dock är den falska majoriteten således möjlig enligt Svenska kyrkans ordning. Det finns, som sagt, ingen som kan sätta stopp. Tur att vi då ändå har Luther, som bland annat i sin skrift Von den Konzilien und Kirchen (1539) slog fast att kyrkomötens auktoritet och giltighet helt och hållet hänger på om de håller sig till Skriftens vittnesbord.

Alltså: En majoritet mot apostlarna är en falsk majoritet, hur stor den än är. Det säger både påven och dr Luther.

Christer Hugo