kristen opinion

Av Johanna Andersson
För några veckor sedan undrade vi på KRISTEN OPINION varför Seglora smedja i ett twitter uppmärksammade att LO:s tidigare ordförande Wanja Lundby-Wedin närvarat vid den kritiserade kollektupptagningsgudstjänsten i Sofia kyrka (läs mer HÄR). Att två närvarande biskopar namngavs i samma twitter ökade naturligtvis legitimiteten för ett ifrågasatt kollektupptagningsändamäl. Men varför framhölls Lundby-Wedin, vad spelar hon för roll i ett kyrkligt sammanhang? Efter tillkännagivandet att Lundby-Wedin nu toppar den socialdemokratiska listan till kyrkomötet i Stockholms stift blir det hela helt begripligt. Man kan nog förmoda att hennes garanterade centrala plats i det framtida kyrkomötet varit känd i initierade kretsar sedan länge. Den socialdemokratiska koncentrationen i kyrkans ledning blir allt tydligare och starkare.

Lundby-Wedin talar om sin nya roll som kyrklig makthavare i en artikel i socialdemokraternas nyhetstidning Aktuellt i politiken och i Kyrkans tidning. Där framhåller hon att ”Socialdemokraterna kan ha ett inflytande på hur man utövar solidaritet” i Svenska kyrkan. Hon önskar alltså ett partipolitiskt inflytande över kyrkan inom ett område där kyrkan har en långt längre historisk erfarenhet ett de svenska socialdemokraterna.
Vidare säger Lundby-Wedin: ”– För mig har kyrkovalet alltid känts som ett viktigt val. Och nu när jag har tid att engagera mig mer politiskt känns det som ett bra område, säger hon.”  Kyrkan förefaller uppfattas som ett politiskt område man kan engagera sig i när inte andra viktigare uppgifter längre upptar huvuddelen av tiden.
Alla människors lika rätt och värde är den viktigaste frågan, enligt Lundby-Wedin. Och kyrkan ” måste vara öppen både för den som är troende och den som är mer öppen eller sökande”. Dock ska det inte ”få finnas utrymme för kvinnoprästmotstånd och homofobi i kyrkan”. Detta blir naturligtvis komplicerat. Ska alla få plats och ha samma värde oavsett tro torde det vara svårt att motivera varför ändå personer som hyser vissa uppfattningar inte ska få något utrymme. Särskilt oroande är om listan över icke utrymmesberättigande åsikter i kyrkan ska vara politiskt styrd. Var inte poängen med kyrkan att vi alla, trots våra brister och olika åsikter förenas i tron på Jesus Kristus? Och att den erfarenheten möjligen förändrar oss?
Angående kritiken mot att politiska partier tar fram listor över vem som ska styra kyrkan – och att personer som tar fram listorna varken behöver vara kristna eller ens medlemmar i den kyrka vars politiska styrning de ändå önskar påverka, möter Lundby-Wedin med ett offensivt argument: ”– När du ska rösta som väljare vet du vad de politiska partierna står för värdemässigt, du får en varudeklaration redan i namnet. Det är mycket svårare att veta med andra namn som alltför ofta döljer väldigt konservativa strömningar.” Men vi väljare kan väl ta ansvar för våra val och ta reda på det vi behöver för att välja på det sätt vi finner bäst? Dessutom är väl det viktigaste i sammanhanget kyrkans och kristendomens ”varudeklaration”. Behöver kristendomen verkligen värdemässig draghjälp av socialdemokraterna eller andra politiska partier?
I artikeln beskrivs Lundby-Wedins nuvarande arbetsuppgifter bestå av: ”Anna Lindhs och Olof Palmes minnesfonder och som styrelseledamot i Fairtrade international. Hon har en fot kvar på LO där hon ska dra igång ett projekt om jämställd representation. Och så sitter hon modell för sitt officiella porträtt som LO-ordförande, förstås.”
Man kan här göra följande reflektioner. Dels att socialdemokraterna på ett förtjänstfullt sätt tillhandahåller en rad olika arbetsuppgifter för sina tidigare makthavare att falla tillbaka på. Dels att de kyrkliga uppdragen på ett självklart sätt verkar ingå i dessa socialdemokratiska reträttposter.
Eller som Lundby-Wedin uttrycker sin syn på de kyrkopolitiska uppdragen, vid sidan av olika minnesfonder och porträttsittningar: ”–Kyrkopolitiken känns som ett bra komplement till det jag gör i dag.”

 

 AV ANNIKA BORG

Om voteringstekniken är välvillig kommer idag Svenska kyrkans kyrkomöte att rösta igenom de strukturförändringar som går under benämningen ”Närhet och samverkan”.Två stora och genomgripande förändringar inom loppet av lite mer än ett decennium. Först skiljandet (nåja) mellan kyrka och stat, och sedan en genomgripande förändring av kyrkans egen struktur.

Debattvågorna har gått höga och kritiken varit skarp från många håll och på flera substantiella punkter. Men nu är det som det är. Politikerna har bestämt sig.

”Det här kan nog bli bra”, sa en kollega. ”Nog”. Just den typen av tveksamheter eller reservationer har man också kunnat höra även från förespråkarna. ”Nog” har helt enkelt blivit tillräckligt.

Docenten Dag Sandahl gör en intressant reflektion på sin blogg:

” Stordriften som nu införs - oavsett strukturutredning eller inte - var helt otänkbar för 30 år sedan. Hade jag då sagt att konsekvensen av det som sker i Sverige och i Svenska kyrkan under efterkrigstiden leder till en avveckling av mycket av det som var oss kärt och ett pastorat kommer att motsvara vad som nu är ett kontrakt i storlek och detta pastorat kommer att kallas församling och kyrkorådet sitta på den nivån, hade invektiven haglat över mig.”

Men nu är det alltså som det är.

KRISTEN OPINION har vid många tillfällen skrivit om politisering av Svenska kyrkan. Det finns politiska kodord som ska ersätta de teologiska. Politik är teologi och teologi är politik. Den som gör sig ett ärende att försöka bena i begreppen och inte anser att de är klockrena synonymer kan få det lite hett om öronen.

Mycket tydligt blev detta när S hade sitt valmanifest på gång, så kan det ju bli när ett "religionsneutralt" parti ska få ihop det med kristendomen. Då behövs vissa begreppsliga operationer.

Man menar att man måste tala konkret så att folk förstår, det vill säga inte om diakoni, mission, undervisning och att fira gudstjänst, utan om klassklyftor och solidaritet. Båda saker viktiga, självfallet, men om det inte är konkret att fira gudstjänst så har KRISTEN OPINION tappat ordboken bakom soffan.

Och varför kan inte diakoni få heta diakoni? Det här är ju kyrkliga kärnbegrepp, så vad ska man med kyrkan till om man inte vill använda dem? Och om människor nu inte förstår dem har man ju ett helt annat problem på halsen som knappast kan lösas genom att dribblas bort. Här rör man sig ju i själva kyrkans stora framtidsutmaning: att förmedla evangelium.

KRISTEN OPINION har också noterat att politiker och andra då och då talar om vilka som hör hemma i kyrkan, vilka som får kalla kyrkan sitt hem. Det är ett resonemang, som bara genom att det sker, visar att detta inte har med kyrkan eller kristendomen att göra. Det är nämligen så att alla är ett i Kristus. Det är inte så att vi behöver dela varandras åsikt i kyrkan. Däremot är vi kristna människor med ett imperativ att leva så Guds kärlek blir synlig i världen.

KRISTEN OPINION noterar även att de som enligt t ex S (som varit mycket explicita på denna punkt) inte hör hemma i kyrkan är kvinnoprästmotståndare och de som inte accepterar samkönade vigslar. Antagligen kommer det fyllas på med fler grupper på fel sida om nåden.

Fast man behöver ju inte dela en annan människas uppfattning eller kristna tolkning, man kan till och med motarbeta den. Men KRISTEN OPINION är starkt kritiska till de metoder man då och nu använt och använder för att "outa" människor och säga att de inte hör hemma i kyrkan. Det är ju förvisso jobbigt det där med nåden och Kristi kärlek, men det är vad en kyrka vilar på. Detta är skillnaden mellan kristendom och (parti)politik.

Svenska kyrkan har förvisso problem: oklarheter kring uppgifter och förtroende, brist på frimodighet, står inför stora strukturförändringar, medlemstapp och ekonomiska utmaningar, slirar vad gäller teologisk substans och bildning, listan kan göras lång. Hur ska en kristen kyrka möta och lösa allt detta? Ja, inte genom att börja ställa sig frågan om vilka som får kalla kyrkan sitt hem, utan genom att utgå ifrån och vara övertygad om att evangeliet har en framtid.

Kyrkomötet pågår i Uppsala och frågorna hopar sig:

Vad händer egentligen med folkkyrkobeggreppet? VIlket nytt innehåll tänker man fylla det med och varför? Vilken ideologi är det som produceras, av vilka och varför? Vad är det egentligen man använder teologen Gustaf Wingren till och hur stor täckning har dagens tolkningar i hans teologi? kristen opinion vill tipsa om att Dag Sandahl idag borrar i dessa viktiga frågor. Läs  HÄR.

AV ANNIKA BORG

En genomläsning av några av höstens motioner till kyrkomötet ger anledning till ett antal suckar och höjda ögonbryn, men också instämmanden.

Den mest aparta motionen är den om ett enklare och mer logiskt kyrkoår (2012:33). Motionären menar att det inte går att hålla reda på vilken söndag det är även om man själv jobbar med gudstjänst. Om denna motion har Dag Sandahl skrivit utförligt och underhållande på sin blogg.

Anders Roos, kyrkoherde i Stockholm, har hakat på trenden med FN:s barnkonvention. Men det är svårt att av motionen (2012:46) förstå vad han vill att kyrkomötet ska göra med den. Fast pudelns kärna är väl att Roos vill att man ska ta entydig ställning om hur man (Svenska kyrkan alltså) ska se på barnkonventionen. (Men man tycker väl att den är alldeles utmärkt redan, eller?) Man ska ta ett samlat grepp om barn och ungas situation och ge kyrkostyrelsen i uppdrag att återkomma i frågan. Bakgrunden är dels flyktingärenden som berör barn och unga, samt – givetvis – frågan om omskärelse av småbarn. Antagligen mest det sistnämnda. Yvigt och oprecist så det förslår. Nu är väl inte heller vare sig kyrkomötet eller kyrkostyrelsen de bäst rustade för att uttolka konventionstexter.

En motion (2012:28) av det tydligare slaget är Lennart Sacrédeus förslag om att kyrkans liv och opinionsbildning i högre grad behöver synliggöra solidariteten med förföljda medkristna i världen. Att Svenska kyrkan inte gör några avtryck när det gäller detta är en gammal sanning. Desto högre tid att göra något åt det. Kristet solidaritetsarbete vill man höra och se mer av. Motionen av Margareta Viklund om en internationell konferens om kristnas situation i världen (2012:6), i synnerhet i Mellanöstern, lyfter också den dessa frågor.

Ett antal motioner tar upp de numera bekännelsenära frågorna om miljön. Åtgärder för den biologiska mångfalden i av kyrkan ägd skog samt utbildning av kyrkans medarbetare i bland annat ekoteologi är på förslag (2012:8, 2012:9). Gott så. Men det som saknas är vardagsgreppet. Såväl i det egna livet som i församlingens liv. Det myckna konferensåkandet och konferensätande, smörgåsarna och bullarna till kyrkkaffet, lunchen på medarbetardagarna, energislukande tekniska prylar, allt detta handlar om miljön. Fast det är givetvis enklare att tala om klimathot och annat förstås, och fortsätta att flyga på konferens i andra delar av världen och inte bry sig om varifrån frukostägget kommer. Utbildning i alla ära, men blir det inte aningen skevt om kyrkans medarbetare ska sändas på nischade kurser i såväl miljö som hbtq, samtidigt som prästernas grundläggande teologiska utbildning tycks rustas ned? (Följ t.ex. debatten om språkkravet för präster HÄR.)

Flera intressanta motioner har Håkan Sunnliden m.fl. lämnat in. En (2012:24) handlar om hur kyrka, stift och biskopar tar hand om – eller snarare inte tar hand om - de präster och diakoner som av olika skäl inte har församlingstjänst. Man understryker att kyrkan har ett ansvar för att följa upp dessa personer och även kanske föreslå andra tjänster, som forskning.

Ytterligare en handlar om domkapitlen (2012:26). Förslaget är pang på rödbetan kan man säga: avskaffa domkapitlen. kristen opinion har tidigare skrivit om domkapitlens märkligheter och instämmer i den analys av läget Sunnliden m.fl gör. I domkapitlen finns bristande kompetens, godtycke och de är rättsosäkra på en rad olika punkter. Här behövs uppstramning, tillförsel av kompetens samt tydliggörande av vilka uppgifter och mandat ett domkapitel har, anser även kristen opinion. Inte minst måste man göra något åt vänskapskorruptionen, jävssituationerna i övrigt samt det sammelsurium av oklarheter kring vad man överhuvudtaget håller på med i domkapitlen.

Jur dr Kerstin Berglunds rapport, skriven på ÄB:s initiativ, om hur domkapitlen brister i hanteringen av anmälda sexuella oegentligheter är inte bara en varningsklocka, det är ett öronbedövande brandlarm. Det behövs instanser för prövning, men nuvarande system måste utredas i grunden och ses över.

Sven Kragh (2012:38) bidrar med en motion för att öka åsiktsregistreringen i Svenska kyrkan. Präster som avsagt sig vigselrätten ska redovisas för kyrkomötet tydligare än vad som görs idag. Man ska även få veta vilka stift de kommer ifrån, menar motionären. En återvändsgränd, menar kristen opinion. Motionen ger en obehaglig eftersmak.

Rafflande så det förslår är det alltså icke, men en och annan diskussion av intresse kan kanske kyrkomötet bjuda på.

Ärkebiskop Anders Wejryds och kyrkosekreterare Cristina Grenholms artikel om mångfald och yttrandefrihet (Kyrkans Tidning 13 juni) har viss karaktär av högtidstal och utmanar den som har lite intresse för klassisk kremlologi. Honnörsord som mångfald, yttrandefrihet, religionsfrihet är viktiga i sammanhanget. Liksom att hålla fronten mot främlingsfientlighet. Rena truismer förekommer, som till exempel att den som nyttjar sin inomkyrkliga yttrandefrihet måste vara beredd på att få åsikter och resonemang prövade. Men kanske är just det en självklarhet som behöver uttalas i ett debattklimat där rationalitet och argument satts på undantag.

Texten blir emellertid vass på en alldeles särskild punkt; det gäller den s k omskärelsedebatten. Wejryd och Grenholm: ”Svenska kyrkans linje, många gånger aktualiserad av biskopar och andra, och grundad i kyrkomötet, är att försvara religionsfriheten, engagera sig för insiktsfull religionskritik och att avvisa lagstiftning mot religiöst motiverad omskärelse av småpojkar.” (Vår kursivering.)

Skulle alltså Svenska kyrkan ha en linje i omskärelsefrågan? Sedan när? När beslutades det att ”avvisa lagstiftning mot religiöst motiverad omskärelse av småpojkar”? Och var hittar man det beslutet? Svenska kyrkans fastlagda syn på omskärelse skulle dessutom alltså vara på tvärs mot Vårdförbund, barnläkare och medicinsk-etiska råd? Det måste vara mycket väsentligt för alla som tjänar i Svenska kyrkan att få klargjort hur den linje ser ut som man förväntas företräda och hur man i kyrkans ledning resonerat sig fram till när barn ska skyddas och när de inte ska skyddas. För det är ju precis som ärkebiskopen och kyrkosekreteraren skriver: ”Mänskliga rättigheter kan alltså komma i konflikt med varandra och rymma motsägelser.”

Eller: Är det rentav så att man har varit tvungen att uppfinna en linje efter påtryckningar?

Johanna Andersson, Annika Borg, Christer Hugo 

MISSA INTE Siewert Öholm om hatblindhet. På Churchmill

Byråkratins elefantiasis brukar vara ett säkert tecken på en kyrka i kris. Svenska kyrkans kyrkokansli och de väl tilltagna stiftskanslierna bär syn för sägen. Liksom kyrkomötet. Nu skrivs motionerna inför höstens kyrkomöte. Det lär som vanligt bli en mycket blandad kompott. Kanske vågar man gissa att klimatfrågan kommer upp?

Håkan Sunnliden, komminister i Värnamo och representant i kyrkomötet för Frimodig kyrka, presenterar dock på sin blogg förslag på sju skarpa motioner. En gäller synen på äktenskapet, där Sunnliden helt riktigt menar att "Svenska kyrkan har antagit en sekulär syn på äktenskapet." Kyrkomötet har ju tidigare sagt/lovat att det ska finnas rum för två äktenskapssyner i Svenska kyrkan. Men, som Håkan Sunnlinden påpekar, i en kommande handbok vill man endast ha en enda vigselordning. Löftesbrotten fortsätter med andra ord. Hur lätt t ex biskopskandidater tar det med kyrkomötets bedyranden till minoriteten vid genomtrummandet av den nya äktenskapssynen kunde bevittnas vid senaste biskopsvalet till Skara. Pinsamt är ordet. Det gäller framför allt att inte stöta sig med RFSL.

En annan av Sunnlidens planerade motioner gäller domkapitlen: "Lägg ner domkapitlen." Biskop och domkapitel ska ju utöva tillsyn och främjande. Håkan Sunnliden: "Många av oss som drabbats upplever inget 'främjande' utan bara 'tillsyn' varför domkapitlen alltmer framstår som rättsosäkra domstolar, för att inte säga illegala." (kristen opinions kursivering). Hur länge kan vi leva med en sådan situation? frågar man sig. Senast tog sig ju domkapitlet i Stockholms stift före att göra en bedömning om en prästs yttrandefrihet, något som regleras i allmän lag och knappast av ett kyrkosamfund.

Det är spännande och uppfriskande att läsa Håkan Sunnlidens motionsförslag. Samtidigt gnager en grundläggande fråga, som kristen opinion inte kan bli fri från: Till vilken nytta läggs så mycken god kraft ner på kyrkomötet? Motionerna kommer ju aldrig att gå igenom. Den politiska makten är för kompakt. Den teologiska inkompetensen för formidabel. Riktningen är redan utstakad.

Christer Hugo