kristen opinion

I skriften Lutheran Slogans. Use and Abuse (2011) gör teologen Robert W. Jenson en tankeväckande genomgång av de lutherska citat präster och teologer ofta åberopar. Att "Som Luther sa" och "Som Luther menade" är inledningar på påståenden som man ofta har anledning att skärskåda, har kristen opinion tidigare visat i olika inlägg. Jensons skrift, den är bara 80 sidor, är ett roligt och initierat sätt att rensa lite bland allt det som tillskrivs "det lutherska" och presentera alternativa tolkningar.

Ett avsnitt handlar om det allmänna prästadömet. Den luherska tanken var inte att tömma prästämbetet på dess roll eller auktoritet och att enbart få det till att vara en funktion eller ordning, påpekar Jenson. En uppfattning som även många andra lyft fram. Luther hänvisade inte till sitt dop när han behövde stärka sin auktoritet, utan "to his ordination and ecclesially recognized doctorate", skriver Jenson.

Liksom på andra punkter i luthersk troslära bör man skilja på den tidige och sene Luther. Jenson, som själv har ett starkt ekumeniskt engagemang, väljer att lägga fokus på kontinuiteten med den tidigare kristna traditionen och dess syn på ämbetet vad gäller "the priesthood of all believers". Han ser inte Luthers tänkande kring detsamma som ett brott med traditionen: "Moreover, assertion that all the baptized are priests does not contradict catholic doctrines of the special priesthood".

En samtida svenskkyrklig förståelse av tanken om det allmänna prästadömet är att "alla är teologer" och att det teologer gör är "gudsprat". Förminskade och förklenande för såväl präster som "lekfolk" givetvis. En kastrerad prästroll gör ingen glad. 

Dagens organisationskonsulter och samtidsanalytiker konstaterar att vi lever i ett expertsamhälle. Och att efterfrågan på experter kommer att öka i framtiden. Kanske något för Svenska kyrkan att reflektera över?

I kyrkliga sammanhang är förvisso inte alla pedagoger, diakoner eller musiker. Detta ses som expertområden. Det är just bara teologin som är satt på undantag.

Vad gäller det sistnämnda så är det inte ens en tolkningsfråga: vill man motivera den utvecklingen får man skaka fram någon annan än Luther ur teologins garderober.

Annika Borg 

Visst är det roligt när Martin Luthers namn nämns, även i en predikan från Seglora smedja. Men är det osmält och okunnigt blir det genast mindre roligt. kristen opinion kom att läsa en predikan hållen av smedjans chef Ewa Lindqvist Hotz på Första söndagen i fastan. I denna predikan får reformatorn ge stöd åt ett ursinnigt utfall mot Bibeln - något som utan tvivel hade förvånat (och förargat) högstdensamme. Lindqvist Hotz:

Den här söndagen, när vi har att göra med en bibeltext som måste betecknas som en skrämmande exposé av religiöst legitimerad sexism, rasism, klassförtryck och dessutom surrogatmödraskap (1 Mos 16:1-13, kristen opinions anmärkning), ja, då är jag särskilt tacksam för den selektiva läsning genom kärlekens raster som bland andra Martin Luther lär oss.

Selektiv läsning? För Luther var förvisso Kristus Bibelns stjärna och kärna. Han läste kristocentriskt - det avgörande var det som "driver Kristus", Christum treibet. Men detta innebär en diametralt annan inställning än den som Segloras predikant står för. Det finns hur många citat som helst som visar på Luthers höga uppfattning om Bibelns auktoritet, vikten av att tolka det i Bibeln bokstavligt som Bibeln själv framställer bokstavligt, att inte sätta sig till doms över Skriftens ord osv. I en notering angående Joh 5:39 (där Jesus säger: "Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig...") skriver han:

Vi ska forska, säger Han, inte sätta oss till doms; inte bli herrar utan lärjungar; inte införa våra uppfattningar i Skriften, utan ta ut vittnesbördet om Kristus ur den; och så länge som vi inte rätt finner Kristus i den, så forskar vi heller inte rätt i den.

Det är vad Martin Luther lär oss om Skriftens bruk.

Christer Hugo

Äntligen! Den har kommit, nyöversättningen av Martin Luthers lilla katekes. En välkommen liten volym i höstens bokflod. Biskop emeritus Carl Axel Aurelius och komministern och teol dr Margareta Brandby-Cöster har gjort ett gott hantverk med översättning, inledning och kommentarer. Man har överlag aktat sig för klåfingriga "tillrättalägganden" och moderniseringar utan troget hållit sig till det tyska originalet. Slutresultatet känns på många sätt friskt att läsa, inte minst Luthers förklaringar till trosartiklarna, som ju är så sprängfyllda av teologiskt fullkornsbröd.

Som appendix har Brandby-Cöster skrivit "sökvägar och ledtrådar", en samling reflektioner och inledningar till samtal om katekesens innehåll. kristen opinion önskar sig många studiecirklar runt om i landet - upptäckargrupper där människor kunde få uppleva att den kristna tron både kan definieras och går att ställa frågor kring.

En sak - och den viktig - väcker emellertid undran. Rättfärdiggörelsen genom tron kallas av Margareta Brandby-Cöster för "summan av kardemumman i Luthers teologi". Det är lätt att hålla med. Men det som enligt Luther rättfärdiggörelsen vilar på, dvs Kristi verk enligt Andra trosartikeln - om det finns ingen samtalsfråga. Det sägs visserligen att "Gud gör syndaren och den gudlöse rättfärdig", vilket i och för sig är trösterikt och gott, men kopplingen till Jesus nämns inte. Aurelius' och Brandby-Cösters beledsagande texter uppvisar helt enkelt en märklig men en väldigt vanlig skygghet inför att tala om Kristus och korset, dvs det som för Martin Luther var det helt avgörande i kristendomen. Grunden för hans glada frimodighet var ju knappast skapelseteologin, även om den givetvis är väsentlig, utan grunden som han ständigt återvände till var Jesus Kristus, han "som har befriat, förvärvat och vunnit mig --- med sitt heliga och dyra blod".

Varför var Kristi försoning så viktig för Luther? Vad innebär det för oss att vara befriad och vunnen av Jesus? Om detta borde det ha funnits åtminstone någon liten utläggande passus i en utgåva av reformatorns lilla katekes. Kanske i nästa upplaga?

Christer Hugo

Uppladdningen inför Luther-jubileet 2017 pågår för fullt sedan flera år tillbaka i Tyskland (se länken Luther-Dekade här intill). Varje år sedan 2008 har man haft ett reformatoriskt tema som särskilt belysts. 2010 fokuserade man på reformationen och utbildningen: reformationen var startskottet för en demokratisering av utbildning. I år lyfter man fram reformationen och friheten: Guds ord och omsorgen om nästan som frihetens två poler.

Sverige har dock inte riktigt vaknat än, men det finns ändå tecken som tyder på att det rör sig även i Svenska kyrkans korridorer. Ett kylslaget intresse för reformatorn rimmar liksom illa med uppdraget att vara en evangelisk-luthersk kyrka. Bland annat har det kommit en fin nyutgåva av Luthers lilla katekes (som kristen opinion återkommer till senare i veckan). 

Medan kyrkan ännu tycks ligga i startgroparna gläds kristen opinion åt kunniga entusiaster som forskaren Göran Agrell och prästen Peter Strömmer som startat sajten lutherinfo.se. Här kan man finna artiklar, Luthercitat och litteraturtips.

Kyrkan har nu ett gyllene tillfälle att göra Luther känd och spridd i Sverige. Det finns oanade möjligheter. Varför inte en "Lilla boken om Luther" till hela svenska folket?

 Annika Borg 

Vad definierar luthersk kristendom? Finns det något speciellt lutherskt som är viktigt, omistligt? Det är frågor som förtjänar en viss tankemöda, särskilt som det till och med finns en lag, stiftad av Sveriges riksdag, som säger att Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka. 

Förvisso kommer begreppet då och då till användning, dock ofta tämligen okvalificerat, en passant. Vad betyder det exempelvis när det på en kyrklig hemsida skrivs att den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige 2008 (sic! - det var ju i själva verket 2009) beslöt att öppna äktenskapet också för samkönade par? Vad i detta beslut är specifikt evangelisk-lutherskt? Det räcker inte att, som på nämnda hemsida, göra en slapp hänvisning till en misstolkad Grundtvig.

Orden sägs, men vad de innebär är inte lätt att avgöra. I den svenskkyrkliga miljön kan det lutherska namnet egentligen betyda allt och ingenting. Inte sällan hänvisas till de allra nyaste dokumenten eller besluten av kyrkomötet för att definiera vad "evangelisk-luthersk" i Svenska kyrkan sammanhang kan tänkas stå för. Mycket, mycket sällan anförs klassiska dokument, som exempelvis de lutherska bekännelseskrifterna. De är, visar det sig, i praktiken glömda. Vi finner oss ensamma på vårt eget lilla skär i tidens ström, avskurna från samtalet med dem som gått före, hänvisade till den senaste (eller oftast näst senaste) teologiska trenden som någon av oss kan tänkas ha snappat upp. Vi är ju så moderna, så goda, så progressiva.

På andra håll fortsätter dock samtalet med skyn av vittnen (Hebr 12:1). Och den lutherska identiteten är en levande realitet, en realitet som man kan brottas med, förhålla sig till, fundera över, och som därmed långt ifrån har spelat ut sin roll. Guillermo Hansen, som undervisar på amerikanska Luther Seminary, har talat om "den lutherska koden" som ett gemensamt mönster för den lutherska delen av kristenheten. Han identifierar korsets teologi, rättfärdiggörelsen genom tro och tvåregementsläran som huvudelement i den lutherska koden. Den är inte något statiskt, utan fungerar mera som - med dataspråk - ett sätt att processa data. Eller, med en annan metafor: en grammatik. En grammatik möjliggör förstås också att nya ordböcker skapas allt eftersom världen går vidare. Men utan en grammatik blir språket utan sammanhang - en massa ord i luften.

Bekännelseskrifterna tillhör denna grammatik. Det har sagts att en lutheran helt enkelt är någon som debatterar om bekännelseskrifterna (Christa Ressmeyer Klein, en amerikansk luthersk teolog). Med den definitionen har vi visserligen inte många lutheraner i Svenska kyrkan. Men den säger något väsentligt: Den ställer fram bekännelsen som en levande materia, som en vital samtalspartner när det gäller att staka ut den evangelisk-lutherska kyrkans väg. Den tyske 1800-talsteologen Wilhelm Löhe talade om bekännelseskrifternas Unfertigkeit: "med detta avsåg han inte att förminska deras auktoritet, men fastmer betona deras levande karaktär som auktoritet". (Kathryn A Kleinhans, professor i religion vid Wartburg College, i sin spännande artikel i septembernumret av Journal of Lutheran Ethics, vilken gett material och inspiration till detta inlägg.)

Samtalet fortsätter. De gamles röster får också höras. Det klassiska arvet är inte nedgrävt och dött. Utom i Sverige.

Christer Hugo

Domprost Åke Bonnier klargjorde på sin blogg härförleden vad som är kyrkans kärna och existensberättigande, nämligen Kristus och hans verk. Det var befriande att läsa. Men av hans blogginlägg apropå debattartikeln i DN (10/9) om samtalsklimatet mellan Svenska kyrkan och Humanisterna som kristen opinions Annika Borg och Humanisternas ordförande Christer Sturmark skrev, så blev jag lite undrande.

Först detta med skillnaden mellan ”sekulariserad” och ”sekulär”. Sekularisering innebär att religionen i ett samhälle spelar liten eller ingen roll för medborgarna; i ett sekulariserat samhälle är religionen marginaliserad och inte särskilt relevant längre. Det är förstås inte positivt från kyrkans synpunkt. Men ett sekulariserat samhälle som Sverige behöver inte vara sekulärt för den skull, något som exempelvis illustreras med att riksmötet i denna vecka återigen inleds med en gudstjänst, i år dessutom interreligiös.

 I den sekulära staten däremot är det viktigt att hålla stat och religion strikt isär. Religiösa idéer och premisser ska där inte blandas in i lagstiftning och offentlig makt. Beslut ska fattas utifrån förnuftsgrundade resonemang, inte utifrån ”Guds vilja” eller liknande begrepp. (Att sedan troende beslutsfattare även har den dimensionen i sin personliga drivkraft för engagemanget är en helt annan sak.) Ett ganska radikalt exempel på en sekulär stat är Frankrike – en stat som dock inte är alls lika sekulariserad som Sverige. Det är i sig ett intressant fenomen.

 Teologiskt anmärkningsvärt är emellertid slutet på domprostens inlägg. Han skriver: ”Ett samhälle där det blir verkligt viktigt att älska Gud, medmänniskan och sig själv – i det samhället råder friheten att göra vad man vill för i det samhället vill man det goda.” Innebär det alltså att om alla bara vore tillräckligt religiösa, så vore alla därmed också goda?

Luther brukade beskriva den troende människan som simul iustus et peccator – på samma gång rättfärdig och syndare. En, om man tittar lite på historiens blad, realistisk människosyn. Och de mänskliga bristerna och tillkortakommandena är heller inget övergående tillstånd, utan varar så länge vi lever här på jorden. Det är en ständig kamp.

Men hur menar Åke Bonnier?

Christer Hugo

Docenten, doktorn, prosten och komministern etc Dag Sandahl önskade sig på sin blogg häromdagen "lite vettig tvåregementslära", sedan han konstaterat att Miljöpartisterna i Svenska kyrkan nu återigen motionerar om att Svenska kyrkan ska ta ställning mot kärnkraften. kristen opinion håller med. Sandahl alltså.

Luthers tvåregementslära är elakt förtalad - om den inte är helt okänd också bland kyrkans folk - och behöver både rehabiliteras och förnyas i Svenska kyrkan. Tanken att Guds verk sker både med lagen och evangeliet är fortsatt mycket fruktbar. I samhället ska lagen råda; begreppet "lagen" är här egentligen lika med förnuftet. Förnuft besitter (nästan) alla människor, oavsett om man säger sig vara kristen eller ej. Ett "kristet" förnuft är inte skarpare än en hednings. (Ibland, frestas man tillägga, är det tyvärr faktiskt tvärtom...) Och kristna människor kan sinsemellan ha diametralt olika uppfattningar om exempelvis kärnkraft, sjukförsäkringar, trafikregler, rökning och public service-TV, utan att den ena eller andra uppfattningen ska anses mera "kristen" än den andra. 

Så -  samhällsfrågorna avgör vi - troende och icketroende, miljöpartister och icke-miljöpartister- tillsammans med hjälp vårt förnuft. Och inte i kyrkomöten. Detta visar sig understundom vara nog så svårt och mödosamt, utan att vi behöver dra in kyrka och religion i det hela.

Det hindrar inte att kyrkan kan uttala sig om olika ting i samtiden. Men då bör det ske utifrån kyrkans kompetensområde - det som kallas evangeliet. Eller Ordet. Också här gäller det emellertid att veta vad man gör. Björn Skogar, docent i tros- och livsåskådningsvetenskap, skrev en kunskapsrik och tankeväckande artikel om just Luthers tvåregementslära i Svensk Kyrkotidning nr 45/2000. Det är snart elva år sedan. Men den är fortfarande högaktuell. (Som väl är finns artikeln på nätet, www.existentiell-tro.net). Skogar apostroferar Tübingen-teologen Eberhard Jüngel som utifrån Luther hävdade att den samtida teologin från grunden åter måste lära sig att göra rätta distinktioner. Luther skulle ha sagt: skilja mellan lag och evangelium. Det är den konsten som gör en äkta teolog.

Christer Hugo