kristen opinion

Säg "reformationsdagen" även till aktiva i Svenska kyrkan och många (dvs de flesta) svarar med ett frågande ansiktsuttryck. Säg "Reformationstag" i de evangeliskt dominerade förbundsländerna i Tyskland och många tänker helgdag, folkfest, festgudstjänster. För så går firandet till den 31 oktober inte minst i Lutherstaden Wittenberg, där undertecknad hade förmånen att få vara vid årets reformationsfest.

Kontrasten till hur frånvarande reformationen är i Svenska kyrkans officiella självmedvetande blir verkligen slående. I bönboken Tradition och liv finns inte ett spår (kristen opinion har påpekat detta för Verbum), profilen är synnerligen låg i såväl En liten bönbok som i evangelieboken (under söndagen Sexagesima står: "eller Reformationsdagen"). I en evangelisk-luthersk kyrka kan man förstås inte ha det så. Reformationsdagen ska firas 31 oktober, den ska ha en egen serie bibeltexter och den ska finnas med i bönböcker som ska användas av Svenska kyrkans församlingar. Självfallet.

Tills det händer kan man i alla fall glädja sig åt aktiviteterna inom Lutherdekade i Tyskland. kristen opinion har tidigare berättat om denna satsning som pågår varje år fram till 500-årsjubileet av de 95 teserna 2017. (Det finns en länk till Lutherdekades hemsida här på bloggen.) Som ett led i Lutherska världsförbundets projekt i Wittenberg planteras dessutom en Lutherträdgård, Luthergarten, vid stranden av Elbe. I mitten av trädgården finns en lutherros. Från den ska så småningom rader med totalt 500 träd utgå, träd som sätts av kyrkor, församlingar, kyrkliga inrättningar - hittills även av två romersk-katolska sådana - osv. På reformationsdagen i år planterade biskop Antje Jackelén från Lund symboliskt ett träd från Svenska kyrkan. Glädjande. Men det finns plats för flera...

Annars väcker Svenska kyrkans frånvaro och ringa intresse viss undran i Lutherska världsförbundets centrum i Wittenberg. Som svensk får man lätt en skammens rodnad när man hör om inbjudningar som skickats till stiften och lämpliga kyrkliga dignitärer, vilka inte ens visat den grundläggande artigheten att svara. Vi är verkligen oss själva nog i denna den främsta av nationer och den bästa av kyrkor. Vi behöver tydligen inga andra än oss själva.

Samtidigt är det just besinning på vad luthersk teologi kan innebära idag som vi behöver mest av allt. Besinning på vår identitet, helt enkelt. Detta är inte kontroversiellt eller laddat för våra lutherska bröder och systrar ute i Europa och världen. Det är självklart, inte minst om man ska bedriva dialog. kristen opinion fick härvidlag med sig en bild som säger mycket: Ska man bygga en bro, så behövs det stadiga och bra fundament på båda sidor om floden.

Så sant, så sant.

Christer Hugo

Till inlägget "Läroämbete och majoritetsbeslut" (12/10) har utspunnit sig en intressant diskussion i kommentarsfältet, med flera klargörande kommentarer angående läget på de högre nivåerna inom Svenska kyrkan. Äntligen blev det även en debatt där bekännelseskrifterna spelar roll. Tänk om det skedde när kyrkomötet överlägger...

Kyrkomötet sammanträder annars igen nästa vecka. Då ska motionerna upp som utskottsbehandlades i september. kristen opinion fruktar att det första steget till vigselplikt för Svenska kyrkan präster då tas, om inte socialdemokratiska och centerpartistiska ledamöter kan övertalas att ta reson. Blir det som utskottet vill  kommer dock den lutherska läran om predikoämbetet att, om möjligt, ytterligare fördunklas inom vår kyrka. Som om det inte vore tillräckligt med det s k treledade ämbetet, som åstadkommit så mycket elände i Svenska kyrkan.

Hursomhelst - till det som är konstitutivt för prästämbetet läggs även uppdraget att sammanviga till äktenskap. Enligt vår bekännelse (se till exempel Augsburgska bekännelsen artikel V) kännetecknas predikoämbetet av två ting och två ting endast: Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltning. Det är vad som bygger Guds kyrka. Visserligen har det i vårt land alltid varit så att prästen också haft vigselrätt. Men det är en ordningsfråga, en fråga de jure humano, inte de jure divino. Äktenskapet är förvisso viktigt och något att försvara, men det är i den evangelisk-lutherska kyrkan inget sakrament. Därför kan vigselrätten inte heller vara utmärkande för en luthersk präst.

Nu kan man se detta som blott och bart en ordningsfråga som inte är så mycket att träta om; det är praktiskt att alla Svenska kyrkans präster också har Kammarkollegiets uppdrag att viga. Men här kan man likafullt ana en bakomliggande agenda, nämligen den att det för en präst i Svenska kyrkan i längden inte ska gå att neka att genomföra samkönade vigslar. Trots att vigselrätten och inte vigselplikten betonades när kyrkomötet fattade sitt beslut 2009. Det finns flera tecken som tyder på att det är mot plikt vi är på väg.

kristen opinion har redan förut betonat att det Svenska kyrkan inte behöver just nu är precis det som kan bli följden av att en obligatorisk vigselrätt kodifieras, det vill säga starkare motsättningar, nya strider à la striden om kvinnliga präster. Svenska kyrkan famlar tio år efter förändringarna i förhållandet kyrka-stat efter sin roll i samhället. Vi behöver inte mer förvirring, utan mer samling - samling kring "det allraheligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd" (Luther i de 95 teserna) och hur vi troget ska förkunna det i vår samtid och vårt samhälle.

Nya läror - som exempelvis tilläggsläran om vad som ska konstituera predikoämbetet vid sidan av Ordet och sakramenten - måste alltid prövas mot kyrkans bekännelse och mot Skriftens vittnesbörd. Det borde vara centralt för en luthersk kyrka, som räknar med att Gud verkar genom sitt konkreta, i Skriften uppenbarade, ord. Det påtagliga, yttre ordet är en trygghet för den oroliga själen och en gemensam grund för dem som ska besluta i teologiska frågor.

Reformatorn Zwingli, däremot, tänkte sig att Gud uppenbarar sig direkt, rätt in i hjärtat, utan yttre medel. I detta fall då till ombud i kyrkomötet. Blir nästa veckas kyrkomötesbeslut ytterligare ett steg i Svenska kyrkans marsch från Luther till Zwingli?

Christer Hugo